Just det här har jag också reagerat på. I de flesta fall handlar det om att något har hänt så att man mer eller mindre plötsligt fått en förändrad ekonomi. Man kanske hade en jättebra ekonomi när man skaffade katten, men mycket kan hända i livet som kan göra att man tillfälligtvis har det knapert.

Jag tror det beror på tendensen härinne att de som är väldigt kunniga och engagerade i kattfrågor tar i lite för mycket ibland, inte för att vara elaka utan  i sin omsorg om alla katters bästa.

#2 Nej, att man medvetet vill vara elak tror jag inte heller, däremot bör man tänka på hur man formulerar sig. I all välvilja ser jag ofta att många känner sig överkörda av "jag-vet-bäst"-människor. Jag tänker att man måste se situationen bakom och faktiskt försöka förstå situationen innan man kastar ut att någon inte borde ha katt för att den har dåligt med pengar. 

Jag blir faktiskt väldigt irriterad över den tendensen som råder på många internetsajter numera, att så många "vet bäst" men bryr sig inte om att ta in situationen och hur man kan hjälpa med råd i det enskilda fallet, utan kör på med i princip samma text om att man är en dålig djurägare om man inte har massor med pengar eller kan allt.

Jag håller med om att den åsikten sällan gör nytta där och då. 

Däremot tycker jag man ska spara undan lite "heliga" pengar innan man skaffar djur, för de har rätt till åtminstone en human avlivning även om man får en betalningsanmärkning för att man missade en räkning när man tappade mobilen i toan medans man var långtidssjukskriven.

För mig är det något man måste fundera över själv innan man står i en akut situation. Nu har jag förlorat jobbet/blivit sjuk eller vad det nu kan vara och därför kommer jag inte ha råd att betala försäkring för min katt. Vad gör jag om katten blir sjuk? Det finns ju flera val. Antingen så accepterar man läget och beslutar att om djuret blir sjukt så får jag avliva istället för att behandla, eller så frågar man familj/vänner om de, om läget är akut, kan låna en pengar till behandling eller om någon rent av kan sponsra med försäkring, eller så är man i så illa läge att man kanske måste omplacera sitt djur. Det är ingen mänsklig rättighet att ha djur, det är varje djurägares ansvar att sätta djuret främst. Har man inte ens råd att betala en avlivning om djuret är sjukt då ska man förmodligen inte ha djur för djuret ska inte behöva lida för att du tycker det är jobbigt att säga farväl.

När jag gick från heltidsarbete till studier så var jag tvungen att tänka över om jag hade råd att ha kvar min katt jag hade då. Som ensamstående med hus så var CSN lånet inte fett. Jag pratade igenom saken med min mamma innan jag ens ansökte till utbildningen och hon var så snäll så hon stod för hans försäkring och alla veterinärkostnader under studietiden. Nu hade jag tur och han behövde aldrig åka akut till veterinär utan det var bara de årliga undersökningarna som han behövde.

Men som sagt, man får ta ett ärligt snack med sig själv (och eventuellt de andra vuxna i hushållet) och se om man har råd att ha djur.

Man måste ändå få säga åt folk om man tycker att de planerat dåligt så det drabbar djuret, sen får man ju såklart stötta också. Samtidigt som man inte ska klaga på någon som redan är nere, så måste man sätta exempel. Det finns folk som faktiskt är oansvariga och inte tänker, och om vi bara förlåter och går vidare kommer det bara bli mer accepterat. Jag hoppas du förstår vad jag menar.

Jag vet folk med 0 inkomst/osäker inkomst som skaffat katt/er, som sen inte haft råd att kastrera, vaccinera eller id-märka. Det gör man ändå första halvåret, såpass långt borde man kunnat tänka. När man adopterar katten borde man ju nästan lagt undan de pengarna direkt. Hen hade knappt pengar till mat. Personen erkänner kanske sen att hen var klantig och oansvarig, men gör det inte okej att göra som hen gjorde.

Sen har jag all förståelse för vad gäller andra kostnader som försäkring och vetrinärbesök. Vem som helst kan bli av med jobbet, och få det svårt ekonomiskt. Men det har jag inte sett folk klaga så mycket på, iallafall inte om man förklarar situationen. Klagar man på någon som inte har råd att betala vetrinärskostner för att hen blivit av med jobbet borde man skämmas.

Jag har turen att ha väldigt bra föräldrar. Jag pratade med dem innan jag skaffade katt och frågade lite hur dem kände för det. De sa att om något händer så är det klart att de ställer upp, osv. Familjen förlorade båda sina katter nyligen och min katt blir ju lite av en ny familjekatt på det sättet(mina föräldrar orkar inte skaffa egna).

Har faktiskt inte sett någon klaga på någon som tex blivit hemlös. Har man lägsta bidrag, så får man ju prioritera djuret. Antingen genom omplacering eller be om lån.

Djuret ska inte behöva lida. Och det kommer det göra om du som ägare inte har råd med omvårdnad och vård.

Jag har katter, har urusel ekonomi sedan ett antal år tillbaks, men alla katterna är och har varit försäkrade, kastrerade osv. Dom får blötmat (Spannmålsfritt, 70% köttandel, utan gluten och soja, med taurin, utan konstgjorda färg- och aromämnen eller konserveringsmedel, utan benmjöl) varje dag, så mycket dom vill.  Så dom prioriteras långt före mej. Så har det alltid varit och kommer alltid att vara så långt jag bara kan. Och dom har det bra. Så det är inte mej själv jag tänker på när jag starta denna tråd. Men jag kan bli ledsen ibland när jag ser hur en del människor bemöts.

Det finns många anledningar till att ens ekonomi kan falla och förbli usel även på lång sikt. Själv hade jag en bra buffert, men med åren så har även den sinat. Det är naivt att tro att livsbetingelserna alltid kommer att vara som dom är.
Som sagt, jag hade en bra buffert….. 

Självklart letar man möjligheter till hjälp både här och där, hos familj och bekanta, under madrassen osv.  Men det kanske inte är möjligt för alla att hitta hjälp dom vägarna. 

Jag tänker också att dom som skriver och ber om råd här oftast faktiskt bryr sig om sina katter (eller dom katter dom kommer att skaffa), annars skulle dom ju inte ens bry sig i att fråga här.  Oavsett om vi som svarar i trådar är "bättre vetande" eller inte så är bemötandet viktigt för att vi ska vilja va kvar här på forumet.

Och som jag skrev, jag tycker att argumentet är bra, där det hör hemma. Men ofta tycker jag det istället blir en anklagelse och nästan ett "dumförklarande". Och även om det kanske inte är menat så alla gånger, så kan det läsas så om man inte tittar på hur man uttrycker sej…….

Jag har inte heller sett nån som klagat på nån som blivit hemlös, men så har jag inte sett att nån blivit det heller.

Aja, jag ville bara tycka till lite….

Jag håller med, man kan inte rå för att man har fått en dålig ekonomi men kan man inte kastrera ska katten hållas inne, det reagerade jag på i en kattgrupp på fb.

Alltså att hon släppte ut sin katt som hon inte hade råd att kastrera

Om man inte har skaffat katt men vill och inte har råd med kastrering etc hur ska man då ha råd med eventuell veterinärvård och då tycker jag helt enkelt att man ska vänta. Har man redan katt och ens ekonomiska läge har förändrats så får man ta till de alternativ man har så länge man ser till kattens bästa. Det vill sägs ta lån, sälja saker, prioritera om i ens liv, alternativt hitta ett nytt hem till katten.

Har man inte katt redan så är det väl inte att tänka på om man har för kass ekonomi… Har man dock redan katt och får en dålig ekonomi så tycker jag också att man får börja prioritera och sälja saker. Jag hade gjort allt för att mina katter ska ha det bra iaf.

#10 Då ska man DEFINITIVT INTE skaffa katt.

Själv har jag inte världens bästa ekonomi då jag enbart kan jobba halvtid, och typ ingen att låna av. Har därför sett till att ha ett sparkonto som enbart får tas av vid akutare vetrinärvård, eller i absoluta värsta fall mat och Kattsand. (även om jag hellre äter mindre för att ha råd med det än tar av Spar pengarna.) Bas vetrinärvård som vaccinering brukar int va problem att ta från lönen, kastrering tas när det finns pengar över på lönen då det int är nått som jag anser akut, men har ju innekatter. Mycket handlar nog om vad för vetrinärvård man prioriterar, kastrering och vaccinering är något jag själv anser får vänta nåra veckor om jag inte har råd att ta det från lönen. Men aldrig att ett djur som mår dåligt får gå utan vård.

Problemet är att folk ofta skaffar katt utan att ha ägnat en tanke åt hur ekonomin ser ut eller hur man tänker sig de närmaste 10-20 åren. Att det kan ske förändringar är vi säkert alla ense om, men hur man prioriterar sin ekonomi när den förändras kan jag ibland känna mig väldigt frustrerad över. Hellre gå på bio (eller köpa cigaretter) än att spara ihop de pengarna och lägga dem på katten, t ex.

Vi fick snabbt åka till veterinär med lille adoptivkatten Lakritz härom dagen då hans öga svullnat igen. Det kan ha varit i lek med kompisen eller någon buske ute då han far fram som ett jehu😉

Summan blev 1700 kr + recept.

De kollade trycket i ögat och om det var någon skada på hornhinnan med det var det inte tack och lov så det blir ögonsalva i 10 dagar.

Vi har 1500 kr i självrisk på Folksam men jag skickar ändå in kopia för eventuell uppföljning.

Vad jag menar med detta inlägg är att det kan hända saker så plötsligt och då är det bra att ha en buffert som kan täcka upp.

Man kan ju inte gärna vänta och se ifall det går över av sig själv…

Jag lever på bidrag. Har 6384:- i månaden. Då betalar jag hyra på 1000kr. Jag blev med katt förra veckan tillsammans med min pojkvän, och jag sket fullständigt i vad det skulle kosta oss att ha katt. Min prioritering låg på att få katten försäkrad och besöka en veterinär för kastrering, märkning (både tatuering och chip) och vaccinering. Han har tid på måndag och om jag räknat rätt kommer det kosta mig 1800:-. Jag äter egentligen specialkost, men skiter i den kosten så länge katten har det bra. Då jag inte är ensam om katten utan delar på honom med min pojkvän blir han inte så dyr trots allt. Vi hann dock inte bygga upp en buffert innan han kom till oss, men det är för mig inga problem att spara undan några hundra i månaden ifall han blir akutsjuk. Då vi har två inkomster (även om min inte är så stor) så kommer alltid våran kille i första hand. Alla slantar jag får in sparas undan till Plus, likadant från min pojkvän.
Om jag så måste bo på gatan och äta kottar till middag för att katten ska ha det bra, så får det vara så. Jag klarar mig ändå.

Egentligen är det inte svindyrt att ha katt. Det går att komma undan ganska billigt, om man är lite fiffig. Nu har dock Plus en superförsäkring (tecknade mer eller mindre allt som gick) och den landade på 107:-/månaden hos Agria. Med mat, både blöt och torr, hamnar vi på cirka 400 kr i månaden i grundkostnad. Att jag sedan inte kan låta bli att skämma bort honom och därmed hamna på runt tusenlappen istället är en annan femma ;)

#17 107 i månaden? Hos agria med allt?? Vad har du för ras?

#18
När jag kollade runt på agria kom jag också fram till den summan. Varför är det så konstigt? Vet att man kan få billigare för runt 50lappen, men det är ju olika försäkringsbelopp och självrisk som spelar roll.

Den summan får jag inte för någon ras allt jag testat. Inte inklusive allt.

Jag köpte min katt medans jag hade arbete, men kort efter sades jag upp utan förvarning och har sen dess inte lyckats få ett nytt jobb.

Jag kan ju knappast påstå att "jag inte ska ha katt" bara för det. Jag har ju familj som ställer upp om något skulle behövas, och jag har den högsta täckanade försäkringen med lägst självrisk som min mor betalar. 

Så länge katten inte far illa och inte kan behandlas alls så ser jag inga problem i att ha ont om pengar.

#20 
Beror väl på hur man definerar allt också. Men jag tog livsförsäkrning, medicin, högsta försäkringsbeloppet, 15% självrisk och 1800kr i fast självrisk. Då kom jag upp i 112kr. Vad är det mer man kan få?

#18 En helt vanlig huskatt. Dådå?

Tycker andra ska ge fullständigt fan i hur jag sköter mitt husdjur. Kattaktivisterna vill visst införa tvångskastrering. Ska ett gäng stadsbor som plågar sina kissar genom att ha dem instängda på några kvadratmeter bestämma vad alla andra ska göra? Har jag bara min katt märkt med alla möjliga saker (bäst att sätta på katten en väst där det står att den inte är hemlös) och att jag sköter den som jag ska göra. Så ska aktivister typ Kattkommando enbart hålla truten.

#24 Jag hoppas innerligt att det blir lag på kastrering av utekatter när det finns människor som du som inte förstår hur man tar ansvar.

24# det är såna som dig som gjort att kattens status ser ut som den gör idag i Sverige. Ver du inte vet hur en fertilitet påverkar katten? eller att vi har just över 100 000 hemlösa katter i Sverige pga att okastrerade dpringer runt? Men som sagt sådana som dig som inte bryr sig har orsakat detta

Det beror på hur man vill resonera.
Om personen i fråga har dålig ekonomi från start och väljer att skaffa katt ändå.

Oftast har de väl pengar till mat och Kattsand för katten, annars är det näst intill omöjligt att ha katt, även om det är de billigaste produkterna de köper.

Också får man resonera in att, kanske dessa människor då tar in hemlösa katter, för oftast har de inte råd att köpa en katt. Är det verkligen dåligt av dem då om de ger en katt utan hem… ett hem… med mat och vatten… kärlek osv.

Kommer sedan frågan till kastrering, de flesta jag vet om kastrerar katterna, är en en gångs kostnad.

Många skaffar även från kattkommando syd och där är de oftast redan kastrerade osv och de katterna har det säkerligen det bättre hemma med någon med dålig ekonomi men med mat, vatten och kärlek än i ett grupphem med massvis av katter.

Sedan hur man prioriterar sina pengar för djuret är så olika. Skaffade man katt när man hade heltids jobb osv och situationen har ändrats, då får man kanske prioritera om tills situationen ändras igen.

Men om vi ska tala om dessa äldre människor som bor ute i skogarna som låter sina katter föröka sig och inte tar något ansvar… ja… nån gång ska väl den generationen med människor dö ut 😊 dessa är i mina ögon ansvaret bakom alla hemlösa katter som okontrollerat förökar sig. Jag har sett det med egna ögon. Men dessa är inte de som skaffar katter och har låg ekonomi, två helt olika grupper anser jag.

Eftersom några andra varit ärliga här kan jag också säga att jag har inte den bästa ekonomiska situationen, är för tillfälligt arb-lös och ibland sjukskriven.

Mina djur har alltid och kommer alltid förbli prioritet nr 1 i mitt liv.
Har 1 hund på 10,5 år och en katt på 2 år.

En gammal hund kostar enorma summor, hennes foder ligger på 800 kr i månaden bara den. Hos veterinären minst 2 ggr om året för jag har ju bara tur att ha en hund som jämt skadar sig och sedan är jag en överbeskyddande matte och blir nojjig så fort hon haltar eller nyser haha! Nu har hon även eksem som måste behandlas med dyra schampoon och salvor.

Full försäkrad.

Katten  han är fullt försäkrad, kastrerad, öronmärkt och har sin rutin årskontroll hos vetten och är ute katt om nätterna. Han kanske kostar 300 kr i månaden med mat o sand. Håller mig nu till våtfoder så summorna är inte lika höga som innan när han fick torrfoder av royal. Jag räknar inte vad han kostar ja bara köper mat till han utan att tänka på det när det börjar ta slut här hemma.

Jag skaffade honom gratis, tog honom från ett sådant ställe ute i skogen där jag jobbade.

Men till exempel när min hund behövde kastreras pga livmodern så hjälpte min mamma mig, kommer några riktigt stora summor in i bilden som jag ev inte skulle klara brukar min mamma komma in och hjälpa mig.