Är desperat för råd. Vi har två katter. Olika alla katter jag någonsin haft. Vi hade massor katter när jag växte upp men dessa två är så sjukt krävande. Vi har nu kämpat med dem i sju år. Vi tog över dem när dem var fyra månader. Vi misstänker att dem skiljdes från mamman när dem var för små och det är därför båda har beteendestörningar.

Men till problemet som uppstått nu. Vi har fått en bebis som är tre månader. Båda katterna visar fortfarande tecken till stress. Den ena gör saker han inte får för att få uppmärksamhet. Krafsar på saker, äter plast, springer runt på ett sätt han vet att vi reagerar negativt på. HELA dagarna!! 😢 Vi har försökt med positiv förstärkning men det fungerar inte. Han är konstant missnöjd. Han sitter dessutom och kollar argt på bebisen när "hans" husse har honom och undviker honom till varje pris annars. Det blir dessutom vara värre och värre. Han har börjat visa dominansbeteende på brorsan. Sitter på honom och juckar (är kastrerad) vilket han aldrig gjort förut och tränger bort honom från platser dem tidigare låg och gosade tillsammans på. Dessutom har han PICA och äter plast. Nu när han inte får den dyra maten (9000kr/år) eftersom vi inte har råd med den längre så är har han börjat springa omkring irriterat, springer framför fötterna med flit så man håller på att snubbla på honom med bebisen i famnen!!! Och krafsar på saker hela dagen så man drivs till vansinne. Om man pga trötthet glömmer någon plast framme är han där direkt och äter. Krafsar i lådan 20min osv osv osv. Så har det alltid varit om något minsta varit fel men nu när man redan är sömnstörd….😵 Och dessutom är så mer eller mindre jämt! Och ytterligare fick han epilepsi för två år sedan och får medicin morgon och kväll.

Brodern är lättare även sedan innan. Han tuggar på sladdar vid enstaka tillfällen. Vi har stora problem med hans vikt. Får han fri tillgång är han nöjd och glad men får fetma. Får han portioner, så han håller vikten, så går han och letar mat hela dagarna. Det längsta vi orkat neka honom fri tillgång var fyra månader men sen kände vi att hans livskvalitet var så nedsatt att vi började ge fritt igen. Känns mer humant att ge fri tillgång trots att det kanske förkortar hans liv. Han var extremt rädd för bebis i början. Fräste åt bebis och låg och sov i garderoben dygnet runt. Kom bara ut och åt. Rykte till eller hoppade högt när bebis började skrika. Men han börjar nu vänja sig vid bebis. Har to.m. börjar ligga brevid mig min när jag håller honom så länge bebis inte skriker. Han kommer t.o.m. ibland fram när vi leker. Där finns det hopp att det kommer redan ut sig med honom ändå.

Men med andra katten känns det ohållbart. Vi är redan sömnstörda som det är och den missnöjda katten väcker oss ytterligare. Jag är hemma i den fientliga miljö det blivit där mitt tålamod för honom prövas varje dag. Vi har kämpat med honom så många år och vi har verkligen gett vårt ALLT. Orkar inte skriva allt vi gått igenom med honom med det har varit tufft. t.o.m min sambo som det varit husses katt har nu också börjat ogilla honom. Vi orkar helt enkelt inte längre.

Dessutom har vi ju en son nu. Han går först. Vi måste göra allt för att säkerställa en fin hemmiljö för honom.

Så vad ska man göra? Försöka byta hem, avliva den ena eller båda? Tar så jävla mycket emot att avliva en katt som inte är dödssjuk. Hur ska man kunna leva med sig själv? Men kan inte se någon ta dessa två med alla problem och dessutom medicinering morgon och kväll. Hur jag än vänder och vrider på detta känns allt så hopplöst!! Vad hade ni gjort?

Avstår gärna kommentarer och goda råd kring annat än frågan. Säger bara, kämpa med dessa i sju år så förstår ni!