Tror helt klart dom kan känna av sånt, men sen kanske inte alla reagerar på det sättet.

Självklart.
Djur kommunicerar med kroppspråk och läser av varandra hela tiden. De som bor med människor lär sig läsa av människan. Dessutom sänder man ut en så pass stark ''energi'', i brist på bättre ord, när man känner något starkt. Det finns vetenskapliga studier på hur hela klimatet i ett rum med folk ändras om någon kommer in och mår dåligt eller är arg, även om personen inte ger ett ljud ifrån sig och folk är vända åt andra håll. Eller om någon är glad och kommer in.Väldigt mycket omkring oss är osynligt, och känslor är en sådan tydlig sak, att jag definitivt tror att det är något som hade varit mätbart med rätt instrument. Om det finns på riktigt, varför skulle inte djuren uppfatta det? När vi gör det.

Hundar är extremt avlade på att hela tiden se till människan för stöd och ledning, de har stor koll på hur vi mår. Hästar lär sig också att anpassa sig ganska snabbt eftersom de arbetar med/för oss och därmed blir ganska starkt tränade på att lyssna. Katter är ju lite mer självständiga, de har själva valt att bo hos människor för länge sedan, har läst att de är det enda djuret som valt att bli domesticerat. Samtidigt innebär det ett sammarbete, så jag är övertygad om att de kan läsa av oss om de vill. Men de är inte riktigt lika präglade på att reagera för oss som våra andra vanliga husdjur eftersom vi inte tränar och arbetar med dem på samma sätt.Sen finns så klart de som din, som väljer att lyssna av.

Sen reagerar de såklart olika, precis som alla andra. De har ju personligheter. En del är säkert otrygga och mer nervösa i närhet av någon som är tillfälligt instabil (arg, ledsen), andra är självsäkra och vågar trösta, några kanske inte orkar bry sig osv. Att djur har personligheter och inte är varandra lika psykiskt är ju inget som ifrågasätts.

Dom vet!

Lika om man är sjuk. Katten fattar!

Min kisse reagerar definitivt på hur jag mår. Både psykiskt och somatiskt.

Jag är bipolär (manodepressiv), och när jag är åt dep-hållet blir hon tröstande och när jag är åt mani-hållet, kan hon dra sig undan.

Jag har även diabetes, och jag märker på henne att hon reagerar även på det. Framförallt om jag fått i mig för mycket insulin, så mitt blodsocker blir farligt lågt. Då blir hon jättenervös. Om mitt socker faller när jag sover, brukar jag vakna av det själv när det ligger runt 2,5-3,0. Men det har även hänt flera gånger att hon väckt mig genom att nosa och slicka mig i ansiktet, och då har sockret alltid varit snabbt fallande. Skillnaden mot när jag vaknar av mig själv, är att hon har väckt mig när det varit högre men mycket snabbare fallande. Hade detta hänt någon eller några enstaka gånger, hade det nog kunnat vara ett sammanträffande, men min diabetes är svårinställd, och jag har ganska ofta insulinkänningar, så detta har hänt oftare än bara ett sammanträffande borde göra, och hon har dessutom aldrig väckt mig på det sättet om sockret legat stabilt. Om hon t.ex. vill ha mat, brukar hon jama istället.

Jo de vet det är jag övertygad om. Här hemma har vi en liten sjuksköterska som inte lämnas husses sida om han är sjuk.

Jag är helt säker på att katter känner av vilket humör man är på. Blivit tröstad av mina katter många gånger:)