Hon skulle behöva bo tillsammans med någon vuxen katt och dels få utlopp för sin leklust med någon som tål lite kattklor men också för att få  lite kattuppfostran under några månader. Nu behandlar hon dig som vore du en katt. Kattungen kan inte förstå vad du vill säga till henne men samtidigt är hon oerhört fäst vid dig men hon kan vänja sig med andra människor.

#1 Försökte hitta amma till henne när hon var liten men utan resultat och de jag känner som har katt är inte sugna på att ta sig an henne också. Tyvärr får alltså min uppfostran duga.

Tror också hon ser mig som en annan katt, har lekt med henne lite på det sättet och försöker även vara sådär sträng som vuxna katter är mot kattungar när de går för långt.. oftast bits o klöser hon ju inte hårt när hon leker utan det är när hon blir överexalterad, men jag hoppas hon kommer förstå snart att man inte beter sig så. Men du tror alltså inte att hennes beteende grundar sig i aggressivitet? Och att hon kan komma att vänja sig att även vara sällskaplig mot människor hon inte känner?

# 2 Det skulle aldrig falla mig in att tro att en katt skulle vara aggresiv mot en människa. Hon kommer kanske inte att bli en katt som går och lägger sig i knäet på någon så snart hen kommer in hos dig men hon kommer att bli kompis med dem som hon väljer.

Två cirka fyra veckor gamla kattungar hamnade hos mig för dryga nio år sedan. De morrade, spottade och fräste åt mig men när de varit hos mig i tre dagar lade jag dem resolut på min kudde mellan mig och väggen när det var sängdags. De stannade där hela natten och sedan var jag ok. Senare bodde de ihop med en katta några veckor. De är mycket tama och tillgivna men de gömmer sig än idag om det kommer in människor som de inte lärt känna. Gärna under min bäddmadrass.

Det räcker att det kommer in en okänd bil på gården så försvinner de tills bilen åker iväg.

En tam katt är aldrig aggresiv mot en människa men vissa, speciellt honor, kan vara lynniga och plötsligt kan man få en snyting fast man inte vet om att man gjort något dumt. Fast de varnar alltid med hur de rör svansen.

Din katta blir nog en riktigt charmig katta som kan bli lite lynnig, dvs riktigt kattig.

Tack för dina positiva ord!

Har ju läst skräckhistorier om vad som kan hända när katter tas från sin mamma för tidigt, och eftersom min inte heller har någon annan katt att umgås med + att jag åker bort snart går jag omkring med en OTROLIG noja. Vill därför dammsuga internet på alla tips som jag kan dra nytta av. Kan bara hoppas att hon trots allt blir en stabil kisse. Mot mig är hon nu hur gullig och sällskaplig mot som helst i alla fall.

Snarare: Vill ju kunna göra mer än bara HOPPAS på att hon blir en stabil kisse*

Jag tycker att det mycket bra att det blivit lag på att kattungar måste vara minst 12 veckor innan man får ta dem från mamman och jag tycker också att man gott kan vänta några veckor till men tills denna lag kom togs de flesta kattungar från sin mamma betydligt tidigare. Synd om kattungen, javisst, men de allra flesta av dessa kattungar klarade av denna tuffa start i livet mycket bra.r för un

När jag var trio år fick jag en kattunge som var alldeles för ung, 5 veckor kanske, men så var det på den tiden. Jag förstod förstås inte att katten var för ung. Det var sommarlov och jag ägnade all min tid åt denna kattunge. Det blev en trevlig katta som blev rätt gammal. En sak som visade att hon togs för tidigt var att hon snuttade på sin svanstipp på vintrarna.

Nu har jag en katta som kom hit när hon var fyra år. Hon har nog också tagits från sin mamma för tidigt för hon snuttar på filtar speciellt när det är läggdags. Men annras är hon som vilken annan katt som helst fast av riktigt snälla sorten som aldrig visar sina klor.

Se du med tillförsikt på din kattunges framtid men det skulle vara bra om hon innan hon blir äldre fick träffa en vuxen snäll katt, kastrerade hankatter är mycket bra på att både leka och uppfostra kattungar.