Provocerar hon honom på något sätt alls, om du studerar deras beteende med varandra?

Har du testat att mata dem tillsammans (vissa kör på varsin sida av dörren men det är mer om man precis fått hem katten), eventuellt lekt med båda samtidigt (med en vippa t.ex.)?

Hon provocerar honom på så sätt att hon inte låter honom vara ifred, utan gärna kommer nära när han ligger i sin fåtölj eller om han någon gång lägger sig i knät. Hon går också efter honom, även om han fräser. De äter tillsammans, och det går faktiskt bra! Tack för ditt svar cazzos!

#2 Hon verkar väldigt nyfiken på honom, min syster har en hankatt på lite över 1 år som har träffat grannkatterna (2 st fullvuxna katter, en hona och en hane) många gånger men han gillar att provocera både honan och hanen genom att stirra blankt på dem, så de fräser och morrar ju väldigt mycket.

Det är viktigt att se på kroppspråket och ögonen. I "mitt" fall så blinkar inte min systers katt alls, utan han bara stirrar på dem rakt i ögonen. Han är "hotfull" med blicken på avstånd. Det har inte uppstått några bråk, annars kommer de bra överrens trots att de inte leker med varandra alls utan bara klarar av att vara i samma rum tillsammans liksom.

Har du lekt med dem tillsammans med en vippa eller liknande?

Hur är deras kroppsspråk gentemot varandra? Blinkar de långsamt mot varandra eller borrar de blickarna på varandra? Det är viktigt att läsa av båda katternas kroppsspråk för att kunna se vem det är som egentligen är roten till "problemet".

Är båda katterna kastrerade?

Är de innekatter eller utekatter? Om de får vara ute på fri tass, hur ofta, när och hur långa stunder är de ute då? (väljer de själva eller reglerar ni utevistelsen?)

Tycker ni att katternas förhållande till varandra har sett likadant ut hela tiden eller har det varit konstant sedan sammanförningen var avklarad?

Förutom att kunna äta tillsammans, visar katterna några andra tecken på att acceptans och samhörighet? T.ex. att de tar initiativ till att jaga varandra på lek, att de nosar nos mot nos utan att fräsa/morra, att de stryker sig mot varandra, slickar på varandra, att de kan sova i närheten av varandra (inom en halvmeter).

Hur ser katternas gemensamma inomhusrevir ut? Hur stort är det och finns det gott om ostörda platser på höjden som kattena kan dra sig tillbaka till eller spana ifrån? Finns det gömställen och sovplatser som är katternas egna? Hur många klösmöjligheter finns det och vilken typ av klösmöjligheter och var? Hur många toalådor finns det?

Att jag frågar hur inomhusrevirets anpassning är för att det känns som att det kan ha uppstått en konkurrenssituation där, dvs att den äldre katten inte tycker att revirets resurser räcker för dem båda.

Cazzos: hon stirrar honom inte i ögonen. Men håller koll på honom hela tiden. Han stirrar inte på henne heller, utan försöker mest komma undan. Grejen är att hon helt ignorerar hans varningssignaler, som ett dovt morr då han ligger i sängen och hon kommer in i sovrummet. Hon hoppar upp i sängen ändå, och då sticker han. Jag har försökt leka med dem båda med hankatten är inte intresserad. Oberons matte: äldsta katten är utekatt men den nya är innekatt. Dylan, som äldste katten heter, får vara ute när han vill. Du ställer många bra frågor! Yta finns tillräckligt, och vi har byggt så katterna kan komma upp på garderoberna för att komma undan. Klösmöbler finns flera. Bara en låda dock, eftersom utekatten aldrig använder den. ( gjorde inte det innan nya katten kom heller i nån större utsträckning.) De har mötts nos mot nos några gånger. Att jag pratar om svartsjuka är för att dessa nosmöten mest skett då vi varit borta och de haft kattvakt. Som att det är lättare för Dylan att acceptera henne då. Han accepterar att den nya ligger ganska nära, bara hon har några meters avstånd. Tack för att ni engagerar er!

Har själv märkt att många katter vill vara ensamma. Har ni bara tillräckligt stort utrymme så de kan få vara ifred går det nog men jag skulle nog råda dig att placera om den yngre ändå. Efter så lång tid kommer den gamle inte acceptera den nye.

Kan du inte testa dem? Ta bort den lille några timmar, släpp dit henne igen och se hur han reagerar. Är hon kastrerd? Kan ju vara så om hon är okastrerar, vilket jag inte tror om hon kommer från katthem, att hon är jobbig mot honom pga hormoner?

#5 Den största orsaken till att det har blivit så här är antagligen att Dylan har fri tillgång till utevistelse. Han ser fortfarande honkatten som en inkräktare och väljer helt enkelt att undvika henne (genom att gå ut) istället för att vänja sig vid och acceptera hennes närvaro.

Att han fräser och morrar när hon kommer nära beror på att han känner sig obekväm (hotad och rädd), men att han hela tiden bara markerar för att sedan fly istället för att hävda sig som den ranghögste i reviret som han naturligt borde vara, beror på att han inte behöver vara i reviret hela tiden.

Honkatten har tidigare varit en ungkatt, men nu vid 2 års ålder är hon snart vuxen även på ett socialt plan och då kommer det bli ännu svårare för katterna att komma överens. Då kan nämligen även hon bli medveten om status och revir på ett annat sätt och även hävda det på ett annat sätt än hon hittills har gjort. Hon har redan märkt att hon kan jaga bort hankatten, även om det inte har varit så allvarligt menat från hennes sida - ännu.

Mitt råd är att reglera hankattens utevistelse betydligt striktare. Han måste vistas i inomhusreviret mer om det ska kunna bli ett gemensamt revir som båda katterna känner sig bekväma i. Fasta tider för kortare utevistelse och endast på dagtid är vad jag skulle rekommendera.

Noskontakten när ni hade kattvakt berodde antagligen på den känsla av otrygghet och oro som er frånvaro innebar. Jämfört med den ovana situationen blev honkatten ett inslag i tillvaron för Dylan som ändå kändes bekant och som vanligt, och därmed tryggt.

AnnaFagerell: Japp, båda är kastrerade. Att omplacera nya känns inte som ett alternativ. Hon har haft det så trassligt, och är nu så himla fin, gosig med oss, och verkar trivas med livet. Mitt hjärta klarar inte att låta henne flytta. Det enda som skulle få mig att göra det är om någon av katterna var fysiskt i fara, att de slogs så att det helt enkelt inte gick, och så är inte fallet nu. Bra idé att testa att ta bort lilla en stund. Vet dock inte riktigt hur, eftersom vi just nu till och med har fått ta hem veterinären när hon behövt vaccination eftersom hon blir livrädd för buren.

OberonsMatte: Jättebra konkret tips! Och din förklaring till nosgnuggandet verkar vettig. Det är ju tyvärr lätt att blanda in mänskliga reaktioner, som avundsjuka, i sina djurs beteende….

En annan grej som känns viktig i sammanhanget är vår nya katts bakgrund. Hon kom alltså från ett misärboende, där hon bodde med runt femton andra katter, utan någon mänsklig kontakt. Många hade luftvägsbesvär av ammoniakstanken, och givetvis en hel del inavel.

Våra grannar har katter som "hälsat" på här, och det lustiga är att alla har de reagerat likadant på Kelly: De fräser på henne, till och med mycket yngre katter, trots att hon bara kurrar och är så himla glad att se dem och i mina ögon visar sig undergiven.  Hon verkar inte ha något revirtänk alls, utan skulle låta vilken katt som helst ta hennes mat osv osv. Det är som att hon inte har ett riktigt normalt kattbeteende. Det är i alla fall min helt egentligen ogrundade uppfattning. Ska tilläggas att Dylan kommer överens med andra katter. Men det är som att han inte förstår sig på Kelly.

#8 Ja, det är inte alltid lätt att se vad det är i katters personkemi som inte stämmer. Är grannarnas katter utekatter (som Dylan) kan det ju helt enkelt bero på att de lärt känna honom sedan tidigare utomhus, medan Kelly är en ny bekantskap som de dessutom fått träffa för första gången i ett begränsat utrymme (hemma hos er om jag förstått rätt?).

Att Kellys bakgrund var så hemsk kan förstås ha satt sina spår. Det är ju inte alls naturligt för katter att leva i så stora grupper på begränsad yta, så då måste de ju liksom "stänga av" vissa instinkter för att helt enkelt stå ut.

Eftersom Kelly både är innekatt (med liten erfarenhet av kattmöten) och så pass ung kan hennes beteende gentemot andra katter dock fortfarande bero på omognad. Det brukar vara i åldern 2-4 år som katter uppnår social mognad och därmed blir mer vaksamma inför möten med andra katter. Att hon är för "på" och för naivt nyfiken får andra katter att känna sig illa till mods, både de som är vuxna som hon själv och de som är mindre.

Att varken Kelly eller Dylan visar någon aggressivitet är dock väldigt positivt. Ingen av dem verkar "ha det i sig" att strida om reviret, så jobba vidare med samhörighetskänslan genom att införa gemensamma rutiner och utöka samvaron, så kommer det nog bli bättre.

Att visst missnöje visar sig ibland genom fräs och morr är inte heller någon katastrof, utan helt enkelt katters sätt att kommunicera med varandra och sätta gränser.

2" du har fått många bra svar redan! men tänkte höra eftersom du fick henne för 1.5 år sen har de varit sån kontakt med katterna sen dag ett eller har det försämrats/likdanant eller sämre med tiden?

jag tror också att när väl dylan är inne att du leker med dom ihop och matar dom båda med gott godis och försöker hitta på saker ihop med dom båda två.

Oberons matte: tack igen för dina svar. Många vettiga och tänkvärda ord som jag kommer ta med mig! Djurälskaren87: ja, det har varit detsamma hela tiden. Ska absolut försöka aktivera dem ihop mer!