Vet hur du känner. Fick avliva min katt som jag haft sen jag var 1 år gammal för några månader sedan, och det går inte en dag utan att jag tänker på henne.
Frivillig kram ❤️

Ja, detta beslut är det värsta  vi djurälskare måste ta förr eller senare.
Att ha gjort det flera gånger hjälper inte, det är lika hemskt, svårt, hjärtslitande och ensamt varje gång!
Den enda trösten man har, är att man gjort så de slipper lida in i det sista av den tid de har kvar av sina liv!
Kram till dig och din kisse!🤗❤️

Hade det gällt min pälskling jag har hemma, då hade jag velat ha flera veterinärers åsikt. Jag hade aldrig kunnat nöja mig med att bara en säger att det är de rätta. Det låter kanske själviskt av mig eller att jag vill förlänga lidandet men om jag ska ta ett sånt beslut så hade jag velat tömma ut ALLA alternativ som finns och kolla med typ flera veterinärer, oavsett vad de hade kostat mig. Jag kan inte få in i mitt huvud att den dagen kommer komma när jag måste ta de beslutet men jag hade som sagt verklgien velat ha flera åsikter, kolla alla alternativ. Får jag då slutgiltiga svar från alla om att, det verkligen inte finns något annat att göra eller att det inte går qtt operera eller vad de nu är. ja då får jag väl ge mig. Men hade de funnits en uns av chans till att förlänga hans liv (på ett värdigt sätt självklart då)även om det bara skulle vara ett halvår ett år. Då hade jag gjort det.. Jag älskar honom så mycket att när jag tänker på de så känns de som hela mitt hjärta spricker i kroppen. När han var sjuk i tre veckor och låg på sjukhus så sov jag knappt, åt McDonalds mat i bilen medans jag körde till Djursjukhuset satt där i flera timmar med honom i rummen. Veterinärerna var otroligt snälla och lät mig vara där hela tiden och min lilla pälskling blev alla veterinärers och sjuksköterskors lilla älskling också. De ringde varje dag och berättade hur de var med honom och han fick sitta med dom på kontoret och hänga i stora rum istället för att bara sitta i sin lilla sjukhusbur. Det var otroligt skönt att höra att alla tog sig an honom och verkligen tyckte om honom.. Han är en riktigt stammis där, han känner alla😊 Jag själv Gick runt i samma nattlinne jag sovit i 3 veckor och hade så svullna ögon att jag knappt kunde se. Tror att om han dör så kommer jag dö av broken heart syndrome. Och det låter helt sjukt kan jag tänka mig men det är så mycket han betyder för mig.

Nu vet jag inte vad din katt lider av. Men detta är tyvärr det vi som äger djur en gång har att vänta oss. Att tyvärr säga adjö. Det är lika hjärtskärande varje gång det sker men man måste ibland sätta sina nostalgiska och ofta själviska känslor åt sidan och faktiskt tänka på djuret. Har själv under mitt liv fått avliva två katter. Den första hade jag haft i hela sitt liv(träffade han redan som nyfödd) och han blev sjuk av njurarna. Andra katten var en hittekatt som flyttat in efter första katten avlivats. Han blev ihjälsparkad av någon idiot. Hans brösten var helt intryck. Och det är lika hemskt då man förlorar sina älskade vänner. Men man dör sällan av sorg, det kommer kännas och det ska kännas. Så gråt, men gör de bästa av den tiden ni har kvar tillsammans

Min uppfattning är att veterinären sällan rekommenderar avlivning förrän det är ganska allvarligt.

Det är baksidan av djurägande, men tyvärr blir det tvunget en dag. Hur man än gör blir det lika jobbigt, men i efterhand tror jag man känner att det är skönt att man inte väntade för länge om katten är sjuk. Din katt har fått ett långt och bra liv, man får glädjas åt minnena.

Jag och min man fick hastigt avliva vår katt förra sommaren, i juni. Det var tveklöst en av de värsta upplevelser jag varit med om. Stannade hemma från jobbet flera dagar efter och bara grät. Det kom i attacker. Det värsta var, och är än idag, känslan av att jag mördat min katt. Jag skrev på papper, jag sa ja när veterinären frågade om det har dags, jag klappade henne på huvudet och sa "allt blir bra" fast det var precis tvärt om. Hon hade fått akut njursvikt till följd av stenar som satt sig i urinledarna. Ena njuren var redan död sedan ett tag, och nu var även andra på väg att dö. Det fanns möjlighet till en bypass där man opererade in ett rör runt stoppet, men det var fortfarande en väldigt ny teknik med varierande utgång. Vi bestämde oss snabbt för att vi var tvungna att skjuta oss själva åt sidan. Allt vi kunde göra för att hålla henne vid liv var bara för oss, inte för henne. Operationen skulle kunna ge henne extra tid, men innebar både en stor op, massor av eftervård, veterinärbesök, mediciner, smärtlindring och gud vet allt. Vi hade fått ha henne kvar, men det hade inte varit för henne… Det var det enda ljusa i allt mörker… Vetskapen om att vi vägrade vara egoister. Avlivning är ett privilegium som djur har i dessa fall, det var så man fick välja att se det… Nu har det gått ett tag, jag drömde om henne så sent som igår… Jag skulle ljuga om jag sa att sorgen var borta, det gör fortfarande ont och jag saknar henne varenda dag. Jag har däremot slutat gråta, och jag kan uppskatta åren vi fick. Vi har så smått börjat tänka på en kattunge, men det är inget bråttom. Mina tankar går till dig, ta dig tiden att njuta av din katt. Det ångrar jag mest, för det gick så fort för oss. Vi åkte in med något vi trodde var en liten uttorkning på grund av värmen, och åkte hem med tom bur. Tänk också att du ger det största vi djurägare kan ge, nämligen ett värdigt slut. Var stark i det när allt annat rasar.

Tack för alla stöttande kommentarer! 

Vi har redan pratat med 3 olika veterinärer på 2 olika kliniker och de säger alla samma sak. Vill inte tvinga med henne till fler veterinärer eftersom hon hatar det och jag måste acceptera och lita på att veterinärerna har rätt. 

Jag har 2 katter och jag funderar på hur jag ska göra med den andra katten när veterinärerna kommer? De har bott tillsammans hela deras liv men är inte jätte nära förutom när de båda är rädda för något. 

Läste någonstans att kattkompisen ska få se när det händer, men det känns ju jätte hemskt? Eller att man ska låta kattkompisen se kroppen när allt är klart? Eller ska katten inte se något alls utan vara någon annanstans tills allt är klart och kattkompisen borta?

Har också hört lite olika råd angående detta med att låta kattkompisen se sin vän död. Jag kan bara dela med mig av att vi hade två kattpojkar och den ena sprang ut och blev påkörd, vi begravde honom direkt och den andra katten han fick inte veta detta och han satt varje dag på deras gemensamma plats och deppade.. Så sen skaffade vi en tjej till honom och nu lever de ett lyckligt liv tillsammans :) men vi tyckte han absolut var märkbart påverkad av att inte förstå var hans vän tagit vägen?

Det du genomgår är så tungt för en djurägare, dock gäller det att ställa djurets liv före ens eget. Lätt att säga när man inte är där, tungt att ta den dagen det kommer. Jag är säker på att du och din veterinär kommer fram till det bästa för din kisse.

Jag lider med dej! Men jag tycker också att det bästa man kan göra är att hjälpa ens (djur-)vän från lidande. Jag har själv haft flera olika slags djur, alla lika nära och kära. Den katt jag var tvungen att hjälpa över till andra sidan pratar jag fortfarande med. Många år senare….. Jag säger hans namn, istället för namnen på dom katter jag har nu, av misstag. Han  hade alltid en väldigt speciell plats i mitt hjärta, så det var med vånda jag var tvungen att ta hem en veterinär för att hjälpa honom att slippa plågorna. Men det kändes samtidigt bra, att "hjälpa" honom.

Jag har gjort lite som du tänker, att visa den döda vännen för dom andra djuren, en gång. Jag gör det aldrig mer! När jag gjorde det, chockades ett av dom andra djuren (av helt annan sort) och blev fruktansv ärt aggressivt mot mej. Kanske trodde han att jag dödat "vännen"? Det tog många veckor innan chocken la sej och förtroendet för mej började byggas upp igen. 

Efter det har jag aldrig låtit något av dom andra djuren vara med vid dödshjälpen…

Så jag skulle alltså inte låta den andra katten vara med. Jag tror ändå att det är lättare för dom (djuren) att komma över förlusten av en vän utan att dom behöver se vännen dö. I naturen är det ju också det naturliga, djuren som är döende, drar sej undan och dör ensamma. 

Vad vi människor kan göra, är att finnas med när dom dör, men jag tror inte att det är naturligt för djuren. Naturligt för oss kanske, men inte för dom.

Jag beklagar din sorg! Och jag förstår den vånda du lever med just nu. Men som sagts ovan, låt sorgen jobba och komma ut. Så småningom kommer du att minnas din vän med glädje, mer än sorg, trots saknaden. Och visst är dina vänner värda all den  omsorg, kärlek och glädje du kan ge!

För mig och min katt gick det lite som för #6, jag åkte med honom till veterinären för att han var lite slö och matvägrade, och åkte hem med tom bur. Han hade hela magen full av cancer. Fannsi inget man kunde göra, och veterinären tyckte det var bäst att låta honom somna när han redan var nersövd för röntgen. 

Det var fruktansvärt, jag var chockad och helt förstörd. Han var (då) mitt allt. Men jag vet att jag gjorde det enda rätta ocj livet går vidare.

Det är 10 år sedan det här hände, bara ett par månader efter denna händelse ringde min kusin, (som inte visste om att jag varit tvungen att avliva katten) och ville fråga om katter, hon tänkte skaffa en. Och så visade det sig att det fanns en unge i samma kull, som ingen ännu velat ha. Han är nu vår kelgris sedan 10 år. Ingen kan ersätta den förra katten, de är alla individer, men man kommer över sorgen. 

Ta vara på den sista tiden ni har tillsammans, tillåt dej själv att sörja, och en vacker dag kanske du känner att du kan ta dej an en ny liten krabat, som blir din älskling.

#7 kan vara bra att låta kompisen se kroppen då det är klart. Fick det problemet då katt nummer två avlivades och vi hade en katt hemma. Och hon bara gick och sökte efter han som blivit avlivad och jamade och slutade äta. Så det var ingen höjdare, vi var tvungna att hitta en ny katt ganska fort så hon inte skulle förgås.

Jag har aldrig visat mina katter någon kropp och de har heller aldrig letat efter någon av sina kompisar.
Jag tror att  de känner att kompisen inte mår bra, för mina katter har alltid lämnat den sjuka katten ifred några dagar innan jag åkt iväg på sist redan med dem.
Däremot har jag pratat med dem både innan och efter och förklarat vad som skall hända, dessutom förstår de ju på min gråt och att buren är tom när jag kommit hem igen och på lukten i buren att något har hänt.
Katter eller djur överhuvudtaget är inte dumma, de vet!