Jag har tre katter som tagits för tidigt från sina mammor, de har beteendestörningar alla tre. Vet inte riktigt vad du vill veta men jag berättar gärna om dom och deras "problem" om det är intressant. 

Vilket fall älskar jag dom, ena katten är 12 år och bor hos min mamma och de andra två bor hos mig och är 4 och 5 år :)

#1 Berätta gärna, misstänker att min ena togs för tidigt men har ingen tidigare erfarenhet av det så jag vet inte om han bara beter sig konstigt eller om det faktiskt ligger något bakom det.

Okej jag tror dock att det är väldigt individuellt vilka problem/störningar en katt kan få och framförallt beror det nog på vilka "utvecklingsfaser" de går miste om när de tas från mammakatten. Så åldern samt den individuella mognadsgraden har nog väldigt stor betydelse. Men jag kan berätta lite om mina erfarenheter.

Scooter föddes i våran vedbod av en för oss okänd mammakatt. Där inne i ett litet skrymsle var de helt skyddade från människor men mammakatten var tam och visade sig tillhöra en granne lite längre upp på gatan. Han var ca 5-6 veckor när han "fångades in" tillsammans med sina syskon och lämnades tillbaka till mammakattens ägare tillsammans med mammakatt. Dock var de inte välkomna där så de skulle avlivas… Det var min mamma som fångat in lilla Scooter och blev kär i honom så han fick komma och bo hos oss (jag var då 12 år). Han var ca 7-8 veckor då han hamnade hemma hos oss som ensamkatt. 

Scooters problem är att han är ganska aggressiv. Istället för att snällt gå iväg när han vill vara ifred säger han till på skarpen direkt utan förvarning, alltså han kan sitta och spinna och se ut att vilja bli klappad men rätt som det är vill han inte längre och visar det genom att bitas eller rivas och då inte på ett försiktigt sätt utan det kan vara mer som en "attack". Jag har aldrig haft en katt förut som går så snabbt från att vara snäll till att bli aggressiv och skada en utan förvarning. Han har dessutom väldigt dåligt humör men vi har lärt oss hur han fungerar så vi har anpassat oss efter honom. Det är viktigt att berätta för besökare att de inte ska röra Scooter, att han inte tycker om att bli klappad osv. vilket han egentligen gör men bara när han själv vill. Han fick en kattkompis vid två års ålder och har ett bra liv tillsammans med henne hemma hos min mamma och hennes man. För övrigt är han helt underbar. Han är idag 12 år.

Blev så långt inlägg så gör ett nytt snart med de andra två :)

#3 Det där låter som min kille. Han kommer och stryker sig mot benen, hoppas upp i sängen och lägger sig och spinner som en tok, men så fort man klappar honom längre än ett par minuter så biter han. Ibland riktigt ordentligt, här om veckan högg han mig i axeln helt utan förvarning och då rörde jag honom inte ens, utan jag låg i sängen och han låg bakom. Såna tendenser har han alltid haft, men det har blivit värre ju äldre han blivit.

Jag vet inte om han togs för tidigt men jag misstänker det då han var runt 12-14 veckor när han kom hit, och innan de hade han haft ett hem redan.

min hankatt var ca 5-6 veckor gammal när jag fick hem honom, föddes av en förvildad katt och syskonen avlivades. Han är helt normalt onormal, inga beteendestörningar eller nått och nu är han lite mer än 2 år gammal.

Teo föddes av en förvildad katt i vår tvättstuga (ja varför ska det hamna hemlösa kattungar i närheten av mina bostäder?) där mammakatten kunde komma in genom ett hål i väggen. Teo och hans syskon var också oåtkomliga för människor där de låg gömda och mammakatten var helt förvildad och skygg. När han var ca 6 veckor blev han infångad av vår granne och "dumpad" hos mig som var 19 år, precis tagit studenten och alltså arbetslös. Han var smutsig, mager och hade sår på trampdynorna. Jag var inte så insatt i kattungar som jag önskar att jag hade varit så jag behöll honom hos mig. Jag bodde fortfarande hemma med katterna Scooter och Gasoline. Scooter ville i stort sätt döda Teo men Gasoline var snäll och tog hand om honom. 

Teo är idag 5 år och har levt väldigt skyddat, trots det är han rädd för precis allt och alla… Jag och min pojkvän flyttade hemifrån när Teo var ca 8 månader och tog honom med oss. De enda människor han inte är livrädd för är oss två, när vi har besök blir han väldigt stressad och fräser åt alla som kommer för nära (han är dock aldrig aggressiv, bara rädd). När besökarna gått blir han sig själv igen. Vi bor i lägenhet och det är lyhört ut till trapphuset, trots att vi haft det så hela Teos liv blir han ändå rädd varje gång det låter i trapphuset. Han har även svårt att "prata kattspråk". Han och min andra katt, som vi skaffade när Teo var 2 år, kan inte alls kommunicera med varandra. Man kan tro att de är från olika planeter.

Så då kommer vi till Lily som är en omplaceringskatt som jag tog hand om för att vi ansåg att Teo behövde sällskap. Lily var 1 år när hon kom till oss men enligt tidigare ägaren så hade dom haft henne sen hon var 5 (!!!) veckor… Lily är döv och det kan också spela in i att hon beter sig lite annorlunda men även hon saknar helt förmågan att kommunicera och läsa av andra katter. Hon och Teo accepterar varandra och busar med varandra varje dag men jag märker att de inte förstår varandra och jag tror "felet" ligger hos dom båda två. I övrigt har inte Lily några problem.

Teo och Lily är mina bebisar och de betyder allt för mig, deras egenheter gör bara att jag tycker om dom ännu mer men jag skulle tro att de hade varit annorlunda och mycket bättre för dom om de fått en trygg uppväxt med mammakatt och syskon.

#4 Ja låter precis som Scooter :/

min första katt, som jag fick för över 20 år sedan nu (tyvärr död 19 år gammal) fick vi hem när hon var 10 veckor gammal.

då visste vi inte det, men så småningom lärde vi oss att vi hade fått hem henne lite för tidigt, men jag vet aldrig om hennes beteende störningar berodde på det, eller för att jag lekte lite vilt med henne som barn - lekte ofta med händerna och lät henne bitas och sånt dumt som ju blev svårt att vänja av henne senare, och hon kunde plötsligt börja bitas när man låg och myste, och bet gäster också som var helt oförberedda (aldrig attackerade en dock, bara bets till när hon låg i knät och gosade)

hon brukade alltid ligga och trampa och snutta på en filt vi hade i många år, det är möjligen det som kan ha berott på att hon togs för tidigt isåfall gissar jag?

efter det har jag aldrig tagit en katt under 12 veckor, hellre några veckor äldre isåfall :)

min förra katt fick vi hem när han var 9 veckor. Matte till kattmamman sa att det var bäst att låta ungarna gå pö  om pö så att inte alla försvann på en gång…  nånting vi tyckte lät rimmligt, då visste vi inte att det var på tok för tidigt…

Han blev en skygg katt, det var bara några få som var okej. Killar med mörk röst var det värsta. Bästa platsen att gömma sig var under mammas säng som hade en trästome runt omkring (dvs inget annat kunde komma in). Det blev bättre när jag flyttade hemifrån för då blev det mindre yta att hålla koll på. Mitt största problem var att han triggade på nakna ben, så skulle man duscha fick man vara snabb att springa ut från duschen annars hade man tänder och klor om benen. Han reagerade också på folk som gick i trappen.

Mår dessa katter dåligt? Min hane lever ett bra liv som utekatt, han går in och ut som han vill och jag har även en äldre katthona som är tryggheten själv. Dem umgås mycket med varandra och jag tycker att han på något sätt får den trygghet han missade som ung genom henne, kan det stämma?

Jag vill ju inte att han ska må dåligt, men det finns väl samtidigt inget man kan göra för att få igen missad tid med kattmamman, så att säga.

#10 om han är socialiserad med honan och pratar samma språk som henne så tyder det på att han har hängt med i utvecklingen. Inte alla som tas från mamman i förtid blir störda, de kattungar som kommer till ett hem som redan har katt fostras oftast av den äldre katten.

#11 Han kom dock hit först. Han flyttade hit -09, honan kom -11.