Har ett liknande problem här hemma, vi har en kattunge vi tog hem för ett par veckor sedan (ca 7 veckor kanske) som är helt överförtjust i en av våra katter här hemma och följer honom överallt, men han är inte alls förtjust i detta och fräser och går sin väg väldigt ofta. Stackar blir så ledsen varje gång </3 Som tur det bor kattungen oftast hemma hos min syster så den är inte här 24/7 och när hon är här (på kvällar/nätter oftast) så håller sig våra egna katter sig ute eller på övervåningen där hon inte kommer upp :) Men aja hoppas du får ett bra svar <3!

Det kan behövas tid och mycket tålamod tror jag. 

Jag har två katter, vuxna visserligen, som ännu efter 4 månader inte riktigt accepterar varandra. Honan är rädd av sig (vilket hon aldrig var när hon var ensam) för hanen är ganska puschig. Feliway har inte räckt till, särskilt när det var varmare och fönster och dörrar var öppna. Nu har jag köpt Zylkene också och efter en knapp vecka så verkar det som att bådas stress har lagt sig en hel del! Honan verkar inte vara lika rädd och hanen är lite mindre puschig. 

Jag hoppas att Feliway i kombination med Zylkene hjälper att få dom att åtminstone acceptera varandra. 

Men det har varit lite två steg framåt och ett steg bakåt under dessa 4 månader. Men nu håller jag tummarna för att det funkar med fler steg framåt och färre bakåt!

Zylkene är dyrt (184 kr/30 kapslar hos min vet), men fungerar det så är det värt det. Och att ge zylkene till två katter, blir dyrt……. Men jag kommer att ge dom det tills det inte behövs längre.
Det är gjort på komjölk och inga biverkningar har hittats. Talade med veterinären som sa att man därför kan ge katten det så länge det behövs.

Du skriver: "nån enstaka gång då och då kan hon gå med på att mysa med den lilla", hur gör hon då? En katt som inte accepterar en annan katt går absolut inte med på att "mysa" med den.

Myser katterna tillsammans, t.ex. sover med kroppskontakt eller tvättar varandra, accepterar de inte bara varandra utan känner även en samhörighet, vilket utifrån människoperspektiv skulle vara att gilla varandra.

Eftersom kattungar är omogna kan deras beteende ofta uppfattas som respektlöst och irriterande för en vuxen katt, så att den äldre katten morrar eller fräser då och då behöver inte betyda mer än en uppfostrande markering.

#1 För att katterna ska känna samhörighet och acceptera varandra fullt ut måste de bli en naturlig del av varandras tillvaro och vardag. Att separera dem med jämna mellanrum kommer att försvåra den processen betydligt och göra det svårare ju äldre kattungen blir.

Håller med #3 i allt!

(Mina katter har kunnat "separera sig från varandra" frivilligt = utekatter.)

#3 det händer vid enstaka tillfällen att den lilla kommer och lägger sig hos den stora och då kan de ligga tätt och till och med har det hänt typ 2 gånger att de tvättat varandra men annars morrar den stora så fort den lilla tenderar komma för nära. När de har större yta hos mina föräldrar undviker den stora att alls umgås med den lilla, då är det som att den lilla inte existerar vilket hon inte riktigt kan praktisera hemma i lägenheten.

Om dom sovit ihop några gånger och även tvättat varandra så låter det som att dom inte kommer "hata" varandra i all framtid tycker jag. Har du tur går det över när den lilla blir lite äldre.

Jag har en hankatt och en honkatt och dom har aldrig tyckt om varandra. Dom har aldrig sovit ihop eller tvättat varandra. Det har hänt en gång att hanen slickat honan på huvudet men då stod han över henne och det gillar inte hon. Dom har bott ihop i 4 år ungefär och dom bråkar titt som tätt. Dom gillar verkligen inte varandra och dom kommer troligtvis aldrig att göra det heller. Dina katter låter det dock som att det finns lite hopp för iallafall :)

#6 Är dom innekatter eller kan dom gå fritt ute också? Har du gjort något för att få dom att acceptera varandra åtminstone eller har dom fått sköta allt själva?

#7 vad kan man göra för att hjälpa dem på traven?

#8 Jag vet inte, därför frågar jag. 

Att säga ifrån, vilket jag inte tror så mycket på, eftersom dom gör som dom vill i alla fall? Uppmuntran på nåt särskilt vis, vilket jag försöker göra? Ignorera, vilket jag också försöker göra?

Om det finns något att göra så är jag tacksam för tips, och kanske även TS. 
Jag frågade altlså eftersom jag också har två (vuxna) katter som inte accepterat varandra riktigt ännu (en omplacering som flyttade in för 4 månader sen endast).

#9 Förutom att se till att katterna blir en naturlig del av varandras vardag och se till att det finns tillräckligt med resurser i "reviret" för att undvika konkurrens kring dessa, tror jag att det viktigaste är att man som ägare slappnar av,  sänker sina förväntningar och ger det tid.

Om man som ägare är orolig och blir ledsen (eller arg) varje gång katterna markerar mot varandra, förstärker man katternas upplevelse av det negativa, otrygga och hotfulla i situationen (dvs den andra katten). Katter är experter på att känna av stämningar och märker om ägaren blir på helspänn när de närmar sig varandra. Detta tolkar de som att även ägaren tycker att situationen är farlig/läskig.

Angående förväntningar är det viktigt att först och främst söka tecken på att katterna accepterar varandras närvaro i reviret. Det är inte nödvändigtvis samma sak som att de gillar varandra. Att acceptera varandra innebär att de inte är på helspänn hela tiden, utan kan ägna sig åt sitt (sova, äta, t.ex titta ut genom fönstret och gå på lådan) med den andra katten inom synhåll. Kan de leka med den andra katten inom synhåll är det ett mycket positivt tecken.

Man måste också vara medveten om att katter kan behöva mycket god tid på sig för att både acceptera och eventuellt även börja gilla varandra. För min Doris (som flyttade hit som 2,5-åring) tog det drygt 2 år(!) innan hon för första gången la sig i jämnårige Moltas famn. Numera gör hon det dagligen.❤️

#10 Tack OberonsMatte! Jo, jag förstår att jag behöver tålamod (det skrev jag även i #2) och jag tror nog att jag har ett ganska bra tålamod, generellt…… eller jag inbillar mej det iaf. :)

Jag vet också att de suger åt sig som svampar av stämningar och känslor hos oss människor, Och det är inte lätt att lura dom heller. Att låtsas som att jag inte reagerat inombords……. Dom är ju känslosmartare än oss människor (anser jag).  Och visst reagerar jag känslomässigt när jag ser att honan blir rädd igen. Hon har flytt tidigare från ett hem med en katt som inte accepterade henne (vilket förstås får min oro att blossa upp ibland när jag ser att hon blir rädd). 

Det är två steg framåt och ett steg bakåt (leder visserligen framåt totalt). 

Tecknen på tolerans finns, dom sover ju i samma rum som jag för det mesta, dom kan sova ensamma i samma rum om jag varit där från början. 
Dom går fritt ut och in som dom vill och reviret är stort ("bara" skog och natur) och där finns det åtminstone resurser till att röra på sig, jaga, springa och smyga omkring. 
Dom har t o m varsin kattlucka. 
Dom har matskålar i varsitt rum och i köket, men båda väljer helst att äta på matplatsen i köket! 👍 Några få ggr har dom kunnat äta samtidigt i köket men med matskålarna en bra bit ifrån varandra.

Fantastiskt att dina katter kommit varann så nära även om det tagit 2 år! Det låter hoppingivande! :) Och vilka vackra varelser! ❤️

För mig är det okej om dom inte gillar varann, men accepterar varann. Än så länge tolererar dom varann någe sånär, men jag kan inte säga att dom accepterar varann ännu.  Honan har av förståeliga skäl svårast att acceptera hanen, dels har hon blivit rädd för honom och hanen är inkräktaren och en "puschig" sån. 

Ett par gånger har jag sett små korta fajter mellan dom, men jag anser det vara mest "markering", för dom fajterna har varit över på några sekunder och klorna verkar inte ha använts alls.

Så det är nog att bara fortsätta som vi har gjort hittills (det är ju inte särskilt länge heller) och hålla tummarna för att det fortsätter att gå framåt. 
Tänkte med min fråga om det fanns fler tips och idéer som jag också kan använda mig av.

Jag hoppas och tror att dina katter, TS, också kommer att samsas bra med lite mer tålamod! Dom har ju ändå gjort jättebra framsteg, tycker jag!

#11 Ja, att tolerera varandra är förstås steget före acceptans, det har du helt rätt i!

Man får också tänka på att katternas individuella personlighet och temperament påverkar på vilket sätt tolerans och acceptans visar sig. Min Doris som på bilden ligger där så nöjd hos trygga Moltas är en hetsig och lite osäker dam, så hur mycket hon än gillar Moltas är hon fortfarande rädd för honom ibland. Försöker han leka med henne blir hon jätterädd och flyr fräsande och morrande därifrån. Doris vågar bara leka med totalt oförarglige Oberon, men honom myser hon aldrig med.

#12 Lustigt. Att känna sig trygg i hans famn och ändå rädd att leka med honom. Antagligen leker han på ett sätt hon inte gillar. Men gott att dom är "nära" ändå! 

Jag gissar att den "puschige hanen" egentligen mest vill få en lekkamrat. Och naturligtvis vill han visa sin dominans också. Han är uppfödd i en ganska stor stad medan honan är uppfödd här i skogen, så deras sociala liv med människor men särskilt andra katter och djur är helt olika. Kan tro att det kan vara svårt för dom att lära sig varandras "språk" nu i början.

Jag får träna ännu mer på att inte reagera på honans rädsla……… som triggar min oro……  Tack igen, känns bra att läsa din a ord! Även om jag vet och har försökt att läsa på, så tar orostankarna över ibland!

Ge dom bara tid :)

#14 Japp, jag fortsätter att göra så! 😉

jag skrev ett långt inlägg men den här datorn är knäpp så det försvann.

Mina katter är innekatter. Honkatten är 8 år och hanen snart 4,5 år. Hankatten gillar att leka och när han leker brottas han. Han är väldigt hårdhänt och har alltid varit. Ibland undrar jag om han inte försöker våldta honkatten då han ställer sig på henne, biter i nacken och ser ut som att han försöker para sig med henne. Ibland har han till och med haft snoppen framme när jag fått bort han från honan. Han är dock kastrerad sen 6 månaders ålder men såhär har han alltid gjort sen han flyttade till mig som kattunge.

När honkatten leker vill hon leka jaktlekar. Antingen att hon blir jagad eller att hon själv jagar den hon leker med. Så jag tror att en stor anledning till att mina katter inte gillar varandra är att dom leker så olika.

Jag har inte gjort något annat än att avbryta dom när dom bråkar och försöka avbryta innan dom börjar bråka. Alltså när dom sitter brevid varandra och man ser att dom när som helst ryker ihop så pälstussar flyger. Den enda anledningen till att jag inte gjort något annat är för att jag inte vet något annat att göra. Förutom att försöka omplacera en av dom men det klarar jag inte.

#16 Jag har läst i nån tråd här för inte så länge sen att det inte alls är ovanligt att hanar använder sig av "parningsbeteende" även om dom är kastrerade. Hanen som flyttat in här har också det. Vad jag förstår så är det för att visa sin dominans. Här är tråden. Har läst samma sak i nån annan tråd men det var ett tag sen.

Jag har bara avbrutit hanen några gånger när han jagar honan. Det kanske inte är särskilt vettigt att göra så (med tanke på det vi pratat om i #10-#13)……. men så har jag gjort ibland (inte alltid). Får försöka sluta med det helt.

Jag kan tro att det är svårt att inte lägga sig i när pälstussar ryker! Peppar, peppar, såna fajter har vi inte haft här hittills. 

Att dina leker så olika, det är nog lite samma sak som med mina katter som kommer från helt olika miljöer och uppväxter. Och båda är ju vuxna sedan länge.

Jag hoppas att katterna vi pratar om här i tråden blir vänner med sina "ovänner"!

#16 Ja så kan det säkert vara. Sen tror jag att honkatten har lite dåligt språk också för hon flyttade från sin mamma när hon bara var 6 veckor gammal. Inte till mig dock utan till några kompisar till mig. Hon flyttade ihop med sin bror. Det funkade bra där tills de fick ännu en kattunge. Den var jämngammal med min katt och hennes bror, 12 veckor var de då. Då blev honkatten mobbad av de andra två så hon fick flytta hem till mig och hon har aldrig haft problem med andra katter fören nu. Så mycket beror nog på att de är så olika, mina katter.

Normalt sett så är det spott och fräs dagligen med ett bitchslap då och då men så vid nått sällsynt tillfälle kan detta inträffa, det är därför är jag lite förvirrad över deras känslor för varandra 😃

👍

#20 Så gott att se! Längtar tills våra katter hittar varann åtminstone lite mer åt det här hållet!

Härligt!👍

Nu har fräsandet minskat betydligt, Stella har till och med hoppat runt och lekt lite med den yngre, våryra👍

Va härligt! Grattis! Dom verkar vara på god väg att bli riktiga bästisar! 🙂

🙂👍

😍

#26 Wow vilken lycka! Grattis till dina två "bästisar" nu! Dom verkar verkligen tycka om varandra. 

Här går det mycket långsamt framåt fortfarande, men det går framåt iaf. Honkatten är inte alls lika rädd för nya hankatten längre. Lite försiktig men inte rädd. Jag längtar efter den dan då dom blir så goda vänner som dina katter blivit. 

Dom ser verkligen kära ut! ❤️

När man ber om hjälp fixar det sig ofta av sig själv brukar jag säga till min kära far när jag ringer honom i panik för att nått inte fungerar och det brukar för det mesta stämma, kanske även gäller katter 😃 Kraftprovet blir om ett par veckor då vi återigen åker hem till mina föräldrar där Stella har betydligt mer utrymme men just nu är de oförskämt gosiga med varandra.

Det är intressant det här med hur katter går bra ihop eller inte. När vi hade en katt var det ju inte så mycket att reagera på. (kastrerad hona, då var hon ca 4 år) När honan var 5 år skaffade vi en kattunge (hane, kastrerades vid 6 mån ålder) som jagar vuxna honan och vill putsa henne och brottas. Det ville inte honan, som väser och fräser och morrar. När honan var ca 6, och kattungen blivit 1½ år bestämde sig en vuxen hankatt på gissningsvis 5 år in. Han blev också kastrerad. Han är världens mespropp men sätter sig ändå i respekt hos båda våra andra katter.

Tidvis flyger det pälstusser i huset och man tror att de närapå vill ha ihjäl varann. Nästa stund ligger alla på varsin plats i vardagsrummet och sover sött.

Försöker att inte avbryta "småfajter" utan tänker att katterna uppfostrar varann bättre, men när det flyger pälstussar så brukar vi försöka distrahera dem. Antar att det nog stabiliserar sig, men verkar vara vanligt att katter kan reagera på alla möjliga vis när de sätts ihop med en ny katt!

Vad roligt att se framstegen 🙂 Ibland går det snabbt men ibland tar det tid. Så det är bra att inte ge upp allt för tidigt. Tror säkert det går bra när ni åker till dina föräldrar, nu är det ju bättre vänner än de var förra gången. Men annars är det bra att börja om när ni kommer hem igen när du vet att det har varit nära innan. 😉

3 mån låter väldigt kort tid för katten att acceptera den nya katten, den har ju tagit lite av dennes revir så inget konstigt med det. Det bästa är att låta dom vara och börjar de bråka så säg till! Nackskinnet på den som bråkar så den fattar att den nye är välkommen eftersom det är DU som bestämmer, inte katten, även om den gärna verkar vilja 🙂 Alla kissar verkar tro att de är kung på tronen,  jag visar motsatsten hehe

Jag fick för ett år sedan en till katt, hade två redan innan och kan säga att den nye (hona) och den andre honan är inga bästisar precis men heller inga fiender utan accepterar varandra, kan tvätta varandra ibland men som sagt, inga bästisar, än …  

Hoppas det går bra med katterna idag , kram.

kvällsbus 😃

#32 jag tror inte att katterna lär sig ett skvatt av att tas o nackskinnet. Mamman bär kättingarna i nackskinnet, hon straffar dom inte. Min äldsta hona bodde förut med en hankatt som var väldigt snäll men aldrig lärt sig sociala kattregler. Efter några år tillsammans där dom för det mesta var kompisar men han ibland bet honan så hon skrek så avlivades hanen(pga sjukdom). Efter ett tag flyttade en jämngammal stackars misskött tös in. Det tog dom knappt en vecka så var de okej med varandra. Nu efter ett år är de bästisar och för första gången på 5 år så leker min gamla tant tillsammans med en annan katt. Jag har verkligen fått uppleva hur olika personligheter hos katter avgör hur de umgås. Min äldsta hona är en lugnare, busigare och modigare katt nuförtiden.

#31 Nackskinnet är aldrig något jag tar tag i och idag är de mycket bra vänner 🙂 När gummibandet väl lossnade gick det snabbt