Det är så det brukar gå till, tråkigt att inte veterinären informerade dig om hur det fungerar. Lider med dig 

Ja, alltså hon informerade men nämnde inget om öppna ögon och mun efter första sprutan. Han låg i min famn och sen när han gurglade lite vitt skum så var det nästan panikartat och han försökte klättra upp över armen på mig, sen sjönk han tillbaka med detta ansiktsuttryck. Jag har jätteångest över att det var i det här panikartade tillståndet, vänd ifrån mitt ansikte och att försöka klättra iväg som hans liv försvann.

Jag har tagit farväl av många katter, och det är nog svårt att få det att ske precis lagom fort, eftersom det är så olika från katt till katt. Om kattens allmäntillstånd är påverkat av sjukdom är det vanligt att katten blir medvetslös nästan på en gång vid första sprutan, men ibland kan det även innebära att det tar extra lång tid (p.g.a. dålig blodcirkulation). När katten är vaken extra länge finns dock en risk att den börjar kräkas, så för min del föredrar jag att det går snabbt.

Man kan be att få en stund ensamma innan sprutan ges och även hålla katten i famnen redan när den första dosen ges. Sist tog veternären in en fåtölj och la en fäll knät på mig som underlag när jag skulle ta farväl av min birmagumma Miranda, och det var väldigt omtänksamt tycker jag. Risken finns ju att katten kissar när den förlorar medvetandet.

Då var det nog så det var. Han blev medvetslös där, men han var i alla fall i mina armar. Är det möjligt att han till och med dog i det ögonblicket?

#4 Ja, min Mirandas hjärta slutade slå redan efter den första sprutan, så visst är det möjligt.

Jag förstår att det kan vara obehagligt att se sin katt medvetslös om man inte varit med om det tidigare, men det är så de ser ut när alla muskler slappnar av. Den första gången jag var med om det var jag inte heller riktigt beredd, men numera tänker jag inte på just det som obehagligt utan bara naturligt. Att din katt verkade få lite panik är tyvärr sånt som kan hända i ovana situationer, men att det var i just den situationen är inget som katten kan ha varit medveten om, så grubbla inte för mycket på det.

Svårt att inte grubbla, jag känner att det är nåt som inte stämmer. Borde inte pupillerna ha vidgats vid första sprutan? Det hade dom inte gjort.

Pupillerna brukar inte vidgas vid den första sprutan. Den är lugnande och gör att katten blir sövd på samma sätt som vid ett ingrepp som t ex kastrering. Katten kan ibland må lite illa och kräkas av den. Ögonen är öppna och munnen kan vara lite öppen när den är sövd.

Att man ger en sådan spruta först är för att katten inte ska behöva känna någon smärta av sprutan med avlivningsvätska, som den sedan får.

Det låter som att allt har gått normalt till, men att informationen kanske varit dålig. I en så jobbig situation kan det också vara svårt att ta till sig allt som sägs. Sorgen gör nästan alltid att vi efteråt börjar grubbla över hur allt har gått till, men jag tycker du kan vara helt lugn över att du gjort det bästa för din katt.

Förstår dina tankar!

Första gången (och den enda en så länge) jag var med när min katt avlivades så fick han bara en spruta, inte två. Han fick en överdos direkt utan något som helst lugnande. Veterinären sa att de bara bedövar/söver stressade katter innan avlivning, men så lugn som Ludde var så behövdes ingen bedövning. Och jag visste ju ingenting om avlivning vilket veterinären visste för hon frågade mig innan.

De berättade ingenting om vad som skulle hända, utan lämnade mig där inne helt ensam med min pojke. Eftre några minuter började han reagera på sprutan. Han gick på bordet och kelade med mig precis som vanligt tills han plötsligt skrek till och ralmade ner på ena sidan. I hela 3 minuter skrek och kämpade han för sitt liv. Han slängde sig från sida till sida och jag hade ren panik och bara försökte hålla om honom så gott jag kunde och prata med honom. Tillslut la han sig stilla ner och "pratade" med mig medan jag klappade och pussade på honom.. Tillslut blev han tyst och han reagerade inte längre när jag klappade honom för ögonen.

Jag mådde så dåligt och jag har inte satt min fot på den veterinärkliniken sen dess. Det är ett minne i mitt liv som aldrig kommer försvinna. Min katt dog inte i stillhet som alla beskriver det.. Han dog i panik och smärta. Fy va jag mådde dåligt långt efter det! 

#8 Som sagt är det svårt att berätta i förväg hur en katt kommer att reagera. I de allra flesta fall somnar katten in snabbt och utan dramatik.

Beklagar sorgen :(

#8 Helt horribelt. Tre minuters skrik! fattar inte vad dom tänkte. Det måste ha kännts fruktansvärt .

Jag vill tacka för tröstande ord och förklaringar. Det hjälper i svåra stunder och ja…det är ofattbart tomt härhemma.

Gnaget finns fortfarande kvar. Jag visste att jag ville hålla i honom hela tiden men på nåt sätt försvann det här när vetten sa att "nu ger jag honom sprutan" och sen efter han fick den så reagerade jag och sa att jag ju vill hålla i honom!!!!!!. Han kanske redan var medvetslös när han kom till min famn  ? Att jag var där, men inte där s a s? (sen hände det där med att det verkade som att han ville resa sig upp, tuggade och det kom lite skum osv)

Jag upplevde att "gamla" generationen veterinärer kunde vara ganska okänsliga häruppe. Mig kände de som tur var och visste vart de hade så när jag tog bort min fasters katt så gick allt fint till. Men jag hörde andra där katten fick avlivningsvätskan direkt och sen for runt i rummet i panik i nästan en minut!
Tack och lov så är de nya vetarna på orten bra och förstår att en familjemedlems värde är större än prislappen.

Det är för övrigt fullt normalt att ögonen är öppna på sövda ketter, det är de även vid operationer. Som de andra har skrivit så är varje avlivning unik, men du borde ha fått en bättre information.

Tack igen för era svar, dom hjälper mig. Jag är ledsen om jag på nåt sätt stör någon med min text och jag vet att ni är många som upplevt fina och även hemska minnen i det tragiska när en älskad själ somnar in. Jag vill på intet sätt förringa era upplevelser och det gör ont att läsa om det hemska som kan ske när oempatiska veterinärer agerar bödel. Jag behöver förstå saker i detalj vilket är jobbigt, speciellt när jag inte riktigt förstod vad som skulle hända och ta kontrollen över förloppet själv.  Jag behöver dela med mig, med människor som förstår  och som har mer erfarenhet än mig samt vänligheten att ge ett tröstande ord. Det har ni gjort.               I min "sfär" finns inte detta. Sambon kan förstå till viss grad, men övriga som haft djur, älskat djur, som i skrivandes stund har djur, verkar inte kunna bidra med detta.

Han var dock väldigt medtagen, så efter det ni berättat så tog nog den lugnande väldigt hårt. Kanske var dosen mycket hög så att det skulle gå snabbt.

Jag försöker förlika mig med att han hann uppleva min famn och mina och husses smekande händer innan han såg regnbågen, men säker blir jag aldrig och det gnager.

Känns som att jag övergivit honom när han behövt mig mest. Jag trodde verkligen att jag förstod vad som skulle ske, men nu i efterhand så kan jag inte förstå hur jag reagerade och agerade. Skulle ha ställt fler frågor själv osv. Vi hade förhoppningen om att han skulle få åka hem igen, få något smärtstillande så att han kunde äta ordentligt och åtminstone vara med oss i sommar. I solen (jaja…svensk sommar…). Jag tror att jag vill leva på hoppet, inte riskera att få höra att han var borta innan jag fick honom i famn. Han hade inga njurar kvar.

Vid alla andra ingrepp han varit med om så har jag hållit honom i famn när dom gett sprutor, undersökt osv, i princip vägrat att ställa ifrån mig honom såvida det inte var alldeles tvunget. Han har klamrat sig fast vid mig, med sitt huvud under min haka och klorna inborrade i armarna. Men det var som att jag inte var närvarande, satt bara bredvid. Han låg när han skulle få sprutan och det verkar som om han också hade gett upp dvs han sökte inte mig på samma sätt som tidigare.  Nåt som skulle varit så naturligt, att hålla i och trösta min älskling när han blir "hanterad", det missade jag!!!  Jag hoppas innerligt att han ändå förstått hur älskad han var. Jag hoppas att han inte kände sig övergiven.

Stunden innan veterinären kom in med sprutan så gosade vi, han ville inte ligga i famn. Sen ville han ned på golvet och undersöka omgivningen. Spankulerade helt ostört omkring och nosade. Sen ställde vi upp honom och då ville han stå och titta ut genom fönstret, på sol och blå himmel, och det gjorde han med stora ögon. Han drog sig då nästan undan vid beröring.

Innan avfärd hemifrån så skulle han prompt ut på gården, satte sig ned och tittade sig omkring, gick sen fram till grinden och spanade runt på granngårdarna. Det var som att han ville ta farväl och tyvärr så hörde han när husse ringde .

Det kanske var hans sätt att visa att det var dags att släppa taget. Djur förstår mer än man tror och döden brukar inte vara en skräck för dem som för oss.