Jag tycker att en katt är social bara genom att visa att den finns där. Att den mår bra och kanske kommer in i rummet en vända och pratar lite med mig eller visar att "Här är jag".  Jag har en katt som är lite egen av sig. Hon är inte så mycket för att kela eller gosa så direkt. Men ligger i samma rum som vi är i hela tiden nästan. Men går vi på toan så är hon genom kelig och vet inte vart hon ska ta vägen och kurrar och har sig.

Men alla katter är speciella i sig :) Det har jag lärt mig nu efter att jag började jobba på katthemmet här i Halmstad. Så underbara de är allihop, på sitt säregna sätt.

Jag tycker att det beror lite på. Katter är sociala på olika sätt. En katt som t ex alltid vill befinna sig i samma rum är social. Själv har jag ju siames och oriental och de är VÄLDIGT sociala. Hur stor lgh jag än skulle ha skulle de tillbringa all sin tid i närheten av mig när jag var hemma, men inte ens de klänger på mig hela tiden. Ibland vill de ligga på nåt mysigt ställe och sova.

Jo katter kan nog vara sociala på olika sätt. Men jag kan inte säga att jag mött någon katt som inte varit social än.

Det har jag, utekatter som knappt tittar åt en t ex. Sedan används ju ordet social som motsats till skygg när det gäller katter. Det handlar om temperament och i vilken utsträckning katten är intresserad av människor. Det är en månggradig skala som varierar dels beroende på ras och dels på kattens bakgrund och uppväxtmiljö.

#4 Fast hur vet man att en sån katt inte är social bara för att den håller sig borta? Det är ju snarare en bra egenskap för en katt som går ute.

En sån katt kan ju vara otroligt social mot sin familj ändå 

Ja, det är klart, jag menade de som inte är det, som inte bryr sig så mkt om människor. De kanske kommer och stryker sig mot en ibland, men annars håller de sig för sig själva. Mkt stall- och ladugårdskatter som är såna. Deras temperament passar deras livsstil då det inte får lika mkt uppmärksamhet som en sällskapskatt. De flesta katter är mer eller mindre sociala.

Jag har t ex en kull siameser hemma nu. Hela kullen är supersocial, dvs vill gärna vara med, söker sig till människor, inte alls skygga, men en kille är sådär lite extra social. Han föredrar nästan människor framför andra katter, Det är som sagt en steglös skala. Att utekatten bara är social mot sin familj gör den mindre social en en katt som går fram till vem som helst. Det innebär ju inte att den har dåligt temperament. Det finns skillnader helt enkelt.

#6 Jodå nog kan det skilja sig mycket hur dom är. 

Om man ger en katt möjligheten tror jag att man kommer få se den sociala sidan 

#7 Absolut! Man kan åstadkomma underverk med tid & tålamod.

Jag känner en kisse som är ganska social - är med, nyfiken och älskar att busa. Men hon tycker att människor är så jätteäckliga att hon sticker som en avlöning om man rör vid henne. Men hon är en social och trevlig katt ändå, även fast hon inte på något sätt är kelig.

En social katt för mig är en katt som hälsar på folk som kommer på besök, och som umgås med familjen. De har koll på en, men behöver absolut inte ligga i knä eller klättra på en.

Man kan kamma den och gosa med den (naturligtvis på dennes villkor, det är en katts privilegium) utan att den får spatt.

En katt som springer och gömmer sig när folk kommer och stannar bakom soffan anser jag inte är social.