För jävligt! Några av mina goda vänner hade en katt som levde i mååånga år med diabetes. 

Vad jag hört så får överviktiga katter lätt diabetes. Då är det faktiskt ägarens fel från början, och ansvar att ta hand om katten sen. 

Min stora katt är överviktig och bantar nu. Men inte är det hans fel minsann, det är ju mitt, jag som utfodrat med foder som inte passat honom.

Jag har haft flera patienter som blir "botade" från sin diabetes efter kostomläggning, så jag tycker att man ska ge det en chans
Dvs sätta katten på strikt blötmatsdiet under 6-8 v och se hur blodsockret reagerar

Om man inte uppnår remission och då inte vill insulinbehandla (som är väldigt krävande av djurägaren) tycker jag avlivning är ett alternativ

http://barf.ifokus.se/articles/50354da388f4724b8f003c89-moss-kan-skydda-katter-mot-diabetes?discussions-1

Jag tycker det beror på hur pass allvarlig diabetes det är och hur ägarna är. Det är helt klart bättre enligt mig att ägarna inser att de inte kommer att klara att hantera diabetesen (av olika anledningar) och tar bort katten innan den börjar lida än att man till slut får avliva katten eftersom ägarna inte har lag ner tid/energi/kunskap osv som krävs.

Diabetes kan vara en riktigt otäck sjukdom både på människor och djur. Den kan gå att få bort med hjälp av rätt kost men den kan även innebära att katten måste få sprutor två gånger om dagen resten av sitt liv och dessutom drabbas av komplikationer av olika slag så som svårläkta sår, ögonproblem osv.

Jag tycker att man inte ska döma en djurägare som väljer att ta bort ett djur med en sjukdom. Du och jag hade kanske kunnat hanterat det men det är inte säkert att alla kan. Barf tex kräver kunskap, speciellt om det finns en sjukdom hos djuret. Det är inte alla som klarar av att ge sprutor till sitt djur. Det finns människor som inte fixar att ge sig själv sina  livsnödvändiga insulinsprutor utan behöver hjälp av hemtjänst. Tyvärr gäller inte hemtjänst för djur. Rent krasst kan det även vara en ekonomisk fråga. Att ha ett djur som kommer att kräva medicinering resten av livet kan verkligen fresta på ekonomin. Alla försäkringar täcker inte livslång medicinering. 

Så jag tycker att om man känner att diabetesen hos en katt överstiger ens förmåga så är det bästa att låta katten somna in och slippa lida.

Jag har haft diabeteskatt med väldiga problem. Svår att ställa in i dosering och ett helvete att ta blodprov på. Vi klarade oss i två månader från diagnos då han blev aggressiv mot både mig och pojkvännen och attackerade utan förvarning med tänder och klor. När vi åkte in till akuten så blev vi hemskickade efter 5 timmar då de kollade på honom och sa: stress. Sen fick jag lägga om mitt liv totalt och skippa kvällsaktiviteter och bara jobba tidiga pass för att det skulle passa in med en spruta var tolfte timme. Så allt handlar om hur katten tar det, är det "bara" det utan följdsjukdomar så tycker jag synd om katten och situationen. Vill de tänka om ett varv till så är kostråden de bästa! Kan man inte barf:a så iaf BARA blötmat. Torrfoder ökar sockervärdet enormt!

Jag ser att det är många som skriver om problem som diabeteskatter har, utöver sin diabetes. Jag har aldrig haft en katt med diabetes, och visste således inte detta. Har bara erfarenhet av katten min vän berättat om, dock var han redan bortgången när vi blev vänner. 

Men i TS inlägg står det att de som har katten bestämt sig för avlivning samma dag som de fick diagnos. I min värld är det ett väldigt hastigt beslut. Dessutom skriver TS att katten är frisk förutom diabetesen, det tolkar jag som att katten inte varit jättesjuk och svår att omhänderta av sina diabetesbesvär.

Låter som en ägare som är mer rädd för litet besvär än en ägare som älskar sin katt och är beredd att ge den en ärlig chans. Diabetes hos katt behöver inte innebära livslång injicering av insulin. Många katter kan behöva insulin under en kortare tid och klarar sig sedan utmärkt på specialfoder.

Det är klart att denna katten kunde ha haft ett lättare fall av diabetes, men det kunde likaväl ha varit ett allvarligt. Eftersom vi inte vet vad som låg bakom deras beslut så tycker jag att det är fel att döma dem.

#8

Fast det vet man krasst sett inte förrän man har provat att behandla, om det är en en svårbehandlad diabetes eller inte.

Jag tror tyvärr att många veterinärer målar upp en bild av livslång behandling och strikta matrutiner vilket skrämmer många. Fler skulle nog försöka om de visste att deras katt kan vara helt symptomfri och äta helt vanlig burkmat från mataffären om 3 månader.

Har hört att katter med diabetes 1 inte går att få symptomfria. Någon som vet?

#10 Jag skulle tro att det är ganska troligt då typ 1 innebär att kroppen har slutat producera insulin. Det är inget man kan "få igång" igen genom kost osv. Typ 2 däremot innebär att kroppen inte reagerar lika bra på det insulin som produceras och där kan man faktiskt göra väldigt mycket med hjälp av kost och ändrade vanor.

#9 Nej i de flesta fall vet man inte det, men eftersom vi inte vet vilka omständigheter de här människorna har i sin vardag så är det inte säkert att de skulle kunna anpassa sitt liv till en katt med diabetes. Speciellt i början av sjukdomen krävs det en hel del av ägarna innan man har hittat vad som funkar för just den individen. Alla har inte den möjligheten, det innebär dock inte per automatik att man är en dålig djurägare, hemsk person, känslokall eller lat.

#10

Jodå, givet kolhydratfri mat går det. 

Men som sagt, alla kommer inte gå att få symtomfria. Dock måste man prova att behandla innan man kan bedöma om det kommer gå att hantera diabetes väl.

#13 Tack, låter ju hoppfullt att även dem som får typ 1 kan bli symptomfria. Även om inte alla blir det. Har hört att det inte går utan att dem måste få insulin resten av sitt liv.

Givet informationen i #0 så är det nog fråga om typ 2 diabetes (ålder och övervikt talar för det) och det brukar lösa sig. Att vara så oflexibel att man inte ens ger katten en chans för att se vad som händer tycker jag är riktigt ruttet. Trots att jag är ensamstående, heltidsarbetande och dessutom verksam som volontär skulle jag aldrig låta avliva någon av mina katter förrän jag åtminstone givit den en chans. En period måste man faktiskt kunna göra vissa anpassningar av sin egen livsföring för att hjälpa en familjemedlem.

#15 Bra sagt!

men hur vet man att det löser sig?

för min gjorde det ju inte det, trots att vi var punktliga med medicinering och köpte specialmat och gick på uppföljande veterinärbesök. De sista två månaderna är de som jag fortfarande kommer ihåg mest och de jag fortfarande har stora synliga ärr ifrån. Jag vet fortfarande inte varför han fick sina aggressionsattacker men vem det än var som var i närheten när det hände låg illa till. Att försöka sticka min katt i örat för att kunna få blod, nånting som borde göras en gång om dagen eller iaf så ofta man får det att fungera och samtidigt försöka behålla lugnet för att inte göra honom nervös var det svåraste i själva proceduren.

Samtidigt är jag glad att jag la ned den tiden och framför allt pengen på att försöka och trodde också själv att allting skulle gå sååå himla bra och detta kunde ju inte vara svårt och är verkligen folk så veka att de ger upp. Så vet jag nu att det inte var så enkelt som jag trodde från början och därför tänker iaf inte jag dömma någon som "ger upp".

#17

En katt som inte låter sig behandlas är såklart inte ett behandlingsbart fall. Blir katten aggressiv av behandlingen så ser det ju inte så ljust ut. I de flesta fall blir det dock inte så.

Sedan kan det ju även vara så att ni skulle haft större framgång om ni inte hade gett just specialmat utan helt vanlig kolhydratfri burkmat från mataffären. Då är det möjligt att ni inte hade behövt sticka katten alls eftersom symptomen brukar lägga sig, men till en början behöver man kunna ge insulin vid behov.

#17 Du försökte ju, det är just det som den TS talar om inte har gjort. Besked dag 1 och avlivning dag 2..

#18 vi köpte den blötmat som veterinären ordinerade, det var i efterhand som jag lärde mig att jag inte behövde haft royal canins diabetic utav vanlig mjau-blötmat. De ville ändå att jag skulle se att allt gick nedåt…

Vi har haft två diabeteskatter, och en av dem finns fortfarande kvar hos oss. Den äldre av dem hade diabetes i mer än fyra år innan hans kropp tog slut (han blev 16,5 år), och den yngre har haft det drygt fyra år nu (är 11 år).

Våra katter är (självklart) innekatter och den ene av dem vi har nu är insulinberoende och får sprutor tre gånger per dag. Eftersom han enbart får Hills Prescription w/d att äta, fyra gånger per dag, så får den andra katten detsamma.

Visst blir det ett lite mer låst och inrutat liv, men det brukar ordna sig på något sätt. 🙂 Inte ska man ge upp så lätt, eller vara rädd för att ge dem insulin om det krävs. Man måste ju ge djuren en chans! Det är ju precis som med oss människor, inte ger vi väl upp om vi får diabetes?!

#21 Heder åt dig! Det är skillnad på att älska sin katt och att ha katt. Du älskar verkligen dina familjemedlemmar! Att överleva så länge som din äldste gjorde är fint och vittnar om god omvårdnad från din sida.

#22: Tack! Jag får dela med mig av berömmet till övriga familjen.

#21 har ni provat lågkolhydratkost sommaren Mjau i burk för att se om ni kan minska insulinbehovet?

Nix, ingen blötmat till våra katter. 🙂

#25 Nyfiket frågar varför, då ni har en diabeteskatt?

Nej, vi trivs med torrfodret och katterna älskar det, så det finns ingen anledning till att byta. Och eftersom han aldrig kommer att klara sig helt utan insulin så spelar det ingen roll om användandet av mjukmat på något sätt skulle kunna minska behovet.

#27 Jag antar att din veterinär har berättat att vissa katter får tillbaka sin egen insulinproduktion och slipper insulinbehandling om de står på strikt blötmatsdiet? 

Dvs att behandlingen är foder och inte injektioner?

#28: jo, jag vet det, men han kräver så pass mycket insulin att det inte fungerar för hans del.

#29 Och du tror inte det har att göra med att han äter ett foder med mycket kolhydrater?

Håller med #30 att det är lite kontraproduktivt att ge en diabeteskatt foder med mycket kolhydrater (dvs. socker) i, lite som att ge en människa med diabetes snabbmat hos McDonalds.

Plus att blötmat är nyttigare är ju en liten bonus.