Alltså här spelar individ, ras och dina möjligheter att ge katten sällskap och aktivering in. Jag tänker som så här, se till at katten  bor kvar lite längre hos mamman, börja sedan med en, verkar det som om katten inte mår bra, så brukar det lösas med kattkompis.

ALLA kattungar ska ha en kattkompis.

Jag håller med Jourhemmet här! För en kattunge är det väldigt bra om den får sällskap av en annan katt! Då riskerar man inte att katten blir ensam för många timmar och uttråkad på det sättet.. Samt att de får så mycket i utbyte av varandra när det kommer till utveckling! De har någon att "vara katt" tillsammans med.

min katt är 4 år=) så ingen kattunge som tur är,
tänkte om jag borde skaffa en kompis till henne, eller om det inte behövs, hon är ute katt och har grannkatter , men om hon kanske känner sig ensam? duger min hund åt henne? eller ska jag helt enkelt skaffa en till katt?

Otroligt många katter mår bäst med en likasinnad kattkompis med samma aktivitetsnivå. Det finns många som vantrivs som ensamkatter - börjar protestkissa/-bajsa i förtvivlan, bli deperimerade, gömma sig, tappa matlusten, "tröstäta" osv, olika beteenden som försvinner när en likasinnad kattkompis kommer in i bilden.

Men många vuxna katter tröttnar på att ha kattsällskap och håller sig gärna för sig själva, och dessa katter passar oftast bättre som ensamkatter.

Många katter fungerar bra vilket som. Till exempel så har jag här hemma en jourkatt (av totalt tre) som jag vet fungerar som ensamkatt sedan hennes tidigare jourhem. Hon var lite nertryckt av sin bror tills han flyttade (de har spenderat sina 2 år tillsammans) och blev sedan jättemycket tuffare och gosigare, inte alls så feg som tidigare. Mycket mer kontaktsökande. Hos mig har hon två kattkompisar varav en som hon är bästis och bundis med. Jag skulle aldrig för mitt liv placera Riku som ensamkatt igen när jag ser hur mycket hon avgudar sin kompis. Många andra katter av denna karaktär (funkar både som ensamkatt och med kattkompisar) är totalt hyperaktiva, klängiga, "plåstriga", odrägliga m.m. pga av understimulans eftersom ägaren inte räcker till, och dett avhjälps allt som oftast med rätt sorts kattkompis så att de kan sysselsätta varandra.

Har man andra djur kan även dessa passa bra som lekkamrater till katten - främst hund och kanin vad jag vet, kanske även iller? Ingen aning. Så länge de leker på samma villkor och trivs med det så behövs ingen kattkompis, men det är inte alltid det gör det. En väldigt busig och fartfylld katt har ju troligen inte så roligt åt en lugn hund som inte vill vara med i kattens lekar.

När jag växte upp på 70-80-talet stötte jag aldrig på någon som hade fler katter än en. Även i vuxen ålder hade folk jag känner bara en katt. När en kompis till mig skaffade en till katt blev jag riktigt förvånad. Hade ju aldrig stött på det fenomenet innan.

Så när jag skaffade min katt som kattunge var det naturligt för mig att ha bara en katt. Sen kom jag till olika kattforum och där var det närmast tvärtom, att enkattshushåll var sällsynta och jag bara häpnade när jag såg att folk hade både tre och fler katter.

Fortfarande är det så att de flesta jag känner med katt har bara en katt och dessa katter verkar inte fara illa på något sätt. Det tror jag inte min katt gör heller. Jag jobbar bara halvtid, ibland inte ens det, så katten får rejält med uppmärksamhet.

Om folk här, särskilt Jourhemmet som uttrycker sig så väldigt kategoriskt på den punkten, anser att jag är någon "djurplågare" som bara har en katt så får ni gärna tycka det för mig. Men det står ingenstans i lagen iallafall att man måste ha 2 katter eller fler. Så ni kan nog inte anmäla mig för något.

# 6 Håller med, det finns inte en sanning här, utan man får se över sin livssituation och vem katten är, många katter kan uppleva stress och konkurrens om det plötsligt flyttar in en till katt, speciellt som din är lite äldre.