Varning för wall-of-text

Min 8 åriga hankatt gick bort i njursvikt i februari det här året. Jag tänker på honom varje dag och undrar om att om jag bara kanske hade gjort någonting annorlunda så kanske han fortfarande hade levt idag.. OM jag bara hade åkt in med honom på än gång när han blev smalare. Men jag trodde att det kanske bara berodde på värmen att han var seg och inte orkade äta så mycket. Jag jobbade även hela tiden när jag inte var i skolan, min sambo var dock hemma så han var inte ensam. Men tänkte att eftersom han var den största mammagrisen i världen så kanske han blev depprimerad av att jag inte längre var hemma lika mycket. Han drack och åt, samtidigt hade min andra katt gått upp i vikt lite smått så troligtvis åt hon upp det han inte åt vilket ju gjorde så att den vanliga mängden mat som åts inte förändrades. Och som väl alla tänker "det händer inte mig/mina djur någonting".
Hur som helst så slutade han att äta helt tillslut. Jag försökte allt, men han ville inte äta. Dock drack han fortfarande. Vi gick in med honom till en veterinär klinik som vi hittade här i vår närhet. De var väldigt trevliga och fast att vi var utlännigar så pratade de normalt med oss, något som tyvärr är ganska ovanligt här.
De tog hand om honom för att ta prover och bad oss att komma tillbaka senare. Vi åkte hem igen, men satt som på nålar. Vad skulle hända med våran lilla bäbis?
Vi fick tillslut ett samtal från kliniken och de bad oss att komma tillbaka för resultat.
När vi kom dit så började veterinären prata om njurvärden, uttorkning och allt möjligt och jag kände bara att hela min värld började snurra. Kommer min bäbis att dö?
Min sambo frågade hur illa det var, och hon svarade att han kanske bara hade en månad kvar att leva, men att det var svårt att veta, han kanske kunde leva 1 år till också. Allting bara brast för mig och jag började storgråta. Även min sambo som jag aldrig tidigare, under 5 års förhållande, sett gråta. Även han började det trilla ned tårar för kinderna på.
Vi frågade om han skulle behövas avlivas. Men hon svarade att hon rekommenderade oss att lägga in honom i en vecka och se.
Så vi gjorde det. Vi gick dit varje kväll för att hälsa på honom och se hur det var med honom. Han blev piggare och började äta, så efter en dryg vecka fick vi hämta hem honom.
Han fick mediciner och vi var tvungna att ge honom 2 stora sprutor varje dag. Men efter en tid så blev han bättre, han åt mer och var nästan som sitt vanliga jag igen. Så klart lekte han inte så mycket och var ju alltid lite hängig, men NÄSTAN. Det var iaf vad vi intalade oss. Och hur jag hoppas att det var.
Han levde i lite drygt ett halvår till. Den sista månaden var jag inne många gånger på kliniken och frågade om det inte var bättre att avliva honom för han hade börjat att kräkas så mycket. Men de sa att han inte verkade lida och att han ju inte verkade tycka att det var så jobbigt med sprutorna och det heller, så hon tyckte att han skulle få fortsätta att leva. Vi fick ytterligare en medicin åt honom för illamåendet
De sista veckan blev han jättehängig och spydde mycket trots medicinen. Jag ringde in istället för att ta med honom, eftersom jag inte ville utsätta honom för resor i onödan. Hon som jag pratade med då sa att jag skulle avvakta, att det inte var så illa att vi behövde avliva honom än.
Jag kände mig bara som världens sämsta människa som hela tiden tjatade om till veterinären att de borde avliva min bäbis.
Till slut, så åkte jag in med honom iaf. Han var så svag att han knappt verkade kunna stå själv, jag var fast besluten att jag ville avliva honom. jag ville inte att han skulle lida mer. Varje dag var bara ett lidande, både för honom och oss. Jag åkte in själv, för min sambo sa att han inte orkade med att se det.
När jag kom dit så var hans kroppstemperatur jättelåg och han var nog redan halvdöd skulle jag tro. Hans reaktioner var näst intill obefintliga.
Jag sa återigen att jag ville avliva honom, jag vill inte att han ska lida. Jag fick då svaret att om det verkligen var okej, nu när "min man" inte var med och allt. Jag sa att det var vad vi både ville. Men hon verkade ändå inte vilja förstå, och jag vet inte om det var på grund av språk eller kultur-skillnader, men hon sa iaf åt mig att åka hem med honom igen och låta honom ligga varmt. Jag gjorde som hon sa. Vad ska man göra. SÅKLART så hoppades jag på att min bäbis på något mirakulöst sätt bara skulle bli bra igen! Han hade varit med mig sedan jag var 16 år. Han var min bästa vän i hela världen!
I alla fall, så gick vi hem.
När vi kom hem så la jag mig med honom i sängen och bäddade ned både han och mig under duntäcket. Jag låg och höll lätt om honom, klappade honom och pratade med honom. Min sambo blev såklart förvånad över att jag kom tillbaka med honom igen och när jag sagt vad som hänt så ringde han in och sa att nu SKA vi komma in och avliva honom. De hade då tyvärr lunch/middags stängt som de ofta har på sjukhus och veterinärskliniker här och hon sa då okej och bokade en tid åt oss när de öppnade igen vid kl. 4. klockan var då strax efter 12.
Så jag låg där med honom iaf. Strök honom, pratade med honom. Men hans reaktioner blev bara svagare och svagare. Ibland var det so  att han slutade andas för ett tag för att sedan börja igen och jag var tvungen att lagga mig med örat mot sidan på honom ibland för att verkligen höra att han andades. Efter ett tag började han hyperventilera istället och jag kunde inte annat än att ligga och gråta så både hans päls och sängen blev nedblötta.
Jag låg hela tiden och tänkte, dö inte dö inte, snälla lämna mig inte. Men  vid kl 3, nästan exakt en timma innan han var bokad för avlivning, drog han sina sista andetag i mina armar.
Alla var samlade runt honom. Till och med min andra katt satt brevid och tvättade honom i ansiktet. Han är saknad för alltid och jag tror inte att det finns någon som honom, inte för mig.

Jag tänker varje dag att om jag bara hade stått på mig, så kanske han inte hade behövt att ha ett så tungt slut. Men samtidigt så tänker jag att han ändå fick gå bort bland sina nära och kära. Absolut inget illa menat till dig som inte kunde. Alla har vi våra egna sätt. Som sagt så ville tex inte min sambo vara med alls från början när jag skulle gå och avliva honom.

Jag tror att visst, du kanske kunde fått en tid till med din kisse. Men det kanske inte hade varit så mycket kvalitets tid ändå?
Visst har jag alla goda minnen kvar av min Shinta också, men jag har även ett halvår av sorg, möda och oro. Hela min ekonomi gick i kras också.

Jag skulle inget hellre än att han kom tillbaka och var sitt friska, starka jag igen. Men det går inte. Man måste försöka gå vidare, se att det finns andra fina minnen i framtiden. Även om det är svårt.