Sorg , skuld och frågetecken efter att min katt fått somna in akut
I fredags kväll tyckte jag att M andades konstigt. Vi /jag åkte inte akut till sjukhuset med honom. Han verkade ändå okej, han åt, han gick sin runda som han brukar, han åt sitt fredagsgodis som vanligt. Istället väntade jag till lördags morgon. Då märkte jag att det var jobbigt för honom, men han åt, gick sin runda, gosade….
Framme på sjukhuset blev det akut. Han blev placerad i syrgas ur, han blev röntgad och det konstaterades vatten I lungorna.
Jag bröt ihop, av skuld för jag väntat, av skuld för han led på grund av mig.
Sen fick jag frågan om jag ville ge honom all behandling som fanns, eller låta honom somna in.
Jag tänkte hjärtsvikt. Jag tänkte att han skulle hatat sjukhus, mediciner, tratt. Jag tänkte att jag inte ville att han skulle lida.
Så han somnade in för tre dagar sedan. Jag har gråtit varje dag sen dess, sjukskrivit mig från jobbet, känner sån sorg, saknad och skuld.
Tänk om….
I efterhand har jag också tänkt att det kanske bara var en Infektion? Någon som vet?
Vill också verkligen att ingen mer än jag gör det hemska fatala valet att vänta, om katten börjar andas med buken.
Jag undrar också hur man ska göra med kattkompis som är kvar och går och letar efter sin döda vän?
Så ledsamt att läsa.
Att ifrågasätta sitt val/ställningstagande är dessvärre en del av själva sorgeprocessen. Hjärnan funderar på om avlivningen skedde för sent, eller för tidigt. Hjärnan vill hitta lösningar. Du får försöka förlita dig till att ni gjorde det bästa för kissen i den stund som var. Att inte kunna andas är mkt jobbigt och ångestframkallande, det är det sämsta alternativet av alla.
Jag känner igen mig såväl i det du berättar. Har bla haft en katt med just andningsproblem som hamnade i syrgasbur. Fick aldrig någon egentlig diagnos men tvingades avliva inom kort. Det var väldigt tufft och hjärnan vände och vred på precis allt som inträffat och ifrågasatte om man kunde gjort annorlunda. Men det har den gjort även när det gällt alla mina andra djur.
Det är jobbigt att behöva fatta det här beslutet för någon man älskar, men man gör det av omtanke och av kärlek. För att förhindra ett orimligt lidande. Och någonstans får man nog också hoppas att veterinären är klok och kan handleda djurägaren.
Det är väldigt vanligt att man sörjer djur lika starkt som människor, så ta dig den tid du behöver. Men försök att komma ut lite i naturen också och tillåt dig att även vara glad när de stunderna börjar komma tillbaka. Ta hand om dig!
Sajtvärd för Hittekatter i Fokus. Sajtvärd för Djurskydd i Fokus. Medarbetare på Katter i Fokus.
När det gäller kattkompisen så behöver även den få sörja. Ge mycket närhet och trygghet. Ta inte hem en ny kattkompis allt för snart. Din katt måste få tid att vänja sig vid den nya situationen. Tids nog får ni fundera på om det vore bra med en katt till där hemma, men just nu är för tidigt. Se till att kisse äter, dricker, går på kattlådan osv.
Sajtvärd för Hittekatter i Fokus. Sajtvärd för Djurskydd i Fokus. Medarbetare på Katter i Fokus.
Jag beklagar sorgen!
Vi fick avliva min mammas äldsta katt (som funnits där i princip hela mitt liv) för drygt ett år sedan, och jag känner igen mig i tvivlandet. Då hade katten ändå varit sjuk ett tag och beslutet togs efter en tids funderande (av mig, min syster och min mamma gemensamt). Men jag tvivlade ändå på om beslutet var rätt när det var gjort. Ibland kändes det som att vi skulle ha gjort mer, ibland kändes det som att vi borde ha låtit henne gå vidare mycket tidigare. Och det finns nog inget rätt svar utan precis som #1 säger är det en del av sorgeprocessen. Men du gjorde säkert ditt bästa i situationen
//Jessie
Starta ny diskussion