För min hjälpte det jättemycket att få hem ett nytt litet yrväder, men hon var också planerad att hon skulle flytta in innan hon ens var född.
Gick knappt en vecka mellan att jag och Veterinären bestämde att ta bort min första pga hälsoproblem tills den nya flyttade in.

Kanske du kan boka ett besök på ett katthem och se hur det känns för dig när du kommer dit? Vad som är rätt för dig kan bara du avgöra.
För mig var det en stor hjälp att få hem mitt lilla yrväder..

Att besöka ett katthem helt förutsättningslöst kan vara en god idé.

Det handlar ju inte om att ersätta en katt med en annan.

Det handlar ju istället mer om att "ta hand om en katt till" (att "utöka familjen").

#3: nej det är klart man inte ersätter en katt med en annan.
Skaffar jag katt så är det ju för att jag vill ha en katt igen.
Jag undrade hur andra gjort när dom sörjer, ifall man väntat eller skaffat en katt ganska tätt inpå, sen om det skulle hjälpa i sorgen att få ta hand om ett nytt liv igen så är ju det bra men det är ju inte enbart därför man skaffar en katt igen.
Förstår inte alls hur det kunde uppfattas så ens

#4 Jag tror du missuppfattade mitt svar. Men besök katthemmet och känn efter. Jag hade exakt samma farhågor som du. Jag beslutade därför att jag "inte skulle ha svart katt igen" för att inte dras åt att jämföra. Jag var också helsäker på att det skulle vara korthåriga hankatter, och att de skulle vara vuxna. Trodde jag ja. Hem kom jag med två svarta knappt halvårs-gamla honkatter, varav en långhårig…. Jag hade också tänkt pausa från katt iallafall ett år, för att sörja klart etc. Jag stod ut i 3 månader. Sedan stod jag inte ut en dag till. Sorgen fanns kvar länge till, men småtjejerna förde in så mycket lek och glädje vilket var till stor hjälp. Däremot sabbade de min nattsömn under mkt lång tid genom galna jagalekar nattetid…. så jag var grå i ansiktet om dagarna… men det gick över tids nog.

Jag fick hem en katt ungefär efter en vecka efter jag tagit bort en p g av sjukdom. Jag hade tre stycken katter då. Visst sörjde jag min gamla kisse men han var sjuk och jag kände att kunde jag rädda en kisse till så var det ok att ha en ny också i gänget.
Kärleken till den nya växte fram och jag kände att jag gjorde det rätta.

Jag som har flera katter samtidigt har verkligen märkt hur olika katter kan vara och hur mycket varje enskild katt ändå betyder för mig och att det med tiden alltid är varje enskild katts individuella egenskaper och egenheter jag älskar extra mycket.

Det tar alltid lite tid att lära känna en ny katt och det är ju ömsesidigt. Det tar lite tid för alla inblandade att hitta ett "vi" och just våra gemensamma vanor, rutiner och glädjeämnen. Jag har iallafall alltid tyckt att en helt nyinflyttad katt alltid känns lite främmande och kanske t.o.m. lite opersonlig jämfört med de äldre katter jag växt ihop med, men det gjorde ju även de när de var nyinflyttade för länge sedan..

Jag har nästan alltid börjat söka ny katt direkt efter en förlust. I de flesta fall har bortgång föregåtts av vetskapen/farhågan om att katten inte har så lång tid kvar och det i sig är ett väldigt tungt sorgearbete. När katten väl har somnat in finns inget mer jag kan göra för att få behålla just den katten i mitt liv.. Att bara gå och sakna den katten eller (ännu värre) sakna katt helt skulle inte vara bra för mig.

Trots att jag haft flera katter kvar har en nyinförskaffad katt alltid hjälp mig i eftersorgen.. Ny katt tillför så mycket ny glädje och välmående i livet och man måste tillåta sig att få ha lite glädje i tillvaron också trots att man sörjer en förlorad katt. Att inte bara tänka på det man förlorat utan även på det som är nu och i framtiden.

Jag hör till dem som flera gånger skaffat ny katt som påminner om den jag nyss förlorat. Min första skogishane (Morgan) var en mycket älskad creme-vit hane, efter honom skaffade jag en cremetabby-vit skogishane (Moltas) och efter honom skaffade jag Lotus som är en rödsilvertabby-vit skogishane. Morgan var en fantastisk katt och det var lite för att hedra honom som jag fortsatte på den röda färgskalan. När jag valde Moltas kunde jag inte ana att hans personlighet skulle göra minst lika starkt känslomässigt intryck på mig som Morgan hade gjort. Och detsamma känner jag nu med Lotus som vid 4 års ålder är en otroligt rolig, mysig och charmig personlighet. Jag blir aldrig ledsen över att hans utseende påminner om mina tidigare och så älskade skogishanar - bara glad.

En sak jag tror är viktig är att helt enkelt bestämma sig för om man vill ha en ny katt eller inte. Föredrar man att leva utan katt (eller tycker att det känslomässiga priset är för högt) ska man naturligtvis inte skaffa en ny, men saknar man hur det var att leva med katt (och accepterar villkoren) - varför dra ut på saknaden?

Som jag var inne på tidigare skapas och fördjupas känslomässiga band till en enskild katt under tid. Jag tänker på det ibland när jag tittar på gamla bilder från när mina tidigare eller nu vuxna katter var nyinflyttade kattungar. Då tänker jag t.ex. "TÄNK om jag hade vetat DÅ att det där var LOTUS !!! (och inte bara en söt kattunge)".. Känslan för katten blir en helt annan när man lärt känna den och det gör man automatiskt med tiden om man är inställd och nyfiken på att lära känna den. Jag har aldrig i efterhand ångrat de katter jag fått, snarare fasat över hur lätt jag hade kunnat missa dem.

Det känslomässiga bandet fördjupades även snabbt när jag tog över min systers vuxna katter. T.o.m han som var 13,5 år vid inflyttningen blev relationsmässigt och känslomässigt helt och hållet MIN katt (som om han hade varit det hela livet).

En katt kan inte ersätta en annan, men min erfarenhet av en ny kattindivid i familjen är god. Man glömmer aldrig den saknade kissen men den nya kissen är en annan individ att ta hand om och skapa band med.

Det kan vara bra idé att besöka ett katthem.