Jag tänkte lite i samma bana när min hankatt var 2 år och jag jobbade och pluggade samtidigt ( nu är jag sjukskriven)  då tyckte jag han var ensam mycket och hade dåligt samvete men han är extremt mammig och han har två kattkompisar hos mina föräldrar som då är mina katter men de bor där och dom är så himla bra kompisar och leker gärna med varandra och umgås där och så tog jag hem den ena hit och det blev kaos, dessa två katter är bästa vänner hos mina föräldrar och han har träffat denna katten sen han var 12 veckor gammal och jag tyckte det skulle vara trevligt om han  kunde vara här med min katt också men det blev helt nä, han blev otroligt svartsjuk, morrade och var aggressiv och ville verkligen inte att han skulle vara med mig eller på någon av hans platser och nä de gick inte alls, och sen dagen efter så sågs de hos mamma och pappa och då var allt frid och fröjd men det går inte att ta hit honom, han fixar inte att det kommer in en katt i hans revir, och in i vårt " förhållande "  
Bara han känner lukten av en annan katt i vår lägenhet, om man har lukten på en filt eller sina skor eller något då blir han sur.
Och jag har inte haft någon katt som beter sig såhär svartsjukt/mammig som denna katten gör.

Jag gjorde så istället att jag berikade hans miljö ännu mer, skaffade mycket leksaker som han kan leka med själv, kattställningar och en sån där räls med en boll som åker omkring och ja massa skojiga saker som han kan ha när jag inte är hemma och det har funkat jättebra.  Nu är jag dock hemma 24/7 så nu umgås vi alltid och han har kaninen att leka med så det går bra.

Han är lite sådär allmänt svartsjuk dock, vi har en kaninen som han är snäll mot och dom är lösa ihop och en hamster ,det går bra men om jag tar upp kaninen/ hamstern så vill katten såklart klättra över kaninen och sitta i min famn också och han är så himla sådär "de här är min mamma" när det gäller både kaninen och hamstern och jag tror att en katt till inte hade varit så bra då när han redan är tillochmed blir svartsjuk på en hamster. 

Jag har haft katter sen dagen jag föddes och då har vi alltid haft minst 2 katter så ja jag har bara upplevt denna svartsjuka och mammighet med denna katten jag har nu och han är speciell och han vill nog vara ensamkatt  och bara vara med mig och våra andra små kanin/hamster vänner. 

Så ja svar på din fråga.. Det kan bli kaos som det blev med min eller så funkar det men man får ha tålamod, det är inget som kommer funka på en dag, det tar tid att acceptera en ny katt ibland och man kan alltid försöka göra det lättare med att ha feliway och zylkene och många olika platser där katterna kan få vara ifred.
Men i mitt fall så har det inte fungerat. 
Har både feliway och zylkene men det gick inte ändå inte hem hos oss tyvärr, men har ändå feliway och zylekene ikopplat iaf för det är bra för honom ichomed att han har lite andra besvär med stress och FIC och kronisk herpes. Så vi har kvar dom sakerna och han mår bra av det.

Tack för dit svar. Min katt är inte lika mammig som din. Han följer efter mig mycket, går jag in i badrummet utan honom sitter han ofta och jamar utanför, inte alltid dock. Han vaknar varje gång jag rör på mig för att se om jag ska gå någonstans. Men han är inte den gosiga typen. Han ligger bara en liten stund hos mig och sedan går han, tror att det är för att han tycker att det blir för varmt. 

Jag vill ju skaffa en till katt för hans skull, inte för mig. Så jag vill inte heller att han bara ska acceptera, så att säga, den nya katten, utan faktiskt ha glädje över honom. Gud vad svårt detta är 🤔

Hmm. Man kanske faktiskt borde filma honom när man åker bort för att se hur han är. När jag åker till affären och kommer hem igen så brukar han nästan alltid sitta i fönstret och vänt, så jag är lite orolig att han blir ledsen när man åker.

På något sätt så tycker jag det även är ganska skönt och trevligt med en katt. Att man kan lägg all energi och kärlek på just den. Men jag har inte heller så jättemycket erfarenhet med två katter. Jag hade en halvperser förut och bestämde mig för att skaffa en maine coon men han blev tyvärr påkörd och jag fick bara ha honom i 1,5 år. Så kanske är jag lite rädd för att ha två, för att det inte gick så bra första gången jag hade två katter.

#1 Jag tror inte din katt blev svartsjuk utan jag tror det har mer med revir att göra, tyligen så kan katter inte känna svartsjuka eller avundsjuka, det är hundar som kan det :) Sen tror jag inte det kommer va så farligt om du lämnar han oftare/längre perioder :) katter är ju som du sa inget flockdjur så de kommer nog inte känna sig ensamma om man lämnar de oftare. Min katt är såååå kelsjuk varje dag och litar nästan inte på någon annan än mig till 100% så hon är också ganska mammig men jag är rätt säker på att hon inte mår dåligt av att vara själv :)

Tycker det är bra att du funderar igenom beslutet.

Katter har ju stark revirkänsla så om du väljer att skaffa en till så får du räkna med att det tar ett tag innan Ymer accepterar den nya katten på sitt revir. Det gäller även om du skaffar en kattunge. Om katt nr 2 är en ungkatt eller vuxen, då får du vara beredd på mycket långsam invänjning då du har dem i olika rum med kompostgaller emellan, och låter dem skifta rum regelbundet. Det kan ta allt ifrån en vecka till flera månader. 

Naturligtvis är alla katter individer och det är ofta svårt att veta i förväg hur stort behov de har av att umgås med en annan katt. Mina katter är ju burmakatter och de har nästan alltid mycket stort socialt behov, liksom siameser/orientaler och de andra thailändska kattraserna. 

Huskatter kan också ha stort socialt behov, men de kan också ha väldigt litet socialt behov och då blir de mest stressade av att behöva dela sitt revir med en annan katt. Men när jag ser på mina katter så är det väldigt tydligt att de har enormt stor glädje av varandra, både för lek och trygghet. 

För drygt en månad sedan fick jag hem en tredje katt som jag är fodervärd åt, hon var då fyra månader gammal. Här kan du se hur introduktionen gick:

http://burma.ifokus.se/discussions/56d1d997ce12c4381a0002e6-valkommen-sindra-d?discussions-3

Och här en tråd från en annan burmaägare som fick hem en tremånaders kattunge till sin vuxna hane (som alltså var ensam katt innan, så för honom blev det en mer omvälvande förändring):

http://burma.ifokus.se/discussions/56d1fbaf8e0e744685000c8c-nu-ar-nell-har?discussions-3

Om du känner att din Ymer har svårt att roa sig på egen hand och ofta söker sällskap, och blir passiv eller ängslig när han får vara ensam mycket, då har han antagligen behov av en kompis, och då skulle jag säga att det är värt ansträngningen även om introduktionen tar tid. 

Jag tror också det är bättre att skaffa sällskap när katten är relativt ung, innan han blivit helt vuxen och hans beteende blivit mer rotat i rutiner. 

Mina katter leker med varandra, tvättar varandra och sover i hög, varje dag. De blir oroliga om någon kompis saknas och är nästan alltid nära varandra. Jag vet att jag inte kan uppfylla deras behov av närhet, bus och lek av den enkla anledningen att jag inte är en katt, även om de är väldigt kontaktsökande med mig. Mina katter skulle bli väldigt klängiga och otillfredsställda om de inte hade varandra, jag skulle behöva vara hemma på heltid och ägna mig åt den katten nästan hela tiden med olika aktiveringar och mycket gosande för att hålla den någorlunda nöjd.

Men, som sagt, alla katter är olika och som jag ser det beror det på hur stort socialt behov just din katt har!

Finns säkert flera huskattägare här som kan vittna om att deras katter har stor glädje av varandra? En del av mig säger att alla katter borde få ha en kompis, men samtidigt är det nog så att en del katter är lyckligare utan. 

En sak jag inte tänkte på nu är om din katt får gå ut eller inte? Utekatter och katter som får gå på promenad i sele får ju en hel del stimulans genom alla intryck ute, och då minskar behovet av en kompis.

Vår siste katt Lakritz är en adopterad hittekatt. Vi fick inte adoptera utan att ha en katt innan hemma. Eller adoptera två.

Vi har haft både 1 och två katter men jag upplever att katterna har ett enormt utbyte av varandra.

Det känns bra då man går till jobbet att veta att de har varandra.

Ett sätt att få prova på kan vara att bli jourhem åt en hemlös katt. Om det fungerar bra kan katten få stanna och du adopterar den. Om det inte blir bra kan den få ett annat permanent hem, och du har ändå gjort en god gärning. Eftersom din katt bara är ett år gammal så gissar jag att det är god chans att den blir kompis med en annan ung katt. Mina två huskatter var 8 månader och det tog 3 dagar för dem att börja leka och sova ihop. De jagas mycket, men de har slutat brottas antagligen för att hanen är så mycket större och blir för hårdhänt, så Lillan blir rädd och arg. Det hindrar dem dock inte från att vara kompisar, men det kan va en god idé att försöka matcha katterna i storlek och aktivitetsnivå.

Var gamling var 11 år då hans kompis dog och efter ett år så skaffade vi en ny katt så det är ganska stor åldersskillnad mellan våra sista katter men det funkar jättebra och gamlingen har levt upp.

Tack för era svar🙂 Ymer är en innekatt, jag går ut med han i koppel men det har blivit lite mindre efter han lyckades rymma ur selen. Jag är räd för att han ska lyckas göra det igen. Men han sitter ingenting vid dörren och skriker eller så, så han verkar inte längta ut alls. 

Han är inte så bra på att busa själv när man är hemma, då springer han runt och jamar för att man ska leka med honom. Men på kvällen när vi har gått och lagt oss har han inga problem alls att leka själv. Man kan höra honom jama någon gång för att han vill leka precis när vi lagt oss (även fast jag har lekt med honom innan) men sedan hör man honom börja hitta på saker själv och efter ett tag kommer han och lägger sig.

Vi har en 8 månaders katt och ska köpa en till om ett par månader. Tror hon skulle må bra av en kompis.

Hade en extremt mattesjuk katt en gång, och han accepterade ingen konkurrens om mitt knä eller att jag ägnade mig åt någon annan katt. Samtidigt behövde han sällskap, eftersom jag jobbade hela dagarna, och jag visste inte hur jag skulle lösa det.

Så en dag dök det upp en katt som behövde ett hem. Hon föddes utomhus och var inte särskilt van vid människor. Inte heller tyckte hon om dem precis. Bestämde för att testa och tog hem henne på försök. Det fungerade alldeles utmärkt, för hon ville inte alls ha med mig att göra. Däremot blev hon väldigt förtjust i min hankatt, så hon blev hans katt i stället för min. 🙂

Hon blev aldrig riktigt tam, men accepterade min närvaro så att jag kunde klappa henne "i förbifarten", och någon gång dristade hon sig till att lägga sig i mitt knä en kort stund. Inte förrän ca ett halvår innan hon dog (hon var då 15 år gammal), och den andra katten varit död i ett par år, så kunde jag ta upp henne och kela med henne. Strax efter hankatten dog fick jag en annan katt, och det tog ca en månad att vänja dem vid varandra, men sedan trivdes de jättebra ihop.

Ymer min katt gillar när det händer saker runt omkring honom, han är en riktigt nyfiken katt. Så en katt till kanske skulle passa honom bra, då blir det ju lite mer livat runt omkring. Han älskar också att brottas men han vet att han inte får ta i på oss, men man märker att han vill. Så ja, jag funderar på att skaffa en till faktiskt, ju mer jag tänker på det nu desto mer tror jag faktiskt att han skulle gilla att ha en liten vän.