I grunden är det så här:

Om en inkräktare flyttar in på kattens kärnrevir ställs den befintliga katten inför två val. Slåss eller fly. Eftersom kattslagsmål är obehagligt och innebär risk för skador föredrar de flesta katter om det är möjligt att fly eller att åtminstone undvika varandra.

En kattunge utgör inget större hot mot en vuxen katt, men det ligger ändå i katters natur att inte uppskatta främlingar. Genom att låta er befintliga katt ha fri tillgång till utevistelse har ni löst hennes dilemma på ett ganska dumt sätt, för hennes instinkt säger till henne att undvika både inkräktaren och kärnreviret och på så sätt blir de aldrig vänner,

För att acceptera och känna tillhörighet med varandra måste de vänja sig vid varandras närvaro i vardagen och under en sammanhängande och längre tid.

Min erfarenhet är att det är tålamod som gäller. Nu har jag ju aldrig släpp ihop katter där den ena varit ute utan de har varit innekatter.

Jag gissar att det kanske kan ta lite längre tid när eran hona är utekatt. Bara hon inte får för sig att "flytta"

Tack för era svar! Det kanske är dumt att låta henne gå ut men känns samtidigt som en ytterligare stress att plötsligt neka en katt som är van att gå ut och in som hon vill det.. Gissar att vi får ha massa tålamod och fjäska ordentligt med vår "gamling".

#3 Är i samma situation. Skulle jag i Juni, när jag tog kattungen Mozart, tvingat min äldre katt Max att vara inne i några veckor så skulle han ha fått spader…

Hur går det för Max och Mozart nu? Spännande att höra om någon i samma situation!

:)

#5 Tja, vad ska jag säga? De kan äta från samma fat om de känner för det, och nosar på varandra när Max kommer in, men annars så är det ganska mycket bråk. Mozart tycker om att busa, men Max är måttligt intresserad…