Min erfarenhet att hjärnan alltid "provar" olika scenarier i efterhand; fanns det ett alternativ? Kunde man ha gjort så här istället? Missade jag en lösning? Lät jag avliva i förtid eller i onödan? Väntade jag för länge med avlivningsbeslutet? Borde jag ha begärt en second opinion? O s v.

Jag uppfattar numera det här som en del i det normala sorgearbetet.

Du har all rätt att sörja, och notera att vi ofta sörjer våra husdjur på samma sätt, och lika djupt, som vi sörjer en människa som har gått bort.

Sorgen behöver få finnas och ta sin tid.

#0 Ja, jag har varit med om det. Min förra gammelkatt Moltas behandlades för kronisk njursvikt, högt blodtryck, artros och var halvblind p.g.a. näthinneavlossning sedan ett drygt halvår tillbaka när han fick somna in. Han blev 16,3 år och var fullt frisk fram till 13,5 års ålder då njursvikt och artros upptäcktes.

Den direkta orsaken till att låta honom somna in var akuta mun och/eller svalgsymtom som jag valde att inte utreda vidare. Det kunde kanske ha varit Forl/TR (igen), cancer eller kanske bara en halsinfektion…. och hade han varit frisk i övrigt så skulle jag naturligtvis ha behandlat även det om det gick, men när jag upptäckte att han inte mådde bra och plötsligt inte kunde dricka längre kände jag väldigt tydligt att det faktiskt var dags att låta honom gå. Särskilt med tanke på att han (som i hela sitt liv älskat att vara ute eller sitta och spana från balkongen eller genom fönstret) hade fått så dålig syn. Han satt där ändå av gammal vana, men blicken var tom och han såg aldrig det han spanade efter. Det kändes så sorgligt att se.

Nu när det har gått några månader känns saknaden och sorgen förstås fortfarande överväldigande ibland, men jag känner ändå att beslutet var rätt. Det är mer en sorg och en vemodskänsla över att han inte kunde ha fått vara ung och frisk för alltid.

Det är den sista tjänsten man gör dem. Det är alltid svårt att ta det beslutet, men man ska vara glad att de slipper lida mer.

Jag har ingen direkt jämförbar situation att berätta om, men vill ändå säga att jag tycker att det låter som att du gjort precis allting rätt. Det är naturligt att ifrågasätta själv som del av sorgearbetet när man blivit tvungen att fatta ett så fruktansvärt svårt beslut. Det allra svåraste många gånger är att inte vara egoistisk och jag tycker att det låter som att du hittat en bra balans.

Försök att så småningom släppa tankarna på skuld och ångest och fokusera på de fina minnena och stunderna i stället. Saknaden kommer alltid finnas där, mer eller mindre stark i perioder. ❤

Du gjorde det rätta för din älskade katt.💔

Var glad att din katt fick sluta i tid. Vi människor har inte den förmånen. Ett rent H'''''te att se en anhörig önska slippa lida och veta att lidande är människans lott.

Så mycket bättre för våra älskade fyrfota familjemedlemmar att vi har den möjligheten att förkorta deras lidande, sorgen och saknaden bär vi med oss i många år, men samvetet säger oss att vi gjort så gott vi kunnat för våra älsklingar.

Nu har det gått över tre år sedan jag fattade det beslutet för min då 14 åriga kisse. I början var det riktigt jobbigt med alla tankarna, "tänk om" men samtidigt så fanns ju känslan där att jag hade fattat rätt beslut.
Så hur mycket jag än känner att jag kanske skulle ha gjort det eller det också innan jag fattade det där stora tunga beslutet, så tänker jag så här:
Pengamässigt hade jag kunnat låta veterinären utföra tester och eventuella operationer, men känslomässigt, hur skulle kisse må. Och det är/var det viktigaste för mig. Att kisse inte skulle behöva lida, bara för att jag var självisk och ville ha henne kvar.

Att förlora ett älskat husdjur är klart ett trauma! Men som djurägare har vi även ett ansvar för våra djur. Min Wim, fick olika obotliga sjukdomar, så svårt o jobbigt att ta beslutet att han måste somna in! Men det var ett rätt beslut, det är jag övertygad om 🐾💕

#1: Tack för ditt svar. Det hjälper att höra att andra också hamnat i dessa tankar.
Har du, som jag uppfattar det, upplevt att dessa tankar och ifrågasättande av sig har dykt upp vid flera tillfällen du förlora en fyrbent vän och inte bara efter ett djur? Eftersom du skriver att du ser det som en normal del av sorgearbetet. Kanske är det en en del av sorgearbetet jag också går igenom, det är det som är mitt lilla hopp, och inte att tankarna kommer för att jag eg. handlade på fel sätt och borde gjort annorlunda.

#2: Tack för du delar med mig. Så fint att du fick ha honom i så många år.

Jag upplever också den där sorgen över att kissen inte fick vara frisk och kry. Min blev ju enbart 10 år som eg inte är en jättehög ålder på en katt. Jag tror det hade varit lite enklare att acceptera mitt beslut om ha varit åtminstonde ett par år äldre. Jag hade så gärna velat ha honom till han blev 15 år och eller ännu mer och att han fått njuta av livet och vara pigg upp i åldern, nu började han tappa friskheten i så tidig ålder med sak på sak. Jag minns att jag lite började sörja redan när han fick sin allergi-diagnos och förstod att han skulle behöva medicineras livet ut, att han aldrig mer skulle få leva det livet han haft tills dess gjort med god mat och hälsan i behåll. Kanske är det en anledning till att avl. alternativet kom som ett alternativ för mig så pass nära som det gjorde nu eftersom jag redan "sörjt" kring dethär ett bra tag. Men det gör ju också att det spär på känslan av att man "gav upp"..

#4: Tack dethär hjälpte mig att läsa. Jag känner någonstans att jag nog kommer se på det på ett annat sätt om ett år när man fått lite mer distans kring det, samtidigt är jag rädd för att det alltid kommer hovra lite kring minnena av katten, att jag aldrig tog reda på vad det sista bekymret var med honom.

Det jag också går och maler kring i huvudet är ju "var jag tvungen att ta beslutet eller var det eg, de enkla vägen ut"? Man blir så hemmablind! Rent logiskt när jag övervägde alternativen jag hade så var den långsiktiga lösningen att låta honom slippa redan nu, han skulle enbart få fortsätta äta sin allergimat han inte va så glad i, enbart bli sämre i lederna iom att det är så åldrande fungerar, bli sövd minst en gång per år pga tänderna osv. misstänker också att han fick och skulle få mer problem med vattenintaget eftersom äldre katter behöver mer vätska och han redan nu hade svårt att få i sig tillräckligt pga han enbart kunde äta torrfoder. Märkte att han till och från riskerade förstoppning och det kändes inte heller rätt då om jag skulle fortsatt med att trycka i han regelbunden vätskeersättning osv osv

Med i situationen fanns också flytten (nr 2 på kort tid) som jag nu genomfört och där jag på ett sätt nog blev lite stressad eftersom jag inte ville utsätta han för en till flytt för att sedan kanske ändå behöva ta bort han pga de sviktande hälsan. Rent logiskt sätt vet jag ju att han nu slipper både den stressen och slipper ha ont av sina problem. Men jag tror jag stängde av hjärtat lite och valde hjärnan avgöra beslutet och nu kommer hjärtat ikapp och orsakar all denna ångest och skuld "hur kunde du". Jag var så glad över det nya miljöombytet som skulle komma men nu har jag noll möjlighet att kunna känna glädje över det eftersom det på ett sätt är en anledning till att kissen är borta, samtidigt som jag rent logiskt vet att katten också inte var frisk och antagligen aldrig blivit helt kry igen. Tyvärr kan jag inte undvika att tänka om och att jag kanske handlat annorlunda om jag inte haft flytten med i beräkningen, antagligen hade jag kanske då valt att göra lite mer utredning men sen ändå valt att inte behandla..

#9 Jag har upplevt det här för varje djur jag förlorat, både katter och andra djur.

Och jag har mött väldigt många andra som också har haft samma tankar och som har ifrågasatt om de gjort rätt eller om de kunde/"borde" ha gjort annorlunda.

Jag tycker du ska låta dig själv "vila" i att det är en del av den normala sorgeprocessen.

#6: Tack det är så sant som du skriver. Det kändes så rätt där och då att han fick slippa ifrån sina hälsoproblem. Det som lite stör mig såhär i efterhand är ju att jag faktiskt inte vet hur pass jobbigt han själv upplevde det som. Rädslan finns att ha kanske inte alls hade det så pass jobbigt som jag upplevde det som, men det är ju alltid så tyvärr när man inte kan prata med dem :/

#7: Tack för ditt svar. Jag känner så igen mig i det du skriver att man kunde tänka sig göra så mycket pengamässigt men hur skulle katten må i det hela. Det fanns inte på kartan för mig att min skulle opereras, sondmatas eller andra sådana ingrepp om det nu hade behövts (hade varit lite annorlunda om katten varit känfrisk och pigg sen innan och om diagnosen varit tydlig och botbar) , det kändes iaf där och då ett enda stor nej, för hans skull som det var. Känner oftast fortfarande likadant och jag vet ju med mig att jag redan lagt ut stora summor pengar på både medicin och tandåtgärder osv. men inte skulle katten bli helt frisk för det.

När man tänker kring det på detta sättet så lättar skuldkänslan lite iaf. Samtidigt som det ibland smyger sig in att man varit kallhjärtat som klippte av hjärtebandet lite och såg på kissen utifrån hur situationen svart på vitt såg ut. Men det är väl också där endel gör på andra sättet och tänker med hjärtat och då låter det gå för långt istället kanske.

#8: Tack för ditt svar. Det låter skönt att kunna "vila" i beslutet att det var rätt, jag hoppas jag kan komma dit en dag.

Vad fick din katt för sjukdomar? (du behöver såklart inte svara om det inte känns bra).

Wimsen drabbades av bukspottsinflammation och leverhepatit, många veterinärbesök, men tillslut lyckades vi hålla detta i schack m medicin. Men tyvärr drabbades han sedan av njursten x2! Eftersom kroppen redan var nedsatt, så tog vi tillsammans m veterinären beslutet att han fick somna in, bara 4 år gammal. Så sorligt! 💔

#0:
Min lilla Berta fick somna in för snart 1 månad sen, hon blev drastiskt dålig en dag och vi åkte till veterinären. När vi kom dit och veterinärern tog olika prover, satte dropp och kolla även med ultraljud, så att hon inte hade ätit något olämpligt. Veterinären kommer sen in och säger att han fått provsvar från blod och urin som visade sig vara riktigt dåliga. Hon hade diabetes som gått långtgående, ketoacidostiskt diabetes mellitus. Han sa att även om vi hade åkt in till intensiven för behandling hade det inte varit säkert att hon hade överlevt, att det hade varit stressigt för henne och att det hade varit snällast att låta henne somna in. Jag känner mig hemsk som inte försökte mer, ge henne en chans eller upptäckt de i tid😪😔 känner sån skuld och saknar henne så mycket. Hon blev 11år och var alltid vid min sida och myste.

#17 Vår hjärna "bråkar" nästan alltid med oss sådana här gånger.

Tankar på om man kunde/skulle/borde ha agerat annorlunda är därtill ofta en del av det normala sorgearbetet.

Jag tror att man får försöka vila i att veterinären gav kloka råd utifrån den situation som blev. Det bästa är förstås om man känner sig trygg med sin veterinär sedan tidigare, men de allra flesta veterinärer vill ju bara djuret väl, och lever själva med djur och vet vad djur betyder för sin familj.

Som djurägare kan man absolut fundera igenom om man kunde ha gjort något annorlunda, och sedan använder man den kunskapen för att hjälpa djur man möter framöver. Men man kan inte backa bandet och "göra om och göra annorlunda" - hur gärna man än skulle vilja det ibland. Men förmodligen fattade du ett helt korrekt beslut ihop med den veterinär du mötte.

Det finns f ö ofta ingen "rätt" tidpunkt att avliva sitt djur, hjärnan ifrågasätter nästan alltid om det inte skedde för tidigt - eller för sent. Vi kan bara göra vad vi för stunden uppfattar blir bäst för vårt djur, med handledning av vad veterinären berättar för oss och förordar.

Det här är den riktigt jobbiga biten för oss djurägare. Man vill inte behöva fatta det här beslutet, och sorgen efter ett djur kan bli både djup och långvarig. Ändå så är detta den viktigaste hjälpen vi kan ge vårt djur mot slutet, för att förkorta långvarigt lidande.

Jag är ledsen för er skull och för att ni inte fick fler fina år ihop.

Känner igen tankarna. Nu har det ju gått några år sedan jag lät Miss Felicia somna in (2017) hon var 14 år då och FORL hade återigen angripit hennes tänder.
Kan fortfarande känna att jag borde ha gjort mer för att behålla henne i livet, men strax därpå kickar logiken in och frågan är vem hade tjänat på det?
Svaret är ingen av oss. Hon mådde inte bra och då mådde jag inte heller bra, för att jag såg att hon led och hade ont.
Så att fatta det svåraste beslutet att låta kisse få slippa lida är det snällaste vi kan göra för vår pälskling, även om det känns som att hjärtat går i bitar