![[Myraan]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Min katt är galen i mig!
Hej!
På bilden är Victor, när han var liten. Nu är han drygt två år gammal, en blandning mellan ragdoll och perser och ord kan inte beskriva vad jag känner för den här katten.
Det är så att våran relation är extremt stark! Trodde inte ens att katter kunde få en sån här relation till en människa som Victor har för mig. Det är som så att han är väldigt "mammakär". Naturligtvis är han kelig, lekfull, pratglad och social som katter brukar vara men detta har liksom "gått över styr". Inte på ett dåligt sätt, men jag är nyfiken på om någon av er har liknande relation, katt-människa emellan. Victor följer efter mig vart jag än går. Stänger jag dörren om mig så väntar han utanför, oavsett tid. Han sover mitt på golvet om det är så. När jag öppnar skriker han av glädje och rusar in. Han är inte en knäkatt men han vill alltid vara i samma rum. Och då tittar han på mig, konstant, inte på någon annan. Släpper mig knappt med blicken. Somnar han så vaknar han direkt om jag rör mig minsta lilla och blir klarvaken på en sekund, reser sig och springer efter mig. När jag inte är hemma sover han mest. Jag bor med min pappa och Victor bryr sig inte om honom. Så när jag kommer hem börjar hans dag liksom. Har tidigare bott med både min mamma och min syster också och han har inte brytt sig om dem heller.
Vet inte vad det kan bero på.. Kanske att jag lekte mest med honom när han var liten. En annan sak som också är konstigt är att vi "pratar" med varandra. Han är väldigt pratglad och när han jamar kan jag inte låta bli att svara mjau tillbaka. Och "samtalet" kan pågå tills jag slutar svara. Byter jag tonläge så härmar han. Det gör han inte heller med andra, bara med mig. Han söker ögonkontakt och vill prata med mig istället. Han är blyg för främlingar, då gömmer han sig direkt. Jag har alltid haft katter, men det har aldrig blivit såhär.
Ursäkta för ett långt och kanske lite rörigt inlägg, men jag kunde inte formulera mig kortare. Har någon här lika starka band med sina katter? Det här förföljandet, pratstunderna och ögonkontakten han söker är så himla underbart! Ibland undrar jag om han är en hybrid mellan katt och människa haha!
Du är hans kattkompis.. katter har oxå ett socialt liv.. därför bör man ha två katter minst.
Ljuva dröm att som en svensk se ut, att få lära sig att veta hut.
#1 Det vet jag. Jag har två katter :)
Då är du nog hans plastmamma?
Ljuva dröm att som en svensk se ut, att få lära sig att veta hut.
Min katt betedde sig likadant men jag har övar henne på att vara något mindre över-beroende av mig. Visst är det smickrande men det kan även byggas upp en stress inom katten. En helt harmonisk katt (psykologiskt) brukar vara kärleksfull men inte över-beroende. Över-beroendet etableras ofta genom att personen hela tiden svarar katten osv. En katt mår bäst av att man inte alltid kommer rusande när den jamar osv, för då kan den utveckla en stress och ett osäkert klängiga beteende. OBS jag säger inte att kärleken mellan er är fel. Min katt ox jag pratar massor med varandra och har en lika stark relation idag men tack vare att jag tränat upp kattens självständighet gnm att tex ignorera henne ibland när hon jamar efter mig, så har hon blivit mer självsäker och självständig och verkar inte längre deppig så fort jag lämnar huset ;). Förutom att du själv upplever att katten hela tiden är beroende av dig, så tycker jag dock inget som du nämner låter super-ovanligt.katter har ofta favoriter och det är många som har långa samtal med katten :) Njut av er härliga relation men OM din katt är överberoende; försök gärna öva med honom så han klarar att vars utan dig också tycker jag
Min katt är också lite som din. Men lite mildare, utöver det så är hon ganska svartsjuk av sig. Tar jag hem pojkar så blir hon helt tokig och biter dem i fötterna eller försöker skrämma iväg dem.. 😃
Ricinolja 3/vecka sedan 24/12 - 2011.
www.elinvikstrom.blogg.se
Jag är väl plastmamma, ja. Haha! #4 jag håller med dig. Jag vill inte uppmuntra allt för mycket till det heller. Men det är svårt att hindra honom från att titta och följa efter. Varje jamning besvarar jag inte heller, men oftast gör jag väl det. Vad jag märkt mår han iaf inte dåligt när jag inte är där. Då verkar han mest allmänt obrydd och seg liksom. Han är ju fortfarande ganska ung.. Blir spännande att se vart detta beteende tar vägen med åren :)
Vänta bara.. min erfarenhet av katter är att det är dom som bestämmer i huset.. och jag fick foga mig och vara glad för att jag fick bo hos dom!
Som tack för det så fick jag köpa hem mat och vårda deras päls.. om de kände för det just då.
Som gengåva kunde de någon gång skänka mig en död mus eller fågel.. i sängen! 😮
Ljuva dröm att som en svensk se ut, att få lära sig att veta hut.
#7 Hahaha det där känner jag igen! Och det brukar ju bara bli bättre med åren! Haha..
Jag har lust och knäppa ett långt inlägg om min Ru :3 Han var världens underbaraste kattkille. Han gick på promenad med mig, bara mig. Han väntade på mig utanför mammas och pappas, han kom in till mamma och pappa om han fick lov. Han kom till mig nästan varje morgon och väckte mig med pussar o spinnas. Han lät mig sova på sin mage (jag hade huvudet sakta på den) Jag kunde laga mig till en cirkel runt honom och han blev jätte glad av det. Jag bärde honom på mina axlar nästan varje dag och han hade aldrig sina klor framme, nej han låg och värmde min nacke helt slapt. Han hälsade mig välkommen hem med massor av jamas och sa "hej då" när jag for till skolan/jobbet. :) Han kom direkt när jag kallade på honom. (han hade en liten skogs plätt där han brukade vandra när jag inte var hemma) Jag kan ännu komma ihåg hur glad han var när jag kom hem. :) Jag älskade honom så mycket, han var världens bästa katt. :)
Hej!
Helt underbart att man kan få en sån fin relation till sin katt :) Om katten blir för mammig så kan det bero på när den var tagen ifrån sin kull och mamma, vissa katter kan reagera med att skaffa sig en plastmamma om de blev tagna förtidigt.
Min förra katt var ett sånt exempel. Vi hade en jättefin relation men så fort jag tog hem killar så spydde katten… inte en gång utan gärna 8… Han blev tyvärr väldigt mentalt instabil när han blev sjuk, nånting som har att göra med att han inte fick stanna kvar och socialiseras med mamma och syskon när han var liten.
Härligt, låter som min. Problemet här är om jag nonchalerar han kissar han i min säng. Lite jobbigt :(
Låter som min ragdoll (fast han är inte riktigt lika galen), hela familjen kan vara hemma men om just jag går på toa så sätter han sig utanför och jamar. Han skriker när jag kommer hem efter att ha sovit borta en natt och han myser i princip bara med mig <3 vi samtalar också ibland :>
Roligt att läsa era berättelser! Många som har tillgivna katter.
#10 På tal om katter som blir tagna för tidigt från mamman har jag ett bra exempel på min kompis katt. Han blev tagen för tidigt och har riktigt svårt att göra sig förstådd och förstå sig på andra katter. Som tur är fick Victor stanna tillräckligt länge. Ändå tycker jag att han går bättre ihop med de flesta människor än katter faktiskt!
Starta ny diskussion