Jag har ingen egen erfarenhet men min svägerska har bara tagit in vuxna katter (hon har tre) och det har funkat jättebra förutom att de inte umgås med varandra (katterna altså :) ). De har liksom delat upp sig och är aldrig på samma ställe sammtididgt (alla kastrerade).

Okej.. Har som sagt själv provat på både ock. Och det har inte varit några större problem med att hålla sams så länge de får rangordna sig själva.. Den som varit längst är högsta hönset osv :)

Har funderat på att ta in fler äldre, men vet inte hur det skulle gå. Det var ju ett år sedan sist ungefär..

Beror på personlighet. Har haft katter i åldrarna mellan 8v upp till 5 år och det är hur påträngande de är som spelar störst roll, samt att mina katter vänjer sig. Den som gick allra bäst var en kolugn 2-årig okastrerad hankatt som "bara var", gjorde inget väsen av sig alls knappt eftersom han var så otroligt tacksam av att komma in efter att ha frusit och varit vrålhungrig i ca 2 veckor i 20 minusgrader. Mina katter fräste i ett par dagar bara, annars håller de på i ett par veckor :P

#3 Du har helt klart en poäng. Har funderat ett tag och kommit i insikt med att jag vill ta mig an lite äldre, ingen kattunge som det ser ut nu. Förra varvet kom det in en sprallig kattunge som forma gruppen på ett himla bra sätt :)

Tycker att även icke kattungar förtjänar en andra chans :)

Det beror nog himla mycket på katterna i sig.

Jag skaffade först 1 katt vid cirka 6 månaders ålder och några månder senare en till vid ungefär 1 månads ålder och det gick 2 sekunder och sen var de vänner. De kom från samma katthem där alla katter lever tillsammans (fast uppdelade i grupper) och det tror jag präglat dem. De är aldrig rädda eller arga när de ser någon ny katt, utan bara nyfikna.