Man kan inte stirra sig blind på siffror.Vad man ska tänka på är att inavlesgraden inte ska öka.Man kollar på fyra till fem generationer och ser vilka katter som ev dubblas.Det finns katter som jag inte skulle vilja ha en enda gång i stamtavlan och det finns katter som jag skulle kunna tänka mig att dubbla.

Kattavel är så mycket mer än bara inavelsgrad.

Kusinparning dvs 6.25 är väl vad jag skulle kunna tänka mig som absolut max att göra.Men än så länge har mina parningar legat långt under det.

i mco-avel är det ju mer än inavelsgraden att tänka på utan även hur många kloner de finns i katterna man parar..

Jag håller med # 1 till 100%

#0 Det fnns Maine Coon.ifokus som du kan fråga denna frågan på med om du vill
Jag anser att det även handlar om bredden på avelsbasen. Inom NFO finns det tillräckligt många hanar och honor att man kan sikta på 0 % i femte led och sedan under 5% totalt. Sen gärna lågt i Polarisgraden om det är möjligt, men det kollar man inte så ofta på.

Alltså jag är ju en av dem som anser att man ska sträva efter så låg inavelsgrad som bara är möjligt. Men i mindre raser kan det nog vara svårt att alltid ligga på 0, däremot anser jag det totalt onödigt att gör parningar som t.ex. har inavelsgrad 12-13 % på 3 generationer på raser som är relativt stora. En del inavlar kraftigt för att de på det sättet ska få fram en snygg utställningskatt. Själv har jag brittförken Fideli här hemma som har extremt låg inavelsgrad 0,0876 % på 9 generationer, men hon är ändå så fin att hon blivit NOM varje gång hon ställts ut.   Sen kan jag ingenting om rasen MCO så där gör du nog rätt att vända dig till Maine Coon i fokus som #4 föreslår.