Det är svårt att förlora djur eftersom att dem kommer en så nära och blir en sådan stor del av ens liv och av ens vardag. Dem är där från stunden man vaknar tills stunden man går och lägger sig. Det kommer att ta tid, men det får det göra, det kommer att bli lättare trots att det känns som om att hålet i hjärtat aldrig kommer att läka igen. Det finns inte mycket man kan göra, man får låta tiden gå, och man får ta dagen som den kommer. Vissa dagar kommer att vara jobbigare än andra, och läkningsprocessen är olika från person till person. Jag har förlorat flera djur under mina år här på jorden, och smärtan är lika illa varje gång, men är det inte värt det? Alla glada minnen, all tid man fick spendera tillsammans, deras tid måste ju komma, precis som våran, och man får vara glad åt alla minuter man kunde njuta av varandras sällskap. Varesig det gäller ett år eller femton år, det är värt det, så länge djuret lever ett friskt liv och mår bra, så är all tid värd smärtan som kommer när ens vän inte längre finns där. Du kommer kunna kolla tillbaks och se varje dag du hade med din vän, utan att gråta, du kommer att le, du kommer att skratta och berätta för dina nära och kära om saker ni gjorde tillsammans, eller något speciellt han gjorde någon gång. Det är tillåtet att gråta och att vara ledsen, det ska man ju vara, det är naturligt, det är mänskligt att känna. För vissa kan det ta månader eller till och med år innan man kan tänka på sin vän utan att börja gråta, men tiden kommer då tårarna förvandlas till ett leende på läppanrna och glädje i ögonen för allt man hade.