När jag tänker på "avancerad veterinärvård" tänker jag på nästan allt som görs och kan göras idag när/om en katt blir sjuk. Det mest "avancerade" och kostsamma är nog vanligtvis understödjande behandling + alla undersökningar och provtagningar som kan göras för att ta reda på vad katten faktiskt drabbats av. Att hålla katten vid liv och fastställa ev. skada eller sjukdom känns inte "avancerat" utan bara nödvändigt om man väljer vård istället för avlivning. Kan skada eller sjukdom åtgärdas genom operation eller behandling känns inte heller det särskilt "avancerat".

Jag tänker mig avancerad vård som bland annat sådan vård där det kräver många besök och lång rehab tex avancerade benbrott/frakturer (inte "bara" spricka eller liknande där det kan "räcka" med gips och det läker bra utan sånt som kan kräva operationer).
Cancerbehandlingar skulle jag väl också räkna som avancerad vård.
Vård där djuren behöver ligga inlagda i flera dygn och mer eller mindre kräver dygnet runt bevakning.
En del tandvård känns som det skulle kunna räknas till den avancerade vården.

I princip är det väl vård som är väldigt resurskrävande (tid, personal, material) som säkerligen räknas till avancerad vård.

Som exempel skulle jag väl kunna nämna min senaste kanin. Hon hade öronproblem och ett första behandlingsförsök var örondroppar. Inte så avancerat. Men hon hade troligen problem med inneröronen och för att lösa det hade operation krävts och det skulle jag räkna som avancerad vård (i hennes fall blev det i slutänden avlivning eftersom hennes personlighet inte gjorde henne till lämplig kandidat för öronoperation).

Intressant ämne.

Klassificeringen i sig är nog en gråskala och skiljer sig beroende på vem man frågar.

Allt som innefattar blodprover (specialprover), röntgen, narkos, operation/ingrepp (stor som liten) klassar jag som avancerad vård.

Du har en poäng i att själva undersökningarna som man gör för att ställa diagnos på katten är avancerade (och väldigt dyra). Oftast är ju behandlingen inte såå avancerad - tänker på t ex IBD som kostade ganska mycket men själva behandlingen är billig.

#2: Ett dilemma är att det ibland krävs ganska många undersökningar för att ens få vetskap om vad katten drabbats av. Ett eget exempel är när min Oberon blev mystiskt sjuk med smygande viktminskning som första symtom. När de vanliga provsvaren och undersökningarna inte gav någon förklaring gick man vidare med mer ovanliga provtagningar och undersökningar. En TR/forl-tand i relativt tidigt stadie drogs ut för säkerhets skull. Han fick aptitstimulerande och medicin mot illamående och lades in akut i flera omgångar för understödjande behandling. Han undersöktes på kors och på tvärs med lungröntgen och magultraljud, utan att något anmärkningsvärt kunde upptäckas. Man skiktröntgade t.o.m. huvud och hals för att se om det fanns någon förklaring där - men det gjorde det inte. Antibiotika. smärtstillande, pepcid och kortison testades på vinst och förlust, men hade ingen effekt, han bara fortsatte att tyna bort. Det enda som till slut återstod att undersöka närmare var ryggen (vilket djursjukhuset erbjöd), men då var han redan i så dåligt skick efter flera månaders dåligt mående att jag valde att avsluta.

I hans fall hjälpte inte det som gjordes, men någon av undersökningarna kunde lika gärna ha varit det som ändrade allt.

#3: Ja, jag tror att många enbart tänker pris för behandling och missar hur krångligt det kan vara att ens fastställa vad som ska behandlas och att därefter hitta exakt rätt behandling (utan komplikationer).

#4: Ja, det är ju verkligen ett dilemma när man inte direkt på förhand kan säga vad för behandling som kan krävas (och om något ens kan hittas).

Av det du beskriver skulle väl jag kalla det avancerad vård (eftersom många olika undersökningar under lång tid behövdes) men hade lika gärna kunnat varit något "enkelt" som snabbt gick att få svar på och behandla (eller snabbt inse att inget kanske går att göra).

Fast det är väl kanske det som de menar med mer avancerad vård, att man faktiskt undersöker mer och försöker leta och hitta orsaker (om de inte är direkt uppenbara) medan det väl förr innebar ganska direkt avlivning om inte de basala undersökningarna och testerna visade något.
Så på så vis kan man ju förstå priserna ökar eftersom veterinärerna behöver mer specialutbildning och mer verktyg för diagnostik (och prover som kan behöva skickas till andra delar av världen för analys).

#4: Nu var det inte avancerat på riktigt, men det tog tre veterinärbesök för att upptäcka att min Misty hade något så rutin som kristaller i urinen.

Symptomen började visa sig en kväll, så första besöket var på ett dygnet-runt-öppet djursjukhus och de tyckte inte ens att det var värt att försöka ta något prov då blåsan var tom när hon kom in, trots att jag var beredd på att vänta några timmar efter att hon fått smärtstillande. Men jag fick i alla fall med mig ett par doser Metacam och recept på en tvåveckorskur, så hon kunde kissa som vanligt tills dess att jag kunde ta henne till en lokal klinik.

Andra besöket var hos en veterinär som har ett specialintresse för katter, och hon hittade inget utan sade direkt att det var stressblåsa. Jag frågade om att ta en bakterieodling, men det avfärdade hon med en gång.

Tredje veterinären både tog en odling och var den som hittade kristallerna. Sättet de visade sig på var tydligen inte helt typiskt, men han förstod ändå inte hur veterinär nummer två hade missat dem.

Så om det är vad det tar ibland för en såpass enkel diagnos…