Nej det tycker jag inte. Om jag har stängt lider jag mer än katten.

Om det är grymt..
Har man bara en katt så generellt: ja.
Har man fler än en katt så generellt: nej.

Men, nu utgår jag från egna erfarenheter och olika katter reagerar olika, och olika människor har olika behov.

När min katt var ensamkatt mådde han inte bra av att vara frånskild oss, sin "familj", under natten, så vi lät honom slippa. Nu när vi har två katter har de varandras sällskap och är därmed inte utstängda från HELA familjen om dörren stängs. Ibland kommer någon av dem och krafsar en stund, men de verkar faktiskt inte bry sig så mycket. Väcker de mig på morgonen för att de vill in släpps de alltid in igen.

Mina skulle bli tokledsna och gråta länge där utanför så jag skulle säga ja, det är grymt. De tycker att det är jättegosigt att få ligga i vår doft i vår säng när vi sover. Mina katter och till och med min kanin ligger i sängen med oss eller på andra platser i sovrummet. Stänger jag ute de så krafsas det och jamas. Visst hittar de andra platser att sova på men jag vet att de helst vill vara nära när vi sover. Jag kan känna lite så att är man allergisk borde man tänkt på det innan man skaffade katt och vill man inte ha djur i sängen så borde man tänkt på det innan också. Visst får katten aldrig vara i sovrummet så lär den sig men sovrummet fullständigt ryker utav dofter ifrån oss så det känns ganska självklart att katten vill in. Sen finns det katter som ändå inte sover med sin människa och då är det väl okej om den klarar sig själv men jo jag tycker att det känns överlag grymt och något man borde tänkt på innan man skaffar ett djur överhuvudtaget. Jag har fem katter och en kanin. Sällan alla sex är i sängen samtidigt men vi har ofta åtminstone tre katter på besök och ibland kaninen.

Vi har sovrummet stängt emellanåt. Sambon har stora problem med att sova och våra två katter älskar att busa på nätterna. Ibland busar de då över sängen precis när man ska somna och då får dörren stängas. Dom lider inte av det det utan rejsar på som vanligt och sover tillsammans i soffan. När klockan ringger på morgonen så går jag direkt upp och då får de vara med mig. 

Håller lite med #1, har man bara en katt så känns det grymt, lite mindre grymt om man har två, men det beror ju på hur katterna är också, om dom gillar att sova i sängen.

Jag har min dörr stängd, pga att hunden som inte går ihop med ena katten sover hos mig. Katterna kan sova hos min syster eller mina föräldrar, vilket dom gör varje natt. Dom skulle nog bli väldigt ledsna om dom inte hade möjlighet att komma in till någon.

Det beror helt på katten. Vissa blir jätteledsna av att vara utestängda från sovrummet. Några behöver vänjas lite bara. Andra bryr sig inte alls. så det beror helt på katten.

absolut inte grymt! man behöver sin nattsömn, det är viktigt för att kunna fungera, man kan inte leva sitt liv enbart efter katterna. ofta tror man och har tänkt sig att katterna ska få sova med en, men ofta fungerar det inte, men många kommer med pekpinnar och tycker att man är ju en såååå dålig kattägare om de inte får sova med en! så om det är bäst för dig att sova utan katt, så gör det.

Jag tycker inte att det är grymt, men lite taskigt känns det ändå.
Om man har 1 katt så kan man sätta upp en del av en hage i dörröppningen men om man har 2 katter så är det inte lika tråkigt för ena katten att vara själv.

Bara för det (innan jag la mig så skrev jag i tråden att "mina katter inte verkade bry sig så mycket") så hade jag givetvis en liten katt som krafsade på dörren natten igenom, och när han blev insläppt så ville han först mysa och sedan klättrade han i persiennerna tills han blev utstängd igen hehe. Det var antagligen för att vi la oss ohyggligt sent - så det blev lite ljusare - och inte lekte med honom innan läggdags så det var vårt problem.

Karma is a bitch.

För övrigt: jag har visserligen en sambo i min säng, men ingen av mina katter har någonsin velat sova med mig :(. Lillkatten kommer gärna upp och myser, men bara för att rusa iväg när tillfälle ges. Och storkatten vill helst inte vara i sängen alls. Så min empiriska vetenskap säger att det är total lögn när ni skriver att katterna sover i era sängar, så klart ;)

Tycker inte det är grymt om katterna inte visar några tecken på att de mår dåligt av det.

Bor i en etta så jag kan inte stänga om mig även om jag hade velat Min lilla knaskatt ska först ligga och spinna på mig innan han åker ner vid sidan och somnar, där ligger han sedan större delen av natten. Men när vi är hos mina föräldrar stänger jag dörren för att få sova bättre, då sticker han in till min lillebror och sover så bra så.

#10 Är det katten på din Avatar? Sååå söt!

Om man har en ensam katt och inte låter den vara i sovrummet och sen jobbar heltid kan jag tycka att det blir för mycket ensamtid för katten.

Jag kan väl även tycka att en katt blir ensam för mycket redan om man jobbar heltid, men det beror väl lite på katten också.

#11 jupp det är han och han tackar så mkt för komplimangen, han bara ääälskar komplimanger

#12 Håller med

Håller med #1 - om dörren var stängd skulle vi lida av det för då skulle katterna krafsa på dörren, jama, skrika och gråta.

Jag tycker att många (inte nödvändigtvis i denna tråd) förmänskligar katter. Är mer synd om katter som inte får vara i sovrummet än ex.vis stallkatter? Det tycker jag är grymt, att låta dem bo i stall.. Ursäkta för ot.

#15 Vad menar du? Bara för att det finns katter i en annan, låt oss säga värre, situation så förminskar ju inte det "lidandet" hos katten som gärna vill sova i fotändan av sängen, men inte får.

Jag anser inte att katten lider som inte får vara i sovrummet, det är människan som gör det ;) Som att jämföra med barn som inte får sin vilja fram, lider de?

#17 Men det kan väl inte du bestämma, om en katt lider eller inte? Det handlar ju enbart om hur katten upplever det. Nu tror jag personligen inte att en katt lider av att vara utestängd, men jag tror att en katt kan må dåligt av det och känna sig avvisad.

Din jämförelse med barn som vill ha sin vilja fram tycker jag inte stämmer. Det är skillnad på katter och barn och jag skulle gissa att en förälder aldrig skulle drömma om att låsa sovrumsdörren om deras barn vaknar mitt i natten och vill sova i föräldrarnas säng.

jag har inte bestämt nåt, det är min åsikt precis som du har din? och denna tråd efterlyste väl åsikter om jag inte minns fel?  (och nu tänkte jag inte på ungar som vill sova i mammas säng, utan ungar som helt enkelt inte får som de vill, som leksaker mm, det kanske jag skulle ha förtydligat)

#19 Visst får du ha din åsikt.

Men situationen handlade om att sova i sovrummet. Det finns massor av andra situationer där man kan neka katten att vara med, t.ex. på köksbordet när man äter mat och det är i så fall lättare att relatera till bortskämda barn. Men katter är katter och barn är barn och har olika behov. Kanske gör det skillnad vilken typ av katt man har och om det är en inne- eller delvis utekatt. Mina tre katter är innekatter och har tillgång till hela lägenheten - något annat vore inte rätt när både jag och min man jobbar heltid. Ofta hittar vi dem i sängen eller sovandes på en tröja som ligger framme - det gör dem trygga och blir ett substitut för oss när vi inte är där. När vi är hemma vill de vara där vi är.

ja alla gör som de vill, men mina katter lider knappast av att inte få sova hos mig fastän de vill, och jag anser inte att någon katt lider, eller att det är grymt att de inte får sova i sängen.

Självklart får katterna vara i mitt sovrum på natten, det brukar vara en 6-7 stycken som ligger där. Jag skulle inte kunna sova om dom inte låg där

Jag ser katten som ett "flockdjur" även om de inte är det i naturligt tillstånd. Ett flockdjur mår bra av att vara med sin flock och mår inte bra av att känna sig avstängd och utvisad från den. Och ibland är det inte flocken de vill åt, utan själva utrymmet som sovrummet utgör. I vilket fall så tror jag bestämt att katter kan må dåligt, precis som jag tror att hundar kan må dåligt, av att inte få vara med familjen när de vaknar och känner sig ensamma. Om man inte tror att katter och hundar har dessa känslor så visst, ingen av oss kan ju bevisa något.

Jag utgår dock från att katter kan känna, om än inte lika "avancerat" som vi, dels eftersom jag tolkar deras beteende utefter det och dels eftersom jag tycker man får en mycket humanare djurskötsel om man utgår från det. Tills vi kan bevisa motsatsen (katten känner sig inte ensam) bör man gå efter empirin, och empirin säger att många katter agerar oroligt när de är utstängda från sin familj. Hos andra bryr sig katten inte och då är det ju inga problem heller! Knappast grymt. Men det skriver ju de flesta också.

Sen kan jag hålla med om att orden "lidande" och "grymhet" kanske är att ta i. Men katterna tycker nog att det kan vara rätt jobbigt! Frustration tror jag definitivt att djur kan känna.

Och stallkatter som aldrig får sova inomhus har ju inte heller människorna som sin "flock" stora delar av dygnet, så det är verkligen inte jämförbart.

Hade jag stängt nu som har katter som är vana vid att vara med mig på nätterna hade det varit grymt.. Jag har alltid tre katter i sängen och hade jag stängt dörren hade de raffsat och skrikit. Jag tycker det är lika mysigt som katterna och vill inte stänga. Men är inte katterna vana vid att sova i sängen eller brukar göra det så tycker jag inte det är grymt. Kan tillägga att mina katter ligger still och myser, kan vakna nån gång av en blöt puss men hade de rusat och hållit mig vaken hade jag nog inte tyckt det varit lika mysigt.. ;)

Tycker det är ett väldigt "daltande" med katter här… Vad är det för fel på att sova på höloftet, eller tillsammans med hästar? Så länge man tar hand om djuren, ger dem bra mat, vatten och ser till att de har värme och skydd spelar det väl ingen roll om det är stallkatter? Jag har haft flera stallkatter och de har varit hur nöjda som helst med att va i sallet ocj jaga möss, så länge de är uppfödda och vana vid det. Däremot kan jag tycka det är grymt att försöka göra om en vuxen katt som är van att sova i sängen till en stallkatt.

Som sagt, mina katter sover delvis med mig och min pojkvän i sängen. 
Vissa nätter känner jag bara att näe, nu måste jag få sova ordentligt!
Och då brukar jag göra det extra mysigt i vårat vardagsrum, göra någon go koja och "bädda ner dem" ordentligt.

De har ju trots allt varandra, och får komma in till oss på morgonsidan om de vill. Då blir det mys på högsta nivå <3

Varför skulle det vara synd om dem bara för att de inte får sova i sängen ?  Mina katter får vara i sovrummet under dagen men efterssom jag sover så dåligt endå så vill jag inte ha katter som traskar runt på en under natten så de får ej vara därinne då.
När vi ska lägga oss säger jag bara att -nu lägger vi oss, och då går ena katten till badrummet och lägger sig på elementet och den andra till köket och lägger sig på klösträdet. Inte ett dugg synd om dem.
Jag förmänskligar inte mina katter.

#3 Tycker din mening "vill man inte ha djur i sängen så borde man tänkt på det innan också" är lite konstig. Kanske missuppfattade jag men bör jag inte ha några katter bara för att jag inte vill ha dem i sängen? är det inte jag som bestämmer vart jag vill ha dem precis som att vissa inte vill ha dem på bordet ?

Nej det är inte grymt. Inte alla som vill eller kan ha katten i sovrummet :)

Det är inte grymt. Våra djur är våra små älsklingar, men de är inte människor. För att våra katter ska ha en god miljö, som vi har tagit ansvaret på oss för att ge dem, så måste  vi fungera på dagarna, tex sörja för brödfödan. Funkar det för en person att ha katter i sängen, fine. Funkar det inte för en annan, fine. Man älskar dem inte mindre för det.Jag menar, man delar ju inte ens säng med sina barn hela deras liv? hur 17 skulle det se ut?OCh inte ens om vi som jag brukar säga, att en katt stannar på ca 2,5 människoår i sitt tänkande/utveckling, så är min åsikt den, att inte ens vanliga barn i den åldern ska sova hos föräldrarna.