MYCKET långt och lite osammanhängande men hoppas någon orkar läsa och kanske har någon tanke som kan hjälpa. Jag känner mig som en så dålig människa och saknar min älskade vän så mycket.

Sent igårkväll vid 23.04 var det så dags, min älskade lilla kattatjej Lisa fick inte leva längre. Under början på våren började hon åldras, eller igentligen från jan-februari började vi se förändringar på henne. Mindre aptit, tröttare etc.

Men så de senaste dagarna blev hon sämre, vinglig på benen, kom inte när man ropade, orkade inte gå i trappan. Hon började också glömma bort var lådan fanns. I tisdags var hon med mig hela dagen då jag städade inne och ute, hon satt med mig på balkongen i solen när jag åt och hon förväntade sig som vanligt att hon skulle få sig en smakbit, lax var det och oj vilket aptit hon hade på den hon var en mästare på att tigga:).  fina älskade tjejen<3 Sedan somnade hon i den värmande solen och sov några timmar. Men fortfarande hade jag dendär känslan av att hon har nog inte länge till, och jag känner mig så känslokall iom att jag tog det med sådan "ro":(.

Så igår blev det värre. När vi kom hem på em. kom hon inte då vi ropade och så rädd jag blev. Men hittade henne sedan. På eftermiddagen låg hon mest. Jag la henne i soffan jämte mig när jag slösurfade runt på datorn och kollade på annonser som jag gör ibland(djurannonser ännu värre nu har jag så dåligt samvete för att jag kollade vad det fanns för djur till salu, som om jag inte längre brydde mig om henne när hon var dålig, trots att jag verkligen gjorde det men borde ha ägnat all uppmärksamhet åt henne). Gav henne sen en värmekudde vilket hon verkade uppskatta. På kvällen tog jag med henne upp till tvsoffan. Där låg hon i flera timmar medans vi satt där framför tv:n. och nu kände jag att hon överlever nog inte natten. Men ändå var jag lugn:( förstår inte hur jag inte kunna känna mer sorg när jag visste att det snart var över? jag antar att jag inte förstod det,eller att det var övervädligande på något sätt..

Och somsagt vid 10.30 fick jag mardrömmen konstaterad. Jag gick ner med henne till mitt rum eftersom jag ville vara ensam med henne. Satt med henne i famnen i sängen och jag har aldrig känt det så fridfullt, men ändå höll jag på att gråta ihjäl, hon flämtade en stund, sen övergick det i tysta dova läten då hon andades varvat med djupa suckar. Försökte tänka på alla fina minnen ihop och pratade med henne om hur fin hon var, men aldrig har jag känt mig så tom på känslor, kunde inte komma på dedär fina tankarna och känslorna jag vill ha. jag ville bara att det skulle skynda på så hon fick slippa detdär sista. Efter en stund av tystnad från hennes sida försvann hon. Det ända jag kände då var lättnat och ja nu är det över. Satt en stund till med henne och virade sen i henne i en filt.

Men sedan kom känslorna och sorgen över att jag inte var mer ledsen över hennes bortgång, jag kände inte dendär förvtivlan och maktlösheten som många verkar känna och som jag har känt innan. För det är ju så det ska kännas,, eller? Min älskade katt fick jag då jag var 11, efter att verkligen kämpat för att få henne, 9 år fick vi tillsammans och hon var min bästa vän, min livskamrat, utan henne hade jag inte klarat mig genom skolan, hon var tryggheten i mitt liv när jag kände mig så ensam, hon fanns alltid där och alltid hittade vi på något kul. Hon her betytt mer än någon kompis eller familjemedlem någonsin kan göra. Jag har alltid kännt att den dagen hon dör vill jag inte heller leva längre, hon är ju mitt liv min andra halva. Utan katten inget jag!. Därför är jag nu så ledsen över att jag inte känner mer sorg:( Jag känner bara saknad, tomhet och en lättnad över att hon inte mår dåligt längre. Jag gläds verkligen åt det underbara tid vi fick ihop och att hon nu fick avsluta sitt liv på ett så lugnt sätt och att jag fanns hos henne då det hände. Och jag är oerhört tacksam över att ha fått växa upp med henne, att ha fått låna henne denna tiden i livet. Men det känns så fel. Varför är jag inte mer ledsen och var är dendär förtvivlan och maktlösheten någonstans som alltid finns där när djur dör?? som jag kände då min kanin dog hastigt.. då hade jag dåligt samvete för att jag inte kunde skydda henne från döden, det har jag inte nu denna gång.

Så jag känner mig som en så dålig människa över att jag inte känner mer sorg, att jag inte kände mer i dödsögonblicket, att jag tidigare redan accepterat att hon inte hade mycket tid kvar, hur kunde jag det?  Att jag inte var med henne hela dagen igår.  Att jag har mer fokus på sorgsenheten över avsaknaden av känslor som gör att fokus från sorgen av henne bortgång försvinner:( Känner mig som en så dålig människa och har så dåligt samvete nu. 

 Ja fy för detta Nu försöker jag gå vidare och bestämma var hon ska begravas och det är inte lätt det heller. Alternativen är hemma hos oss där hon trivdes och levde hela sitt liv, det blir isådannafall jämte hennse kattunge hon fick då hon var yngre (som tyvärr inte överlevde). Eller alternativt hos min moster ute på landet där hon begravt sina tidigare katter och där Lisas syskon ligger samt hennes mamma. Men som hon inte träffade efter hon var kattunge. Vi kommer bara bo kvar här några år till och begraver jag henne här kommer jag då få lämna henne och någon annan familj kommer springa omkring på hennes grav:( rädd för att någon i framtiden skulle få för sig att bygga något där och börja gräva upp henne:(. Men min moster kommer trolivtvis inte heller bo kvar där hon gör för alltid (vet inte hur länge) hofvilket gör att jag kanske ändå måste lämna henne.. usch va svårt det är:(

Hur var det när era (Ni som har/har haft katter) dog? för er som var med då det hände? vad hade ni för känslor? jag känner mig som världens värsta människa eftersom jag bara känner saknad och lättnad över att det är över, och jag nog var så chockad då hon höll på att gå bort att jag kände mig helt tom, jag fick inga "panik"känslor, utan tog det mer med ro vilket känns så hemskt, och jag bara väntade på att det skulle vara över. Jag hade ju också velat känna dendär "nu går livet under känslan", som ett bevis på hur mycket hon betydde för mig. Jag trodde jag skulle känna så. Hon betydde otroligt mycket för mig men ändå kände jag så "lite" 

stort tack till er som orkat läsa och skriv gärna om in har några tankar. mår så dåligt nu önskar att jag bara kunde känna sorg och inte som nu istället ha dåligt samvete.

snälla inga elaka eller hårda kommentarer. ang. avlivning etc. vi ser alla på det på olika sätt och har olika åsikter. och ja om någon undrar så har vi haft veterinärkontakt.

RIP min älskade Lisa<3. en ängel jag fick låna. 2002.07.30-2011.04.20.

Länkar en video i nästa inlägg för att visa hur jag kommer ihåg henne<3:) en extremt livsglad  och personlig katt var vad hon var.