Bästa leksaken är nog en kattkompis!

Jag har läst om att dom gärna har kompisar, och jag har funderat mycket på det. Tyvärr är jag sjukskriven och har dåligt med pengar, jag oroar mig för kostnaden. Jag bor i en ganska liten tvåa och det skulle vara stora krav på att dom alltid kommer överens i samma lilla utrymme om jag skulle skaffa en till. Om han kan vara glad ensam så känns det tryggare.

Om man adopterar en katt från katthem brukar man få lämna tillbaka katten om den inte kommer överens med befintlig katt.

Det låter som en typiskt understimulerad ungkatt. Antingen måste du aktivera honom mycket mera själv, eller skaffa en lika galen kattkompis så att han får möjlighet att göra av med all överskottsenergi. Att ropa "ajaj", spruta vatten på katten, knäppa honom i pannan och liknande är inget som gynnar er relation eller katten. Han är en ung katt, full i energi och det kan man/ska man inte "bestraffa bort". Utmana honom istället med kluriga leksaker och se till att han får "härja av sig" i lek. Börjar du med olika "bestraffningsmetoder" riskerar du istället att få en katt som blir osäker i sin relation till dig, och det är föga troligt att han alls begriper vad det är du försöker få sagt…. En liten tvåa är inget hinder mot att ha två katter, man kan "möblera på höjden" för att ge katterna mer yta (d v s sätta upp hyllor, skaffa höga klösmöbler o s v). Jag har själv två katter i en etta på 40 kvm och det är inget problem. Däremot är det ju inte så lyckat att skaffa en katt till om ekonomin inte tillåter det… Klösmöbler, laserpekare, da bird, pingisbollar, boinkar, vattenlek, att gå på matjakt (göm torrfoder) o s v är förmodligen sådant som kan ge din katt lite extra lek och stimulans. Och blir han för hårdhänt så avbryter du leken tvärt och går därifrån.

Tack för svaret!

Jag har läst att dom "bestraffningarna" kan få såna effekter men jag måste ju göra någonting, jag kan ju inte sitta och låta honom bita mig. 

Jag håller med om att han kan vara understimulerad, men jag försöker leka med honom och han blir nästan direkt för uppjagad och börjar bitas. Och jag avbryter och går därifrån, sen kommer jag tillbaka och han börjar direkt bitas igen.

Att avbryta leken och gå undan + lek med honom mer är inte helt lätt att kombinera. Han har massor med leksaker och är väldigt ointresserad av godis som inte är lätt att få tag på.

Bits han bara eller rivs han också? Kan det vara något med hans bakgrund eller hans tänder…?

Han rivs inte alls, och det är skillnad på bita och bita. Ibland vill han sätta tänderna försiktigt om fingrarna och känna av, och ibland viker han som sagt öronen bakåt och kastar sig över mig. Han har varit hos veterinären flera gånger medan jag haft honom för vaccinationer och liknande, och dom har inte sett något fel vid en sån rutinkoll. Han kommer från en bondkattsmamma nånstans utanför alingsås, med okänd fader, så det är svårt att säga. Dom sa inget om att mamman hade några specifika problem dock.

Det kanske var andra katter där som han var tvungen att försvara sig mot. Eller barn som lekte vårdslöst med honom, så att han nu är rädd för händer.

Han är inte alls rädd för händer. Han hoppar på mig, det är inte som svar på något jag gör (som jag vet iallafall). Men han levde första två månaderna ute vad jag vet.

Hur gammal var kattungen när den lämnade kattmamma och kullsyskon?

Åtta veckor enligt ägarna

Där har du i så fall förmodligen orsaken till att din katt beter sig som den gör. En kattunge som är tagen 4 veckor för tidigt från kattmamma och kullsyskon har inte hunnit fått lära sig ännu hur man ska bete sig och var gränserna går. Det här är något som kattungen övar särskilt mycket på mellan 8-12 veckors ålder, och det är rätt vanligt att kattungar som tas före 12 veckors ålder (vilket f ö inte är tillåtet!) beter sig på det sättet som du beskriver, d v s att de blir hårdhänta. Min erfarenhet är att det oftast blir bättre med tiden, men att det gäller att du är lugn och trygg och tydlig med vad som gäller (inga "bestraffningsmetoder" alltså, utan lugn och tydlighet). Jag hade själv en sådan här liten knatte för många många år sedan, och även han var rejält hårdhänt (dock inte med munnen, men jag var ordentligt sönderriven av hans klor under många månader, han "anföll" så snart jag rörde mig… jag sov med knästrumpor både på fötter o händer, polotröja etc för att klara mig helskinnad genom nätterna…). På den tiden fanns inte 12-veckors regeln, och man hotade med att låta skjuta honom, så jag såg inget annat val än att ta hem honom… Jag insåg rätt fort att han behövde en kattkompis, och fördelen med andra katter är ju att den "gränslösa" katten då får träna på hur man ska bete sig, + att den får stimulans, och blir av med en massa energi. Så han fick en kompis, massor av stimulans, trygghet och tydlighet o s v. När det gällde min lilla plutt så blev det en stor skillnad efter kastrering, och vid 1½ års ålder vände allt och han blev den mest rara, tillgivna underbara kattkompis man kan tänka sig, som jag sedan levde tillsammans med i drygt 17 år. Men som sagt, att katten är tagen alldeles för tidigt från kattmamma och kullsyskon förklarar sannolikt beteendet, och nu gäller det att du är trygg och tydlig. Dock tror jag att andra katter (som kan lära honom "att bete sig som en katt") vore den bästa hjälpen för honom i nuläget. Men det kräver ekonomiska förutsättningar. Mitt tips är att du tar kontakt med och diskuterar med en kattbeteenderådgivare.

Ibland är man f ö tvungen att ta sig an en 8-veckors kattunge, men då gäller det att försöka ge den en kattfamilj (om ingen kattfamilj redan finns). 12-veckors regeln är till för att katten verkligen behöver få vara hos sin kattfamilj åtminstone fram till 12 veckors ålder. Annars kan det bli så här tokigt.

Kan tillägga att man inte visste exakt ålder på kattungen jag hade, men den var i vart fall inte 12 v.

Ursäkta, jag kom ihåg fel. När jag läste tillbaka i korrespondensen insåg jag att ja, han var 12 veckor gammal när jag fick honom, enligt förra ägarna. 

Han var väldigt liten när jag fick honom, de flesta trodde han var yngre, men föräldrarna ska ha varit små också.

Får skriva igen för uppmärksamhet:

Jag behöver fortfarande hjälp med vad jag skrev i början. Konkreta svar på lösningar för en bitande kattunge eller tips om beteende-experter i västra götaland.

Feliway eller Feliway Friends i så många vägguttag som möjligt.

Du får googla på katt-beteenderådgivare och därefter kontakta någon av dem. Spelar nog ingen roll var personen bor/är verksam för jag antar att det ändå är en telefonkontakt som blir aktuell….?

Jag har googlat och inte hittat någon, det är därför jag är här och frågar. Jag tar hellre personlig kontakt eftersom det är lite svårt att visa en beteenderådgivare exakt hur saker händer över telefon.

Och jag har provat feliway och det har inte gett något resultat.

Susanne Hellman Holmström är en välkänd kattbeteenderådgivare, jag har dock ingen egen erfarenhet av henne. Är tveksam till om det finns någon som gör "hembesök" om det är det du söker efter. Tror rådgivning sker i första hand via mejl/telefon men jag kanske har fel.

Jag har hittat hennes sida men eftersom hon är långt borta ville jag hitta andra alternativ. Och jag söker efter någon folk har personlig erfarenhet med, det är svårt att lägga ut en massa pengar på något där man får chansa om det fungerar eller inte.

Min katt var/är likadan. När han var liten kattunge var det söt hur han alltid ville busa. Sen blev han större och större, mer energirik och bitandet blev värre. Han undersöktes av veterinär. Vi provade flera kattkompisar men de klickade inte med varandra. Feliway gav ingen verkan. Att leka med honom kan funka eller så kan det bara jaga upp honom mer. Det enda jag har märkt är att det har blivit bättre med åldern. Han är 2 år nu och är inte alls lika mycket "på". Sen så har vi lärt oss att se när han blir på det humöret och då är det lättare att bryta och undvika skador. Får han vara ute på balkongen eller jobba mer med huvudet, Så som få ut maten från godisgömma och liknande så blir han mycket lugnare också. Det är kanske inte så mycket av tips, men med tålamod kan man komma långt.

Tack Belzebubble, det är på ett sätt skönt att veta att det inte nödvändigtvis är att något jag gör irriterar honom så mycket. Jag fortsätter leta efter en beteende-expert och ska skaffa en matgömma och sätta upp lite mer hyllor.