När jag vände ryggen åt dem och var på väg därifrån bröjade helt plötsligt den "vakande" svanen att vifta på vingarna och bete sig lite hotfullt *och jag som varit så försiktig…* -

det visade sig dock att det var mot en mötande äldre dam som den såg ut att mopsa sig… Men inte heller så var fallet, det var nog mest ett välkomnande, för lilla damen hade med sig massor av bröd och det verkade vara lunchtid för både fågel, fisk och mittemellan:)

Det verkade nästan som det var precis det där svanfamiljen väntade på, som om de och damen hade sina alldeles egna lunchrutiner - gulligt värre!

Svanar är så vackra, men även väldigt respektingivande…
Har ni någon erfarenhet av svanar och deras beteende?

Så vackra… Har faktiskt inte sätt nån svan iår :/

När jag var liten hade mormor gäss.. när jag försökte gosa med de små, så blev mamma gås riktigt sur, och började jaga mig. den nöp mig ordentligt, så jag håller ett visst avstånd nuförtiden :)

Svanar finns längs med kusten när vi åker ut till sommarstället, på Orust. det är riktigt vackert :)

#3 Hehe, jag kan riktigt se dig springandes med en gås bakom. Påminner mig om förra året när jag och några kompisar var på stranden. Då var det några tonårstjejer där som käka mackor, vilket lockade till sig kanadagäss. Stackars tjejer vart rädda och sprang därifrån (lämna sina klädder och allt) och kanadagässen följde efter. Jag och mina kompisar fick oss ett glatt skratt iaf :D

Svanar skall man nog passa sig för. Alla dessa berättelser får mig att tänka på en episod som hände då jag var liten. Min syster och grannens dotter lurade mig att gå och klappa grannens tupp. "Tokig gjord som galen bad", jag gick fram och skulle klappa tuppen men se det tyckte inte tuppen var ett bra förslag. Han hoppade på mig och började hacka på mig. Jag skrek så det hördes över hela byn.

Följande dag hade tuppen åkt till tupphimlen. Grannen ville inte ha en tupp som flög på folk. Stackars tupp, inte var det ju hans fel.

Uj då, jo det skulle jag nog ha lite dåligt samvete för, med tuppen…:/ Men det kan man ju inte som liten veta förstås.

Jag brukade knacka på hos bönderna på landet och fråga om jag fick klappa geten och diverse andra djur på sommaren - de tyckte nog man var en tokig stockholmare…:)

Jag har en sorglig historia om kanadagäss också, den skall jag berätta vid tillfälle…:/

2005 när vi kom från Snappertuna, som ligger lite ifrån Raseborg i Finland, såg vi en Svanfamilj. Detta är den ena föräldern. Tagen på piren och de simmade nedanför mig. Fast blicken dom hade så var att jag skulle sticka därifrån, var nog inte så populärt att jag var nära.

#8 …forts.
…..och hade dom några ungar då? Jo, två stycken hade dom.

Glömde att skriva var jag tog bilderna på #8 och #9 

De är tagna vid Galtby färjfäste, i Finland. Där färjan från Åland och Huotskär har sina färjlägen.

Ja svanar är verkligen fina…:) Och respektingivande…

#7 Jag tycker egentligen inte om sorgliga historier där djur är inblandade, men jag blev nyfiken! Berätta!

En gång, när jag var liten, så var jag med min gudmor ut och gick. När vi kom ner till sjön och skulle gå över en vägbank så tyckte inte pappa svan att jag skulle gå där. Han började fräsa åt mig, och faktum är, jag trodde faktiskt att han skulle anfalla mig. Jag blev skraj. Efter det så har jag stor respekt för svanar.

Jag ångrar mig en sak. Varför gick jag in efter kameran den här gången då? Detta skulle kunnat ha blivit en jättebra bild.

För några år sedan hade vi en svan som hade fastnat i fårnätet, mitt uppe på land dessutom. Min far hjälpte den. Han bar ner den till sjön. Svanen var arg, försökte bita pappa hela tiden. Han höll den på halsen nära huvudet för att den inte skulle bitas, och andra armen i ett fast grepp runt kroppen. En svan är en kraftig bit att hålla i.

#12 Ja här kommer den ledsamma historien. Och det är ju märkligt, för både min kompis och jag (som blev ett par av många vittnen till incidenten) kommer alltid ihåg den när vi är på Djurgår'n…

På väg hem från en konsert på Solliden (Pet Shop Boys frö nårga år sedan) ungefär i höjd med Nordiska muséet (motsatta sidan), höll en eller flera familjer med kanadagäss på att ta sig över vägen. Många små ungar var det, och några vuxna. Alla utom en liten gässling hade lyckats ta sig upp på vägkanten, den hoppade förtvivlat för att komma utpp från gatan. Vi var många som stod och såg på och tänkte att nu händer det en olycka snart, men bilarna saktade in. Skulle någon våga sig över och hjälpa upp den lilla? Mamman manade på ungen, men den lyckades ändå inte. Till slut var en kille på väg över gatan för att hjälpa till och precis då kom en stor SL-buss och mosade ungen…:( Det är så sorgligt så det är inte sant…:(

Usch ja, kan inte låta bli att tro att han körde på den medvetet, alla andra bilar hade väjt innan… Och själv känner man sig både handfallen och elak som inte hjälpte till tidigare… Men kanske hade det kunnat bli något ännu värre då, tänk om gässen hade blivit alldeles upprörda och rusat ut i gatan igen istället…

Usch det var ingen rolig historia, Pia, stackarn liten som fick sluta sitt liv sådär :(

Oh ja, jag kommer aldrig att glömma det, inte heller min kompis, det vi minns av dem konserten (och banne mig av Djurgår'n ibland känns det som…) är just det där sorgliga sista…:(

Ja, det kan jag tänka mig. Sånt är svårt att glömma :/