Tycker det låter som en rätt typisk kattunge, brukar gå över när dem blir äldre (för det mesta). :)

Hur gammal var han när han lämnade mamman? Visst kan kattungar vara busiga osv men lämnar dom mamman och syskon för tidigt så hinner dom inte lära sig allt. T.ex så dom inte ska leka för hårt eller lära sig hantera frustration.

Han är lekfull och behöver busa av sig. Tyvärr kan inte vi agera leksubstitut som en kattkompis kan. Katter busar gärna genom att brottas, men vi bör inte göra det med våra händer då det kan göra väldigt ont när de blir vuxna. Ofta förstärks sådan beteende om man inte stoppar det i tid. Har han möjligtvis tagits för tidigt från sin mamma?

Mitt råd är att skaffa en kompis till honom. Om du inte kan det av en eller annan orsak så måste du leka honom trött. Katter som tycker om att brottas kan föredra stora leksaker som en nalle att bitbrottas med. Så prova dig fram. 

Har även märkt att om man fyar en katt som får mördarblicken kan det bli värre. Så vänd dig bara om och gå därifrån om han börjar.

Det här med att han sparkas med bakbenen är ett lekbeteende. En träning för anfall och försvar i vuxen ålder. Djur anfaller just magen eftersom den är känslig, att vifta med benen fungerar som både anfall som försvar. Han förstår väl bara inte att man inte ska träna med människor och att människor inte tål lika tuffa tag.

Vad gäller att inte vilja bli hållen tycker jag att de flesta katter iaf när de blir halvstora vill slippa det, de vill kunna gå och komma som de vill och inte hållas fast. Jag fortsätter då att träna på det korta stunder så katten inte vänjs vid att inte vara uppe, så att den när den blir äldre och lugnare kan tolerera det eller rent av gilla det.

"Dödsblicken" har en annan också fått men jag tror det är katters sätt att säga ifrån, jag har aldrig råkat ut för att en katt verkligen menat något med det. Dvs inga attacker på allvar, däremot lek som kan vara hårdare än vad vi människor tycker är roligt. Då brukar jag säga nej och flytta bort katten. Han har hittat klor och tänder och vill nu testa dem på allting. ;)

Då en av mina katter plötsligt började inte vilja bli lyft visade sig att hon hade navelbråck… har du känt något annorlunda vid naveln?

Mina föräldrars katt var precis likadan och har fortfarande tendenser på det beteendet. Vi listade ganska snabbt ut två saker, 

1. Vi hade när han var liten lekt väldigt mycket med händerna när vi lekte med honom, alltså låtit honom brottas med våra händer. Visst, supermysigt när de är små men ju större de blir desto jobbigare att ha en katt som nafsar i handen. Vi slutade direkt att leka med händerna och använde istället leksaker. Hoppade han efter våra händer sa vi ifrån och slutade leka med honom.

2. Understimulans. De gånger han flög efter oss precis så som du beskriver så berodde det på sådan överskottsenergi att han inte visste vad han skulle göra av den. Därför såg vi till att busa lite oftare med honom vilket löste problemen väldigt fort :) Om du tittar på exempelvis "My cat from hell" så grundar sig nästan nio fall av tio i understimulans, att de inte får utlopp för all energi de har - både fysisk och psykisk. Kolla upp lite aktiviteter du kan gör med din katt, både hjärngympa och för att bli av med allt spring  benen.

Det där är ett ganska vanligt beteende som oftast grunnar sig i att katten behöver mer och framförallt annan stimulans än vad man själv som människa kan ge den. Kanske hade denna kattunge behövt stanna några veckor till hos mamman också, för att få lite strängare uppfostran av sin mor om hur man får bete sig och inte. Inte alla kattungar är mentalt mogna att flytta från mamman bara för att de har rätt ålder inne rent lagmässigt.

Jag har stött på flera katter som din, har själv varit jourhem åt en kattunge som hade samma beteende som din, dvs. busbrottades alldeles för våldsamt och om man sa ifrån så riktigt svartnade han i ögonen och blev skitarg och skulle anfalla igen.

Det han visade sig behöva var en kattkompis av samma kaliber, som han kunde brottas med och leka tafatt med, plus väldigt mycket stimulans även från sina människor (han adopterades till en barnfamilj och det gick superbra).

Har du funderat på att skaffa en kompis till honom? Det bör vara en kompis med samma intresse för hårda lekar och brottning. På så vis klan de sysselsätta varandra med bus på ett sätt som man som människa inte kan, men att du även fortsätter leka och härja runt med katterna.

Det är nästan alltid lättare att ha två katter hemma än att bara ha en. Framförallt kommer nog du som nybliven kattägare uppskatta mer att ha två som härjar med varandra än en ensam som kan lugna sig med åldern men det blir i en hel del fall tyvärr värre när katten börjar komma upp i könsmogen ålder. Då kan de små utbrotten bli betydligt värre och katten kan bli oberäknelig och aggressiv. Detta märks oftast inte förrän katten börjar bli vuxen.

Jag vill inte skrämmas, självklart blir det långt ifrån alltid så här, men för en katt som tydligt visar tendenserna redan som liten skulle jag aldrig våga ha som ensamkatt med risk för att katten förblir understimulerad och tar ut sin frustration över dig.

Detta betyder absolut inte att du är en dålig kattägare, tvärt om som ber om råd, utan det är helt enkelt så att just den här katten behöver mer eller annan stimulans än den du kan ge den. Hoppas att du förstår vad jag menar :)

Min andra katt var också helt galen när han var mindre. Bet i fingrar, fötter, ben tja ALLT som han kunde komma åt. Nu när han är lite äldre så han har helt plötsligt slutat till 99% :P Det händer fortfarande någon enstaka gång, men inte alls lika ofta som innan.

Alla katter gillar inte o bli fasthållna heller

Min ena katt gör små utfall och blir alldeles svart i ögonen när man säger nej,  fastän han har en kattkompis och tillgång att gå ut för att få bort överskottsenergin.  Men tar man ett gosedjur som han kan få utöva sina sparkar på blir han supernöjd 😃 Annars är han världens gosigaste katt och man kan göra vad man vill med honom 😂

Så ge katten en större leksak eller en kattkompis att få ut energin på så löser sig nog det mesta 😃