Nu har det gått en vecka sen min katt vitöra fick somna in. Jag tog med honom till veterinären för en undersökning. Han hade blivit mager, fast han åt med god aptit. Väl hos veterinären tog dom blodprov, när svaren kom visade det sig att njurarna knappt fungerade. Dessutom slog hans hjärta för fort. Han hade också problem med tänderna. Veterinären berättade att allt som behövde göras för att vitöra skulle bli bra igen. Troligen skulle inte katten klara av att sövas, han mådde redan så dåligt. Så även om det kom ganska hastigt, så var det enda valet att låta vitöra få somna in. Han fick en spruta, jag hade armarna omkring honom när han somnade in. Jag  grät en hel del. Det gör jag fortfarande. När allt var över la jag vitöra i transportburen och tog med honom hem. Väl hemma la jag vitöra på hans favvo ställe. Sedan satt jag bara och grät. Lite senare gick jag upp i skogen och gjorde i ordning en grav åt vitöra. Så nu har jag en plats att gå till där kan jag sitta och minnas alla roliga stunder jag hade. Jag sitter och pratar med vitöra tänder ett ljus och gråter en skvätt. Jag tycker att det är mitt fel att vitöra är borta kunde jag ha räddat honom? kunde jag ha upptäckt tidigare att något var fel? Jag kommer aldrig att förlåta mig själv för att det gick som det gick. Kommer aldrig över att min älskade katt är borta för alltid. Kvar har jag svartöra som var bror till vitöra och lill-skiten min lite yngre katt. Vila i frid vitöra 2008-2014.