Jag tycker absolut att du ska ta med katten och prova. Fördelen i det här fallet är också att du har möjlighet att flytta tillbaka katten om det inte blir bra.

Det är alltid viktigt att kattanpassa hemmet, men med liten yta är det ännu viktigare. Om du tänker på att möblera och fixa så att katten kan utnyttja den yta som finns på bästa sätt (även på höjden) så finns goda förutsättningar för att katten ska trivas.

Jag håller med #1, låter som att det inte finns något att förlora på att testa! Låter också som att du har kloka tankar på att lösa utrymmen "på höjden" vilket gör att ytan för henne kommer att upplevas som större.

Hon verkar ju inte ha nån glädje av sin bror och skulle nog tycka att det var skönt att slippa bli jagad av honom.
Hon söker sig ju till dig och skulle nog sakna dig när du flyttar.
Så ja, det verkar bra att du tar med henne och gör ytan större på höjden som du redan har tänkt.
Och funkar det inte så får hon väl flytta tillbaka?

Håller med övriga här.
Det låter som en riktigt bra idé.

Inte riktigt samma, men jag har haft en liknande situation :) När jag fortfarande bodde hemma hos min mamma så tog vi hem två kattsyskon, en hona och en hane. Honan tydde sig omedelbart till mig och blev min. Dom lekte en del i början men sedan tyckte honkatten att han lekte lite för våldsamt, så ju mer vuxna dom mer desto mindre "umgicks" dom. Honan var för det mesta antingen utomhus eller i mitt rum, medan hankatten hade resten av huset. Dom tolererade varandra men varken lekte, sov tillsammans eller liknande. Jag och mitt rum har alltid varit honkattens trygga punkt.

Jag var tvungen att lämna henne hos mamma när jag pluggade några år, och då märktes det att hon saknade mig. Nu i somras fick jag min första riktiga lägenhet och det var självklart att låta katten flytta med, åtminstone på prov :)
Och det har gått superbra. Nu är min lägenhet inte lika liten, ca 70 kvm, men jag var ändå orolig eftersom katten var mycket ute när hon bodde hos min mamma medan hon är innekatt hos mig.

Jag märker stor skillnad på hennes trygghet. Min honkatt är en lite nervös och försiktig typ. Hon gillar inte starka ljud, plötsliga rörelser - eller förändringar. Hon gömde sig första dygnet och det tog lite tid att våga sig ut i hela lägenheten, men det gick mycket fortare än jag trodde. Jag fick följa med när hon utforskade i början och hon kan fortfarande tycka det är lite läskigt när grannarna ovanför gör ljud, men jag tycker hon har mycket mer självförtroende här än hos mamma. Lägenheten är hennes och det vet hon om. Hon fick ett helt annat lugn som ensamkatt.

Sen är hon rätt aktiv trots att hon är över 12 år nu, så jag har också tänkt på kattanpassningar och att hon ska aktiveras så mycket som hon behöver. Hon är ju van vid att vara ute med all stimulans det ger. Men jag tycker det har gått bra och hon verkar inte sakna att vara ute.

Nu i jul åkte vi fram och tillbaka till min mamma. Att åka bil är verkligen ingen favorit men även det gick över förväntan, och när vi kom hem tidigare idag räckte det med några minuters inspekterande innan hon var lugn. Det hade jag verkligen inte trott för ett år sedan.

Jag skulle absolut testa om jag vore du.