Om det där och då kändes som rätt beslut så var det just det ☺️

Beklagar sorgen och vet så väl hur det känns ❤️

Det är ju så med gamla djur man behöver ta ett beslut och att inte låta dom lida så du gjorde rätt för din katt mådde inte längre bra så istället gjorde du något fint och lät katten slippa sina sjukdomar och lidanden.

För fyra år sedan hade jag en katt som också hade sköldkörtel, han åt och åt men gick bara ner i vikt och över en helg gick det oerhört fort där han rasade ner till 3 kilo så vi åkte in akut.

Han var 14 och skulle fylla 15 och han slutade också äta så då blev det bråttom. Väl inne hos veterinären så blev dom imponerade över att njurvärden var så bra men det visade sig sen att sköldkörteln hade blockerat dom värdena vilket det kan göra fick jag lära mig då men han fick somna in tre dagar efter för dom ville lägga in honom men det var bara att inse det var dags för Mose att få komma till katthimlen.

Jag har vart med om det här så många gånger och varje gång tänker man hade jag för bråttom, gjorde jag rätt val och det är tankar som kommer till oss alla som har djur och ja vi gör rätt när vi befriar dom från sjukdom och lidande.

Tänk nu att din katt har det bra och minns allt fint och gott ni haft tillsammans och vet med dig att du gjort ditt allt och bara handlat rätt för katt kan lida men är duktiga på att dölja sin smärta så när vi känner att nu är det dags så tar vi rätt beslut tveka inte en sekund på det är du snäll. Jag står inför det igen nu med en 17 år och 7 månader gammal kattdam som har cancer men ännu är hon pigg och ännu tuffar hon på men det kan gå fort och då är det bara att åka in och låta lilla fröken få somna in.

Beklagar din sorg och känn ingen ånger känn istället att du gjort något fint som befriat din livskamrat från sjukdom och lidande ❤️

Vid 16,5 års ålder har katten levt längre än de flesta andra katter få göra, så man kan säga att han redan levde lite på övertid. Särskilt med tanke på att han sista tiden behandlades för två obotliga och kroniska sjukdomar.

När ytterligare, akuta hälsoproblem uppstår och det dessutom visar sig att katten haft en alarmerande snabb och stor viktnedgång är avlivning ett fullt förståeligt beslut och förmodligen det mest rimliga. Jag hade tagit samma beslut.

#1: jo men jag borde frågat om det fanns något att göra, så han i alla fall blivit så okej att han kunde fått komma till sin vanliga veterinär, som känner katten, Grejen är att när dottern kommit och vi varit i rummet med vår katt en stund kom veterinären och frågade om vi funderat. I efterhand nu tänker jag att veterinären kanske inte bedömt att avlivning var tvunget just då! Jag vill inte det ska vara mitt beslut. Men nu är han död. Tänk om jag hade frågat veterinären om det finns något att göra! Varför frågade jag inte det? Jag tycker veterinären själv kunde sagt nåt alternativ. Usch hemskt detta! Att det nu är för sent!

#4 Det de kunde ha gjort var att lägga in katten för understödjande behandling (dropp och medicinering) samt fortsatt utredning i form av provtagningar och undersökningar. Det hade förmodligen blivit väldigt dyrt och med liten chans för att kattens livslängd skulle kunna bli så mycket längre ändå så förstår jag att veterinären inte ville framhålla den möjligheten.

#3: Tack för stöd! Jag bara gråter och har nu till och med ställt fram vattenskålarna igen, då jag inte stör ut med att han inte finns här hemma längre. Som att det ska lindra sorgen. Att låtsas att han är kvar…Fånigt kanske

Jag tycker ditt beslut låter högst rimligt. Sedan hör det till att våra hjärnor håller på och "bråkar" med oss efteråt, det är en del av det normala sorgearbetet. Hjärnan funderar på om beslutet togs för tidigt, eller för sent. Om något kunde ha gjorts annorlunda o.s.v. Det är jättejobbigt, men det är så det ofta brukar vara. När katter är så här gamla och sjuka så är det sällan som man kan "köpa" sig lite extra tid, och efteråt undrar man ofta om det var rätt att utsätta katten för det. Det är svårt - för det finns inget riktigt rätt. Jag tycker som sagt att ditt beslut låter helt rimligt, och hoppas att du kommer att kunna landa i det du också, och känna att ni gjorde bästa möjliga för kissen. 💖

#3: Tack för stöd!❤️

#6 Ja, det är väldigt jobbigt och sorgligt att vänja sig vid att katten inte finns kvar längre.😢 Jag har varit med om det många gånger nu, men det är fortfarande lika svårt. Jag försöker tänka att det är priset jag betalar för all den fina tid jag ändå fick med just de katterna.

#6: Kära Annsofin det är inte fånigt tvärtom det är en del av ditt sörjande och saknad av en vacker vän och låt det ta tid, tillåt dig att sörja det måste vi göra både med människor och djur det måste få ta den tid det tar och med tiden så kommer vi igenom det svåra och vi minns både djur och människor med kärlek och glädje istället för sorg ❤️ men först måste vi få sörja klart och det är en helt naturlig del som vi alla möter och behöver så sorgen den ska vi inte stänga in den ska släppas ut precis som glädjen allt har sin viktiga ventil och funktion.

Varmaste kramen till dig och än en gång du har gjort allt rätt tveka inte en sekund på det du gav din katt friheten och kärleken ❤️❤️❤️

Jag har haft en katt med giftstruma. Det var väldigt jobbigt och plågsamt för honom på slutet. Så jag blev tvungen att åka till veterinären till sist.
Hon obducerade honom, så därför vet vi säkert vad han led av. Vi visste det inte innan.

#11 Jag har också låtit obducera en katt som var allvarligt sjuk av oklar anledning, men han var inte ens 2 år när han avlivades och det känns ju alldeles för tidigt och därmed extra svårt att förlika sig med.

Min förra seniorkatt var också sjuk av oklar anledning (trots akuta inläggningar med många undersökningar och provtagningar), men då struntade jag i obduktion. Han mådde inte alls bra på slutet och oavsett diagnos så hade prognosen nog varit väldigt dålig. Jag kämpade i nästan 1 år, men till slut kände jag att det var dags att låta honom slippa ytterligare undersökningar och behandlingsförsök. Jag behövde inte veta exakt vad han drabbats av - jag kände ändå att det var rätt beslut - för kattens skull. Hur smärtsam saknaden än skulle bli för mig.

#12: Det var veterinären som ville obducera.

#13 Ja, så kan det också vara. I min unga katts fall var det veterinären som ville avliva - akut och av humanitära skäl eftersom kattens tillstånd förvärrats akut och innebar uppenbart lidande. De ringde en halvtimme efter att jag lämnat in honom och bad (förmodligen av artighetsskäl) om mitt tillstånd - men hade jag sagt nej då så hade det med all säkerhet blivit ett djurskyddsärende. Ibland kan det även vara försäkringsbolaget som kräver obduktion.

Annsofin igår kom din tråd upp i mina tankar för jag fick snabbt åka in akut med min Noah som är 11½ år och han drabbades av sjukdomen FIP, felin infektiös peritonit som orsakas av ett felint coronavirus där förloppet är så snabbt och det finns ingen bot, ingen medicin det finns bara en väg och det är döden.

Jag fick ta snabba beslutet för Noah igår och det här kom så snabbt över både Noah och mig för katten var ju pigg han åt och drack, snackade och var med nästan som vanligt men han svällde upp i buken och allt gick så fasligt fort så var min älskade Noah borta.

Veterinären sa till mig det finns inget hopp, det finns bara en utgång och det är lidande och först kände jag att för kattens skull som avskyr att vara hos vet och åka bil skulle få komma hem och känna att jag inte tog hans hem från honom.

När jag gick där i korridoren hos veterinären så var min egen känsla att han skulle få komma hem och träffa sina kompisar igen och få vila om så bara för några timmar men när chocken väl lagt sig för det här det gick riktigt fort så kom min egen naturliga känsla att han skulle få somna in.

Jag fick gå runt där och känna och mentalt landa i beskedet och inom mig visste jag att jag skulle aldrig utsätta Noah för att åka hem i ett läge där det inte ens var lönt att ta flera prover det finns inget bot alls för det här men jag behövde tiden där hos veterinären att få landa och gråta som fan tillsammans med Noah i att nu är det så här men många tankar kommer en sån här gång och vår egen känsla vi vill till varje pris hjälpa våra djur så vill även veterinärer men ibland står katternas liv utanför veterinärens makt att rädda deras liv.

Noah fick somna in i går mitt på dagen och jag vill bara säga till dig Annsofin att du gjorde helt rätt val för din kära katt precis som jag gjorde helt rätt val för min underbara Noah som var 11½ år och det är så här med djur precis som det är med oss människor att ibland kommer saker väldigt fort och vi hinner inte riktigt med men en sak vi ska ha tilliten till våra veterinärer för dom vet och dom kan sin uppgift och jag tänker på dom också så som den veterinären som fick meddela mig igår att inget fanns att göra för Noah dom kan inte ha en lätt uppgift lika som vi som djurägare inte har en lätt uppgift när vi måste ta dom här besluten.

Jag kunde aldrig tro att Noah skulle gå före min gamla dam som har cancer och är 17 år och sju månader det fanns liksom inte med i bilden men det gick undan och förloppet var oerhört snabbt och hade jag tagit med mig katten hem hade vi kanske klarat några timmar eller dagar det hade vart lidande för honom.

Noah har haft ett sånt fint liv och bara fått vara katt och sig själv så när det här beskedet kom även om jag fick jobbigt så var det enda rätta mot Noah att han fick somna in och vi var tack och lov i ett läge där lidandet inte hunnit bli så där jätte svårt men med det snabba förloppet som FIP har så hann han svälla upp som en ballong på några timmar och lite kunde höras på andningen och jag såg på ultraljudet hur alla hans inre organ drabbades av den vätska som fyllde hans kropp så även lungorna fast dom hade inte drabbats så hårt men hade jag kommit hem med katten så hade han inom bara några timmar kvävts till döds så han hade inte en chans lilla hjärtat.

Det är tragiskt och jobbigt med dom här besluten men vi måste tänka att vi gör det för våra djurs bästa och jag kan inte föreställa mig att Noah skulle ha kommit hem och bli akut sjuk och lida i hemmet och dö av smärta det fanns inte för mig men beskedet kom så snabbt och jag behövde landa i det veterinären sa och mentalt ställa om mig att Noah faktiskt inte hade en chans och den tiden gav dom både mig och Noah hos veterinären vi fick vara tillsammans och avsluta det här i lugn och ro både Noah och jag.

Jag har vart med om det här så många gånger och hur ont det än gör för oss så ska vi lita på veterinärers bedömningar för dom vet, dom kan sitt jobb.

Vi älskar alla våra djur och vi vill dom det absolut bästa och mer därtill så när sorgen kommer gör det ont men en sak ska vi ha med i minnet alla goda stunder som dom gett oss så minns dina djur, minns dina anhöriga med glädje inte enbart sorg för tänk så mycket som vi gett varandra genom årens lopp det är något så vackert vad gäller både människa och djur och det ska vi ta tillvara på❤️