Hon kanske behöver en kattkompis.

Det låter som en understimulerad ungkatt. Finns det ingen ung, lekfull kattkompis där hemma så är det sannolikt det hon behöver bäst. Katter är nattdjur, och när det blir mörkt och dags att sova så är det - i kattens värld - dags att leka - hejdlöst! Har du sedan jobbat/varit borta under dagen så är det ännu viktigare för henne att få umgås och leka med dig. Det sista hon vill är ju att du lägger dig och sover i det läget! Att spruta vatten på katten är direkt olämpligt, det gör katten osäker i sin relation till dig och kan göra henne otrygg. Hon förstår inte alls vad du menar med att spruta vatten på henne, och det är absolut inte OK som kattägare att göra så (tyvärr är det en gammal myt att man kan göra på det sättet….). Överväg om du har möjlighet att ha en till - lika galen - kattkompis där hemma. Se också till att aktivera din katt intensivt under åtminstone någon timme innan du går och lägger dig. Och håll ut! Det brukar bli bättre med åren. 🙂

#2 "olämpligt" , kanske. Men jag håller inte med faktiskt. 

Att säga NEJ! Fungerar som sagt inte. Hon reagerar inte alls på det. Att lyfta bort henne från platser hon inte får vara på fungerar inte, då går hon tillbaks. Att spruta vatten på henne en eller två gånger däremot är det enda som brukar krävas för att få henne att helt och hållet sluta med ett negativt beteende. (Visst, i just det HÄR fallet har det inte fungerat. Men då har jag inte heller fortsatt med det. Det hade varit rätt poänglöst.)  Alternativet hade varit att gapa och skrika åt henne, stampa i golvet och skrämma slag på henne så fort hon gör något hon inte får, men det anser jag är betydligt mer olämpligt eller vad tycker du? 

Det andra alternativet är att låta henne härja fritt. Låta henne riva på tapeterna, äta ur min tallrik, sätta klorna i min arm när hon får sånna infall, gräva i krukor osv utan att säga till alls (och så kan man väl ändå inte leva?).  För att säga NEJ fungerar inte, oavsett hur högt jag säger det, och jag vill inte skrika åt mina djur eller på annat sätt agera hotfullt mot dem.  Är det NÅGOT som skulle få ett djur att bli "osäker i sin relation" till sin ägare så är det ett sånt beteende (hade t.ex. en hund som fick PANIK och sprang och gömde sig under sängen så fort någon höjde rösten , även om det inte var mot honom.  Han blev helt förstörd.), och det fungerar faktiskt inte ens med den här katten. Det enda som händer är att hon blir skräckslagen (kanske. ibland.Men oftast ser hon bara på mig som att "jaha. och?" ) och så fortsätter hon utan att ha lärt sig något alls.  Att ta i nackskinnet fungerar inte heller, och det är också något jag undviker så långt det går. Jag vill inte ta i mina djur på ett negativt sätt om det inte är absolut nödvändigt (typ om hon skulle bli aggressiv eller så). 

Att hon inte skulle förstå vad det betyder är skitsnack rent ut sagt. Är hon smart nog att själv lära sig stänga av ett larm på mobilen varje morgon är hon smart nog att tänka "när jag gör så, då händer det där. det var obehagligt. då undviker jag att göra så mer."   Djur är inte dummare än så. Och hon har redan gjort den kopplingen flera gånger och slutat upp med diverse ofog i princip direkt.  Vatten är dessutom inte skadligt. Hon får inte ont, hon blir minimalt blöt i typ en sekund, det lämnar inga skador varken permanent eller temporärt , och ogillar hon mig för det visar hon det verkligen inte. Hon verkar mest se på mig som att "jaja okeeeej då. jag slutar. gud vad jobbig du är."  Det är en liten vattenstråle liksom. Inte en hel hink som dumpas över huvudet på henne. 

#1 och #2 Tyvärr är en kattkompis helt uteslutet. Vet att de flesta djur har nytta av en kompis, absolut, men i det här sammanhanget fungerar det inte. Vi hade inte ens haft den här katten om det inte varit så att vi hittat den på gatan när hon bara var några veckor gammal. Hon var så social och trevlig att mamma inte hade hjärta att lämna henne så hon tog med henne hem.  Det är inte ens min katt faktiskt, utan mina föräldrars. Jag själv har redan ett husdjur som springer runt här och behöver ses efter. Jag  vill inte och orkar inte ansvara över fler.  JA, nu har jag fått den här katten "på halsen" också, för det råkade bara bli så (ibland händer ju oförutsedda saker, och hon är verkligen min bästa lille vän så jag hade inte ändrat något alls!), men varken jag eller föräldrarna hade aktivt valt att skaffa ett till djur.  

Tycker dock inte att det är en jättestor kris att hon inte har en kattkompis.  Pappa är pensionär så hon är nästan aldrig ensam hemma, och när jag är hemma spenderar vi varje sekund tillsammans.  Äta , titta på tv, städa, tvätta, spela dator, gå på toaletten, duscha, osv, ALLT gör vi tillsammans.  Det är bara när jag ska sova som det här problemet uppstår. Jag hoppas hon lugnar ner sig med åldern helt enkelt…

Nej, självklart menar jag INTE att du ska använda dig av någon av de "metoder" som du beskriver (skrika, stampa, ta katten i nackskinnet o s v). Det är helt oacceptabelt. Du ska vara lugn och trygg och mota bort katten på ett lugnt och konsekvent sätt när så behövs. Men katten är en katt och beter sig följaktligen som en katt. Och det här är dessutom en ung katt, och då är det här inga "konstiga" beteenden. Oavsett vad du tycker så är vatten inte en acceptabel metod - det är en myt att man ska använda det för att fostra katter. En människa kan heller aldrig ersätta en annan katt när det gäller lek, stimulans - och fostran. För kattungar som hittas ute i tidig ålder är det särskilt viktigt att ha andra katter omkring sig, så att katten får lära sig "att vara katt" och "sociala spelregler".