Det är ju definitivt inget kärleksbevis.
Undrar om det var veterinären som gjorde anmälan.

Jag funderar lite kring hur tydlig/pedagogisk den första veterinären var i sin kommunikation med djurägaren.

Och hur "tydlig" sjukdomen var.

Jag vet av egen erfarenhet att man ibland kan få ganska diffusa "avlivnings-rekommendationer" av vissa veterinärer. Samtidigt som man är ung och oerfaren och skulle behöva all tydlighet i världen.

För det är klart att kattägaren inte medvetet ville plåga sin katt. Tänker jag.

Inte desto mindre verkar det ha blivit väldigt fel och olyckligt för katten.

Personligen tycker jag att det är jätteviktigt med glasklar kommunikation hos veterinären, och att veterinären försöker ta sig tid att undervisa/förklara/berätta.

Man kan inte förvänta sig att djurägare har "full koll på läget" och en del djurägare behöver få diskutera och bearbeta längre än andra. Och få hjälp med det.

#1: Ja, förmodligen var det veterinären som anmälde när rekommendationen om omedelbar avlivning inte hade effekt. Kanske fick kattägaren en kortare tidsfrist för att förbereda sig eftersom hon uppenbarligen ändå fick ta med sig katten hem igen. Det förvånar ändå att det dröjde så länge som 2 veckor innan katten faktiskt avlivades och det hade varit intressant att veta händelseförloppet under de veckorna, t.ex. när Länsstyrelsen blev informerade och när/hur de i så fall agerade eller om det var på eget bevåg kattägaren faktiskt bokade avlivning till slut.

#2: Jag vet en gammal katt som hade elakartade tumörer vid 17-18 års ålder och egentligen var jättesjuk, men fortfarande förvånansvärt pigg, matglad och lekfull. Istället för omedelbar avlivning hade veterinären regelbunden kontakt med kattägaren som fick komma på ganska täta veterinärbesök för att kolla kattens "status" för att försäkra sig om att det fortfarande var försvarligt att hålla katten vid liv. När katten även började upplevas som sjuk var det avlivning som gällde och det var kattägarna helt införstådda med.

När det gäller egna katter har veterinärer (lite irriterande) informerat om att "avlivning är helt ok" nästan oavsett vad katten drabbats av. En enda gång har veterinären själv krävt omedelbar avlivning av humanitära skäl, men det var när tillståndet hastigt och oväntat kraftigt försämrades efter att katten lämnats på djursjukhus. I övriga fall har jag fattat avlivningsbeslutet själv när jag insett att katten aldrig kommer att bli bra igen. Ibland har katterna hunnit bli i synbart dåligt skick, men ändå inom rimlighetens gräns förmodar jag eftersom ingen veterinär reagerat på det.

Jag har älskat alla mina djur och mina känslor får aldrig komma före deras välmående.
När den där dagen har kommit då det är dags att ta beslutet har jag packat undan min egen sorg, jag får bryta ihop sen när det är över, djuret kommer i första hand.

Kalla mig hjärtlös men att låta ett sjukt djur lida är aldrig ett kärleksbevis, bara ren egoism.

#4 Det låter som ett bra alternativ. Men där handlar det säkert lite om vilken sorts tumörer det är frågan om, och hur följsam djurägaren är. Men bra om man kan ge djurägaren den tiden, om djurägaren önskar det, och att man ändå kan undvika onödigt lidande för katten.

#7: Ja, hade det varit min katt hade jag avslutat tidigare, men det här var ett äldre djurälskande pars definitivt sista husdjur så kanske var beslutet extra svårt och veterinären lite extra förstående med tanke på det. Katten fick även smärtstillande sista tiden för säkerhets skull.

Jag är kluven till de relativt generösa rekommendationer om avlivning som veterinärer ger. Man får sällan ett alternativ.

Å ena sidan förstår jag att man vill katternas väl, att livskvaliteten går före allt annat. Å andra sidan kan jag tycka att ett djur kan leva med en åkomma som är kronisk och smärtsam om smärtbehandlingen är adekvat.

Jag hade också gärna sett att den palliativa vården också varit med som ett alternativ som de erbjuder (givetvis inom rimliga gränser). Ibland kanske det kan handla om ett par extra veckor ibland mycket längre.

Djuret kan i många fall fortfarande njuta av livet även om den är sjuk.
Kanske inte till 100% men i en fallande skala.

#9: Att veterinären erbjuder/godkänner avlivning är inte alltid detsamma som att veterinären rekommenderar avlivning.

Ibland kan man läsa om djurägare som upprörs över att veterinären "vill" avliva djuret p.g.a. olika sjukdomar och skador, men ofta handlar det nog egentligen om att djurägaren inte är beredd att betala vad det kostar att inte välja avlivning.

Många kroniska åkommor och sjukdomar går ofta att leva hyfsat bra med ganska länge om symtomen behandlas, men även då kan behandlingen vara både besvärlig och kosta ganska mycket pengar. En gammelkatt kan bli dyrare i drift än den någonsin har varit och det är också ett val man ställs inför.

Om man kan avvakta eller inte beror också på vad som riskeras vid en plötslig försämring. Det värsta jag läst på länge var när en kattägare nyligen la upp ett sorgeinlägg om att (och hur) hennes cancersjuka katt självdött i fasansfulla plågor under natten. Katten hade konstaterade cancertumörer i hela kroppen, men tid för avlivning var (med veterinärens vetskap) inte bokad förrän om flera dagar (kanske för att kattägaren skulle få tid att förbereda sig på avskedet). Kattägaren bodde långt ute på landet utan tillgång till bil och väntade på att det skulle bli morgon medan hon (timme ut och timme in!) lyssnade på hur katten led av smärta. Hon skrev att hon aldrig skulle glömma de fasansfulla ljuden - och jag kommer nog aldrig glömma att jag läste om det.

#10: Att det är skillnad på att erbjuda eller rekommendera avlivning var jag med om med min ena räddningskanin.
Han var till synes helt frisk men hade en päls som var en mardröm (tova sig direkt trots att den var nedklippt till bara några mm längd) och otroligt känslig hud (kände mig som djurplågare och satt och grät när jag skulle klippa honom eftersom han fick sån panik och kunde helt plötsligt explodera vilket också ökade risken att han skulle bli skadad, inte ens lugnande medicin funkade).
Veterinären gav några förslag på alternativa behandlingar vi kunde testa (men som inte testats på kanin och inte garanterade något) men sa även att hade det varit hon själv (kaninveterinär som själv har kaniner) hade hon låtit honom somna in.
Eftersom det inte var akut egentligen så kunde jag vänta lite om jag ville och få honom avlivad hemma av veterinären som avlivat fler av mina tidigare djur hemma men i mitt fall kändes det bättre att göra det på en gång och inte dra ut på det.

Personligen avlivar jag nog mina djur "för tidigt" snarare än att det ska hinna gå för långt.
När min blinda kanin började bli dålig hade jag också valet att vänta ett tag då jag hade en veterinär på "standby" som skulle kunna komma i princip när som men ville hellre göra det medan han fortfarande var frisk och pigg nog att kunna göra glädjeskutt (trots en "ond" tass och andningsproblem). Visst, med massa medicinering och smärtlindring hade jag säkerligen kunnat hålla honom i liv några veckor till men till vems glädje? Ville inte riskera att han skulle blir akut sämre och plågas under sista stunden i livet även om veterinär skulle kunna kommit relativt fort.

Jag håller med. Bättre för tidigt än för sent. Och svårigheten ligger ju egentligen i att en allvarlig sjukdom kan eskalera väldigt fort, och det då blir väldigt svårt att förutspå när djuret börjar lida mer än innan.

En relaterad fråga ;
Jag vet exempelvis inte hur jag ska förhålla mig till Nelsons artros. Ska vi avliva honom när hältan gör att han längre inte kan gå normalt, hoppa och springa? Trots att han fortfarande är väldigt levnadsglad?
Eller ska man låta honom stå på smärtstillande och bära honom dit han vill gå?
Svårt.

Vår veterinär och specialisten rekommenderade enbart avlivning om / när artrosen börjar påverka hans liv såpass mycket.

Tragisk historia! Det är jättesvårt och jag tycker nog rent allmänt att veterinärer ska vara restriktiva med att anmäla för djurplågeri. Det är svårt att avgöra utifrån en tidningsartikel (och det ska man nog inte göra heller) men kvinnan i exemplet gick trots allt till veterinär med katten. Grovt oaktsam och skyldig till djurplågeri är verkligen illa att bära med sig när man dessutom förlorat det älskade husdjuret.
Var det befogat? Ingen aning. Blir något bättre av att folk läser detta? Kanske ibland, kanske inte i vissa fall.

Vad jag är lite orolig för är detta: Risken finns att människor inte vågar gå till veterinär om de är rädda för att bli anmälda. Eller att djur avlivas i för stor hast för att djurägaren inte vill riskera någon anmälan.

Lite går tankarna också till det systematiska djurplågeri som förekommer i tävlingssammanhang enligt vad som det framkommer allt mer om. Dessa skyldiga verkar inte ha blivit anmälda. Bara någon som älskar sin katt så mycket att hon valt att avliva för sent.

Med detta sagt hoppas jag ni förstår att jag inte på något enda vis försvarar djurägare som utsätter sina djur för lidande och inte tar ansvar för dem även i de svåraste stunder. Mina funderingar gäller vad som gagnar djuren och det kan ibland vara svårt att veta.
Men mer upplysning och information behövs alltid, samt att det helst är lätt att komma till en veterinär.

#12: På Evidensias sida kan man läsa att "Cirka 90% av alla katter över 12 års ålder har artros i någon eller några led/er".

Det är alltså en väldigt vanlig ålderskrämpa, men det är nog ovanligt att befintlig artros-diagnos är huvudorsak till avlivning. Min gissning är att det kan vara en bidragande orsak till avlivning om/när ytterligare diagnoser och sjukdomssymtom tillkommer.

Det viktiga är livskvaliteten och jag skulle iallafall bedöma livskvaliteten som tillräckligt bra så länge katten uppfattas som levnadsglad. En äldre katt behöver inte kunna hoppa som i yngre dagar för att ha god livskvalitet. Katten bör såklart ändå kunna förflytta sig och där det går kan man göra små ramper och liknande för att öka rörelsefriheten trots viss begränsning.

När min Moltas fick sin artros-diagnos sattes han till en början på daglig dos smärtstillande Metacam - för ökad livskvalitet - trots att han även hade konstaterad njursvikt. Metacam bör undvikas vid njursvikt, men veterinären bedömde att ökad livskvalitet (minskad smärta) var viktigare än att bara försöka hålla katten vid liv så länge som möjligt och det tror jag är rätt grundinställning/prioritering i ett sådant läge.

När det inte går längre (trots medicinering) kommer du med all säkerhet märka det på fler sätt än att han inte längre hoppar som han brukade kunna göra. Artros-diagnos kan ses som en påminnelse om att kattens livslängd är begränsad, men är det en äldre katt kan katten mycket väl ändå hinna uppnå normal livslängd (och mer än så) innan dagen för avslut väl kommer.

#13: Det man kan reagera på är att den senaste veterinären rekommenderade "omedelbar avlivning" och att det är en väldigt tydlig bedömning som är svår att tolka på något annat sätt än att det måste ske snarast - inte om 2 veckor. Det är synd att det inte framkommer på vems initiativ avlivning till slut skedde, för jag tror att anmälan och dom även kan ha berott på att det inte ens då var ägarens eget val.

#14: Det är nog precis som du säger. Innan Nelson blev sjuk tänkte vi på nåt sätt att han alltid kommer att vara med oss. Döden kändes avlägsen. Men nu inser man att han lever på lånad tid. Inte bara för artrosen men att han haft hudcancer. Sånt kan ju komma tillbaka, eller växa på ett ställe man inte märkt än. Eller metastaser som inte gjort sig till känna.

Tack för att du delar med dig Moltas Erfarenheter. Just artrosen kanske vi kan betrakta mer som ett problem med lägre prioritet. Så länge han uppvisar livsglädje, inte är för inskränkt i sina rörelser kommer vi inte att avliva honom.
Det du delar med dig ger oss hopp om att Nelson kan leva ett relativt gott liv i några år till.

Hemmablind skulle jag kalla det.
Man letar efter alla positiva tecken, ser enbart dem positiva tecknen.
"katten har ju gått upp 1 hekt på 5 månader?"
"ja, fast katten har totalt gått ner 1,5 kg det senaste året"
Dem ser det där 1 hektot upp som ett tecken på att katten är på väg att bli bättre, trots att allt annat pekar på att katten faktiskt bara långsamt blir sämre och sämre.