Jag håller helt med dig .Folk måste lära sig att man fatiskt har ett ansvar för det man skaffar sig ,vad det än gäller. Man är faktiskt skyldig enligt våra djurlagar att sköta sina djur o självklart gäller det att åka till veterinären vid skador.

Självklart kostar det ,både tid / pengar o engagemang när djuret är sjukt men så är det. Sådana människor du pratar om borde  ju inte få ha djur o man är livrädd när man säljer att just denna person är en sådan djurplågare.

Föresten har du "bara" en huskattsunge el? För det brukar ofta handla om det när det kommer till sådana här saker.Hade du haft en hund(gärna större) så är det stor skillnad vad folk tycker el en raskatt. Det är ju helt sjukt tycker jag då ett liv är ett liv oavsett vad det har kostat. Bara för att man har fått den billigt så är den väl inte mindre värd o har mindre ont.Usch blir så arg!

Hoppas att det går bra med din lilla kissemåns!

Jag tycker att ditt resonemang är helt normalt. Att ta hand om sina djur är väl inget som helst konstigt? Förstår mig inte på folk som värderar djur som gammla sockor!

Försök att inte lägga energi på folk som du troligtvis hade blivit galen på om det var dom som haft katten då dom troligtvis inte själva åkt in med den. Sånna människor lägger jag ingen tid på, det är idioter.

jag brukar tänka skulle jag vilja få korrekt vård, om svaret är ja då åker jag. och ts katts lilla reva i örat skulle inte ens jag vilja ha! Klart man åker. En katt är som ett mindre barn och kan inte berätta hur den känner sig med ord och katter är rätt duktiga på att inte visa smärta, ser man smärta hos en katt då vet man att det gör riktigt ont

Jag tycker ditt resonemang är helt rätt. Känner så jag med, man gör ju allt man kan för sina fyrfotade familjemedlemmar, om man bryr sig om dem. Det är ju inte konstigt egentligen. Dock vet jag att folk kan vara riktigt taskiga i sina kommentarer och sådär. Och det kan vara svårt ibland och smälta. Men jag tror det bästa är att stå på sig för vad som känns rätt och fortsätta göra allt för sina älskade familjemedlemmar.

#1 Ja det är "bara" en huskatt, som jag redan fått mycket skit för att jag betalade 800kr för plus 500kr för att hämta hem honom. Han var inte avmaskad eller vacinerad och bodde väldigt långt bort. Visst de kan låta mycket för en huskatt men jag ville ha honom och jag tycket inte att det är någonting om man jämför med sällskapet man får. Jag är sjukskriven och går en kurs tre timmar per dag, resten av tiden är jag för det mesta hemma. För många är dom pengarna en helt vanlig krogenrunda.

Han mår bra men jag har svårt att se tecken på smärta eftersom jag knappt har hunnit lära känna honom än. Han blev 15v igår.

Jag vet hur olyckan gick till nu. En kompis treåring ville vara duktig och klippa klorna på katten med klosaxen men råkade klippa honom i örat. Jacket är rakt igenom men han är ihopsydd nu och man får hoppas att blodtillförseln kommer igång helt så att inget behövs skäras bort. Men det ser bra ut nu och han ska ha tratt i tre veckor och jag tror det kommer att va det jobbigaste för katten. Jag borstar och tvättar av han lite med trasa så att han känner sig lite mer bekväm. Han når inte ens att slicka framtassarna stackarn.

Det blev ju dyrare på sjukhuset än vad dom trodde men det får man ta. Så till alla som är imot huskatter och kallar dom ingenting värda kan jag säga att min hittills sen jag köpte honom har kostat ca 5000 och han kommer också i fortsättningen bli behandlad som vilken fin raskatt som helst. Han är ingen slit och slängvara.

#5 Tummar och tassar upp för dig och hur du ser på saken. Jag önskar fler tänkte som dig och lät bli att behandla huskatter som slit och släng varor.

#5 ajdå! Hoppas det läker bra. Håller med dig, vad gör 5000 kr om man får ha en underbar kompis i kanske 20år?

en treåring med klosax? det låter inte bra. jag skulle låta den kompisen få betala dina utgifter och en eloge till dig som tar hand om din katt. många har drulleförsäkringar på sin hemförsäkring och den kanske går in vid såna här tillfällen.

Han hittade klosaxen och han vet vad en sådan används till. Dom har själva katt. Han har börjat härma allt vuxna gör och ville vara snäll mot katten och klippa klorna. Mamman är väldigt noga med att tala om för honom att man måste vara snäll mot djur och ta hand om dom. Det var en olyckshändelse man inte kan skylla någon för. Hon skulle kolla upp sin försäkring och gäller inte den så får jag ta det. Visst att det kommer ta några månader att komma ikapp ekonomiskt men jag känner ändå att det var tur i oturen att det var örat och inte ögat eller en hel tå.

om min unge ställer till det för andra typ skadegörelse så har jag försäkring för det, och hade jag inte det så hade jag ersatt ändå, man är ansvarig som förälder mot både olyckor som i detta fall och medveten skadegörelse. det är inte att vara taskig att fråga om ersättning, eller rättare sagt, det borde din kompis erbjuda sig att betala ändå. tycker jag.

Jo jag håller med dig. Jag hade erbjudit mig att betala hela summan och som vänner tycker jag iallafall att man kan dela på det. Vi får se om hennes försäkring gäller. Jag orkar inte bry mig om pengar. Jag bryr mig bara om att lill killen ska bli bra.

självklart. jag är kanske lite för petig på det viset, men jag har haft skadegörelse som andra föräldrar fått ta på sig, så det var min första tanke, ville inte uppröra dig eller din kompis.

Har du inte försäkrat katten? Då får du ju tillbaka en del.

Håller med dig, eller ja, er allihopa! Ett liv är ett liv. Oavsett storlek och art.
Hade en råtta som fick ögat bortopererat vilket kostade mig 1300, levde på studiebidrag men fick göra upp en avbetalningsplan med veterinärerna och betala så mycket jag kunde när jag kunde. Var inte mer än 16 år men klarade det helt själv.
Det blev en hel del protester då som "men det är ju BARA en råtta! Bara att slå ihjäl på plats!" ALDRIG! Om veternären bedömt att han mått bäst av att somna in så hade han fått göra det men lugnt och stilla och på "rätt sätt".
Så trött på de utalandena, att det är onödigt. Jag skulle lägga ut varenda krona jag äger och har om det skulle behövas! Mer därtill om det skulle vara möjligt. Det är mina små kräk värda. Både katterna och råttorna!

#13 Jo han är såklart försäkrad, men det blir mycket ändå. Bara Jouravgiften var på över 2000 eftersom dom opererade honom på natten. Hade han inte varit försäkrad hade det kostat ca 5000.

Nu är ju grundsjälvrisken och allt betalat och på torsdag ska han ta bort stygnen. Vet inte vad det blir eftersom han ska ha lugnande och jag har rörlig självrisk.

Men jag tror örat kommer bli jättefint

#14 Jag håller klart med att ett liv är ett liv! Det blir ens bästa vän som man vill göra allt för. Jag har inte heller mycket pengar eftersom jag är sjukskriven från att vara arbetslös. Låter lite dumt men jag har varit sjukskriven sen jag var 13.

Min förra katt var det mycket diskutioner om här på sajten. Jag blev till och med kallad djurplågare för att jag valde att prova behandla honom med medicin innan jag avlivade honom. Han blev bara 3 år.

Vad led den katten av?

#15 Ja precis, man vill ju göra allt man kan. Jag behandlade råttan som opererades mot mycoplasma flera gånger för bara han fick behandligarna så var han okej. Det var när dom inte bet längre som han fick somna in och då var han gammal. Jag är liksom glad att jag provade för det visade sig att han hade ett tag kvar att leva. Och jag har alltid betalat mina veterinäravgifter själv. De har alltid gått före nöjeb och liknande. Och jag skulle lätt göra det igen om jag blev tvungen. Det ansvaret tar man på sig som djurägare. De som påstår att det är onöditgt kan ju försöka tänka om och sätta sig in i olika situationer.

#16 Det började med att han betedde sig väldigt konstigt redan som kattunge. Efter många besök hos veterinär visade det sig att han förmodligen var utvecklingsstöd och så hade han epilepsi. Det sitter tydligen i samma del av hjärnan och dom trodde att han hade fått en hjärnskadan av syrebrist i förlosningen. Många tyckte redan då att jag skulle avliva honom. Att han var lite dum, efter i utvecklingen och inte alls betedde sig som en katt är jag helt säker på att han inte led av för det förstod han nog inte själv. Vi avaktade med medicin för epilepsin och den började växa bort och blev väldigt lindrig.

Men när han var två och ett halvt år hittade dom ett blåsljud på hjärtat. Han hade inte visat några syntom alls på sjukdom, vi var där för tänderna. Det visade sig att han hade vätska i hjärtsäcken och förstorat hjärta. Det var inte förns dom började medicinera han blev sjuk. Han var hur pigg som helst innan men eftersom det var två hjärtfel var det svårt att balansera medicinen. Hjärtspecialisten ville prova justera doserna och hon trodde att om vi fick till det så skulle han kunna leva många år till och må bra. Det var väl där det blev en väldig diskution om djurplågeri. Att ha kvar en katt med så många fel. Men med god chans till många bra år till i livet så ville jag självklart prova.

Han blev inte bättre och jag begärde ett blodprov för att kolla allt. Det visade att han hade även fel på njurarna och medicinen han redan åt skulle slå ut njurarna på cirka ett halvår så då valde jag att avliva honom innan han blev riktigt sjuk. Det käns inte alls bra att han inte mådde bra av medicinerna i en och en halv månad innan jag avlivade honom. Men ingen visste att han hade fel på njurarna och jag ångrar inte att jag provade. Hade det inte varit för njurarna så hade han säkert levt och mått bra idag.

Får också ofta höra hur "löjligt" det är att jag lägger ut tusentals kronor på mina möss när de blir sjuka, för det är ju "bara" möss. Men vilket djurslag man än har så är det ju ens ansvar som djurägare att se till att de ej utsätts för onödigt lidande (precis som det står i djurskyddslagen). Så jag tycker att det är bra att man går till veterinär, oavsett vad saken gäller för att vara på den säkra sidan.