Jag har haft en katt som kärleksbet mig när vi myste och hon liksom blev så till sig att hon inte kunde ta sig för annat än att bita (samtidigt som hon spann som en reamotor, logik). Det som fungerade med henne var helt sonika att så fort hon bet så lyfte jag undan henne, sa nej med lugn fast bestämd röst, och ignorerade henne tills hon lugnat ner sig. Så mitt tips är att så fort han börjar bitas så avslutar ni omedelbart all kontakt med katten och avlägsnar er, eller avlägsnar honom. Alltså inte slänga iväg honom, men det skadar absolut inte kissen om ni bara väldigt försiktigt puttar undan honom eller lyfter ner honom om han t:ex är i soffa/säng.

Alltid värt ett försök, och det är inget som skadar eller skrämmer katten. :)

Du har bara en kattunge? Då rekommenderar jag det jag alltid rekommenderar - att skaffa en till! Då leker dom med varandra och kan få utlopp för all lek, och då brukar leken med människor bli lugnare. Får man en liten bebis kan ju dessutom den ta en hel del tid, och då behöver man inte ha lika dåligt samvete om man inte alltid hinner aktivera katten lika mycket. 
Så en annan kattunge/ungkatt som är i ungefär samma ålder och som är lika aktiv rekommenderar jag (:

Men annars kommer katten lugna ner sig med åldern också, men det kan dröja tills katten är 1-3 år. Och det kan gå att lära bort bitandet. En bra början är att aldrig leka med händerna, utan det ska alltid vara en leksak emellan dig och katten. Om katten ändå biter en ska man genast avbryta leken och bli så tråkig som möjligt. Vissa katter tycker det är superroligt om man går iväg för då kan dom jaga en, i så fall får man bara sitta/stå still och vara så tråkig som möjligt. För andra kan det vara bättre att gå iväg. 

Samt att aktivera katten mycket såklart. Enligt mig är det svårt med en ensam kattunge för dom har så mycket energi, och kanske även har lite andra sovmönster än oss människor. Kattungar kan ju ofta leka väldigt intensivt, sova någon timme, leka igen, sova osv och det stämmer ju inte alltid överens med hur vi människor är vakna. Har man två är det därför större chans att dom kan aktivera varandra dygnet runt och hålla varandra nöjda.

Har alltid haft katt och så även när jag fick mina barn. Det kommer att gå jättebra :) Mina dåvarande katter var i och för sig vuxna då, men de gillade fortfarande att leka. De gav sig aldrig på något av mina barn och trodde de var någon leksak. Bebisar skriker för övrigt en del, vilket inte direkt har lockat nån av mina katter att gå närmare. När de sov gick de gärna och lade sig bredvid (har fantastiska bilder på detta). Viktigt dock att ha uppsikt så inte katten lägger sig över ansiktet på bebis. Det hände aldrig mig, men katterna fick bara sova med barnen när jag var vaken och hade full uppsikt. Men det känns som om de gillade sina nya familje medlemmar enormt mycket och när barnen blev större så stod de snällt ut med att bli burna eller utklädda till Stålmannen :)

Vår odåga bets ganska mycket när vi tog honom vid nio månader. Oftast i samband med lek, och för hans del och säkert många andras med, tror jag det är för att det slår över. Ibland har han även bitit vid gos, men då har han lekt precis innan och varit lite uppe i varv.
När han biter oss drar vi inte undan handen utan sträcker ut det fingret han biter i och låter handen ligga kvar. Han får då in fingret i munnen på tungan (absolut inte så långt att han skadas på något sätt) istället för handen och tycker det smakar jätteäckligt och spottar ut det istället. Samtidigt nejar/ajabajar vi honom och nu är han inte ett dugg intresserad av att bita i våra händer. Jaga efter under täcket har vi godkänt eftersom han faktiskt inte ser våra händer och jag tror inte han associerar rörelsen under täcket med en hand (någon får gärna rätta mig om jag har fel). Ibland jagar han efter och leker med våra händer även ovanför täcket men så fort han märker att det är en hand och inte en leksak släpper han direkt. Strängeligen förbjuden att riva/bita i samband med gos. Fötter har aldrig varit accepterad.

Vet inte om det har med att han var könsmogen när vi tog honom att göra, eller om han helt enkelt bara inte hade någon som helst uppfostran. För han var helvild och fick göra precis vad han ville hos sin förra ägare.

Eftersom din kisse fortfarande är unge, kan det vara tandbyte på gång? Då kliar det ju i tänderna och de bits gärna för att slippa kliandet.

Jag tror att det mesta bitandet har med att det kliar "i tänderna". Men vi har iaf börjat med nolltolerans mot att bita i oss, det känns som det mest lätt att få honom att förstå.

Vi hoppas ju att han kommer förstå att det är en ömtålig sak som ligger och sprattlar och inte bita eller leka med bebisen :)

Tanken va från början att skaffa 2 katter, en katt från uppfödare som redan va trygg i grunden och en som vi skulle adoptera. Men adoptionstället hörde aldrig av sig och vår katt blev 12 veckor och vi hämtade hem honom och några veckor efter det blev jag gravid. Nu avvaktar vi lite med katt nr2 tills vi har vant oss med hela situationen med katt och bebis.

Tack för alla tips och kloka ord :D

Glad Påsk på er alla!☀️

Katten har mer glädje av en kompis nu än om 4 månader. Katter är ofta skeptiska till barn. De låter, luktar och rör sig på ett sätt som kan vara skrämmande för katten som därför ser till att hålla sig på avstånd. Du kan lugnt skaffa en katt till så får ni det mycket lugnare. Och katten får ett väldigt mycket bättre liv.

För er skull, förutom kattens skull, en kattkompis är mitt bästa förslag.  Sen kommer er bebis har två kisser förhoppningsvis blir "bebis" bästa vänner och bästa beskyddare 😃