Jag blev precis medlem och hoppas kunna "prata" av mig och få lite goda råd i min sorg. Hittekatten Nemo flyttade in hos oss för ett år sedan, då fyra månader gammal. Världens mysigaste och keligaste katt som alltid låg i min famn och blev en trygghet då jag gick igenom en sjukskrivning pga utmattningssyndrom. 

Men så började han anfalla helt oprovocerat och det var långt ifrån bus utan fullaste allvar. Barnen fick mest rivsår. Med mig var det värst. Han högg i armar och ben. En gång hängde han sig bak i låret på mig när jag bäddade sängen. Droppen kom när han för några veckor sedan var uppe på dotterns skrivbord när hon satt och målade. Han buffade och spann som han brukar mot hennes haka och så från ingenstans högg han tag i hennes fleecetröja uppe vid halsen och ville inte släppa. Han låg på min mage och myste när jag läste bok på kvällen för minsta dottern och plötsligt högg han mig i överarmen så hårt att det gick rätt igenom min tjocka tröja och blev hål i huden av hans vassa tänder. 

Han var en utekatt som var välmående och trivdes väldigt gott här hemma. Det här kanske hände någon gång varannan vecka, övrig tid otroligt mysig. Vi delade upp maten på mindre portioner oftare eftersom han hade stor aptit, vi lekte och aktiverade men det hjälpte inte. Vi tog honom igår till veterinären för att se så han inte hade ont någonstans. Jag hade med en korg för jag visste att vi kanske behövde ta bort honom. Vilket veterinären tyckte var det rätta att göra när vi har små barn hemma. Hon såg ingen lösning på hans bekymmer och jag hade bestämt mig för att lyssna på veterinären. 

Men så smärtsamt! Jag ångrade mig. Känner skuld och en enorm sorg. Alla säger att vi gjorde rätt, men jag funderar ändå över vad vi kunde gjort annorlunda eller om det hade gått över. Jag älskade den här katten av hela mitt hjärta och vet inte hur jag ska tänka för att orka. Jag vill ha honom här. 

När jag sökte på katter som anfaller innan detta beslutet var det hårda ord i diskussionsforum till de som funderade på att ta bort sin katt pga att den var aggressiv, jag hoppas att det inte förekommer här. Detta var inget förhastat beslut och det togs i samråd med veterinären. Ett annat hem hade inte varit aktuellt, han blev orolig och skrek efter mig bara jag var nere i tvättstugan och när mina föräldrar passade honom blev han orolig. Jag har levt med katter hela mitt liv så vi saknade inte heller kunskapen. Detta var nog det svåraste beslut jag någonsin tagit.

Oj, kan man skriva så här långa inlägg?! Tack ni som tar er tid att läsa.