I somras blev vi av med båda våra katter Bill och Snobben. Dessutom var det inte mer än ett par veckor emellan :'(

Tröstkramar till dig =)

Den 17/1 var jag tvungen att avliva vår älskade M'amie. Hon hade då varit oss trogna i 17½ år. Det gör såååå ont och jag saknar henne oehört mycket. Nu har vi en ny katt men M'amie glömmer jag aldrig. Jag skaffade henne långt innan man och barn kom med i bilden. Min älskade pisse ligger nu i trägården under sitt älsklingsträd. Väl bevarad i våra hjärtan och minnen.

Kramar till er alla.

30/6 2006 tassade Miran till katthimlen, 17+ år gammal. Jag saknar henne ännu. Trodde att sorgen skulle gå över, men tydligen inte. Men jag kan prata om henne nu, utan att börja stortjuta i alla fall.

11/8 2006 flyttade Vimsan in, men inte kommer hon att ersätta Miran. Tänker alla dar på Miran.

I början så förväntade jag mig att Miran skulle sitta på bergknallen och vänta på oss, men det satt ingen katt där. Ibland inbillade jag mig en mörk "skugga" tassa över golv, men huset var tomt. Tog ett bra tag att acceptera att Miran inte var här.

Jämför fortfarande olikheterna mellan Miran och Vimsan.
Miran gjorde si, Vimsan gör så.
Miran var med och hämtade posten, Vimsan stannar vid grannens uppfart.
Miran öppnade ytterdörren, Vimsan jamar och vill att man ska öppna den (ingen skillnad på dag eller natt).

Men båda vill ligga och gosa när man ska sova, ju närmare desto gosigare (helst huvudet på mattes kudde eller på magen).
Båda älskar gömstället som heter papperskasse.
Båda älskar värmen på dassgolvet, där kan man ju ligga och breda ut sig i hela sin längd.
Och båda är rädda för bilar.

Miran ligger under körsbärsträden. I fiol fick hon sällskap av en okänd kattunge som förolyckades i trafiken, som jag också sörjer.

Blir väldigt rörd av alla era berättelser. Usch, saknaden är så enorm!

Saknar min barndomskatt Maja så otroligt mycket, världens goaste lilla katt som lämnade ett stort hål i mitt hjärta som ingen annan kan fylla. Kommer aldrig glömma min fina älskling.

Ta vara på era missar, för vi vet att vi inte kan få vara med dom förevigt!

Nästan 18 år gammal fick vår första katt Tulo problem med njurarna. De lade av helt. Om han skulle få vård så skulle han få leva max 3-4 månader längre och då skulle han behöva bo längre stunder på veterinärstationen. Han mådde så dåligt så vi bestämde oss för avlivning. Vi kunde ju inte tvinga honom kvar vid livet bara för vår skull när han mådde så dåligt. Det var otroligt svårt! Det var för 5 år sedan. Jag saknar honom fortfarande, men den värsta smärtan har lagt sig så nu kan jag komma ihåg alla ljusa stunder också.

Jag har inte varit med om det. Men har en kompis som fick ta bort sin katt igår pga sjukdom :( Hon var inte så gammal, vad säger man till en kompis som förlorar sin bästa vän och familjemedlem?

Hej

Vår kisse Tiger 1 1/2 år blev överkörd precis utanför vårt hus tidigt  på morgonen den 26 januari -06 barna skulle gå till skolan ca 07,15 och Tiger brukade vara inne på nätterna men varje morgon ville han ut så när barna skulle gå kom han till dom men när han skulle gå över vägen så kom det en bil och körde på honom det bara small sa barna men föraren stannde inte tycker det var lite konstigt eftersom han inte var liten ca 5,5 kg så dom borde hört smällen och känt att dom körde på något men dom hade väl bråttom till jobbet. Jag såg att barna inte kom iväg och öppnade dörren och sa till dom att skynda sig för tåget går snart då ropade dom att Tiger blev påkörd som tur var gubben hemma ropade till honom att komma ner han gick ut och tog upp Tiger han levde då men var tyst tittade på Janne och gjorde en suck och somnade in tror inte han hade ont hoppas inte det iallafall vi virade in honom i ett badlakan lade han i vårt garage på kvällen gick jag och barna till vår veterinär och lämnade honom vi fick tillbaka honom efter några dagar i en liten urna så nu ligger han i vår rosrabatt och har ett litet kors. Fy vad jag grät i flera dagar saknade Tiger så det gjorde ont kunde inte jobba brukade vara van att han var med mig i källaren där vi har vårt kontor till slut sa gubben att nu får vi göra något och då sa jag att jag hade hittat vad jag ville ha en liten norskskogkatt hade sett kort på internet på Kenzo (Uppfödare Annica Johansson S*Greycloud`s i Norrköping) så den 4 februari åkte jag och min mamma till Norrköping och hämtade hem Kenzo (en resa på ca 7 timmar tur och retur) har inte ångrat detta någon gång det är världens mysigaste kisse det är min lilla buse och han är en riktig mattegris och gubben säger att han är Sveriges bortskämdaste katt men det bryr jag mig inte om det är min kisse. Visar en bild på Tiger.  Ha en bra kväll alla Tove

Jag förlorade en katt under en utställning i somras.Aro dog väldigt hastigt i sin bur och obduktionen visar att han var frisk men död.Det var en chockupplevelse för många inte bara för mig.En ung frisk katt som bara på några sekunder är borta.Det fanns vetrinär där men inget fanns som kunde rädda honom.

#8

 Usch vad tråkigt har du inte fått reda på varför han somnade in det måste ju varit hemskt lider med dig. Kram Tove

När jag va liten förlorade jag en honkatt som hette Cissi, hon blev "knäpp" efter att ha fött kattungar å sen kastrerats så hon va tvungen att avlivas, minns henne dock inte så bra för jag va 4-5 år då. Hennes son Bamse blev påkörd å dog när jag va ungefär 6 år. En helt underbar katt minns jag. Minns även att min bror va hemskt ledsen när Bamse hade dött.

Förra året, närmare bestämt den 19 mars -07, dog Bamses syster Josefin, nästan 16 år gammal. Hon blev blind i slutet av februari men vet. tyckte att vi kunde vänta å se hur hon anpassade sej till det. Det gick ganska bra, men kattpojkarna va väl inte alltid alltför snälla mot henne jämt. På morgonen (4.11) den 19 mars så vaknade jag av att Josefin skrek (vilket hon hade gjort lite då å då om nätterna de senaste veckorna) så jag tänkte att hon kanske kände sej ensam. Jag gick upp å hittade henne gråtandes på golvet, flämtade å tuggade fradga. Jag lyfte upp henne (hon va nästan helt stel) å bar in henne till mamma. När jag sa "Mamma, Josefin håller på att dö" så vaknade mamma hur fort som helst, har aldrig sett en människa vakna å va uppe ur sängen så fort. Vi la henne på sängen, hon krampade då å då, allt mellan 2-15 min per gång. Hon låg i sängen i mer än 3 timmar å vi satt där hela tiden hos henne å pratade med henne. Hade vi vetat att hon inte skulle dö på en gång (vi trodde det va dags många ggr) så hade vi troligtvis åkt till Borlänge (45 min bort) å avlivat henne. Hon fortsatte som sagt krampa, morrade, kissade å bajsade på sej, "skällde" (hunden va fundersam vill jag lova) osv. Strax efter 6 fick mamma tag på våran veterinär å han sa att vi kunde komma in antingen 7.30 eller 9.00, men självklart kom vi vid 7.30. Så hon somnade in hos veterinären strax före 7.30. Det va hemskt att se henne lida så å inte kunna göra nåt. Det vill jag aldrig va med om igen! :'( Bifogar en bild på Josefin.

**6 juni 1991 - 19 mars 2007

**

Jag blev förstås jätteledsen när vår stora hankatt Bono gick bort vid 12 års ålder. Han hade liksom alltid varit där och helt plötsligt fanns han inte längre. Han kom hem en dag och bara skrek och skrek. Vi åkte med honom till veterinären och de konstaterade att det var något med magen. De tippade på tumör eller att han blivit påkörd och skadad. Att röntka honom skulle bli jättedyrt och ännu dyrare att operera och mina föräldrar hade inte de pengarna då. Beslutet blev att avliva honom.. Det var ett fruktansvärt beslut och efter den händelsen försäkrar vi alltid våra katter. Det är riktigt dumdristigt att gå omkring och tro att ingenting kommer att hända. Helt plötsligt gör det det..

När min lilla Ida gick bort var jag också hemskt ledsen. Det var en katt som verkligen var min katt. Hon var iaf försäkrad. En sprallig tös som tyvärr inte höll sig på den gröna sidan där vi ville ha henne utan var ute och lekte på bilvägen och blev påkörd. De som körde på henne gick ut, konstaterade att hon led(dock levde hon), plockade fram en yxa ur bakluckan och högg av hennes huvud. Sen knackade de på hos oss och lämnade över Ida i en blodig ICA-kasse. Jag var förstörd. Jag kommer aldrig att förlåta dem för att de inte ringde och rådgjorde med en veterinär först..

Bono och Ida

Hej

Igår så förlorade jag min bästa vän och livskamrat han vart 19 år och 6 mån. *1989-08-31 + 2008-02-11. Det svåraste beslut jag gjort i mitt liv, jag saknar honom så fruktansvärt mycket inget kommer att bli sig lik här hemma..

Jag har förlorat tre katter under väldigt kort tid. Först var vi tvungna att ta bort den äldsta katten eftersom att hon fick ljuvercancer som blev som en står blåsa på magen, hon blev 12 år gammal. Vi hade även en utekatt som bestämde sig för att bo hos oss när vi hittade henne under våran farstutrappa och vägrade gå där ifrån, hon försvann ca 1 år efter att första katten dog, vi vet inte vad som hände med henne. Sedan hade jag en egen katt, Tarzan som jag köpte för egna pengar när jag var 9 år. Han dog när han va 5 år av njursten som inte gick att fixa till efter 3 år av kroniska besvär.

Jag förlorade en katt för länge sedan. Herman. Har ingen bild på honom eftersom att jag var runt 7 år gammal eller något (är 15 nu), och vi hade ingen digitalkamera då. Han hade haft någon sjukdom, kommer inte ihåg vad det var. Men han var hängig en kväll men veterinären sa att vi skulle komma dagen efter. Mamma sov med Herman, när hon vaknade var han död. Han blev 17 år.

Jag saknar honom extremt!  :'/

Rest in peace Herman  <3333

Usch! Det knyter sig i magen bara jag tänker på att även Olle kommer vandra vidare någon dag…hoppas han håller sig frisk och kry och blir riktigt gammal. <3

Min underbara, fina Killen dog av cancer.

Han mådde dåligt, det blödde konstant från örat och vet kunde inte stoppa det. "Inte för alla pengar i värden kan han bli bra" sa de tillslut. De sa att han var ofräsch, han var mager. Men jag kunde inte låta honom gå vidare. Det var i november.

Slutet av december(mellandagarna) började han få krampanfall. Det var tydligen för tumören blockerade syret till hjärnan. Då fick jag inse att de var dags att säja  "Hej då". Ringde tisdagen den 27/12 och bokade tid, fick tid på fredagen.

På natten, vid halv sex tiden fick han att långt krampanfall. Det släppte men kort efter kom ett till och han började låta underligt. Då var det bara att åka akut till vet och låta honom somna in.

Det var det värsta jag har varit med om. Blev helt chockad, tänkte "kunde jag ha gjort något mer", jag ville ringa och säga att jag ångrade mig och de får göra honom tillbaka. Fick sömnproblem under 1½ år.

Det går inte en dag utan att jag tänker på honom. Men jag fick 3 fina år med honom och han ett kärleksfullt hem hans sista år (adopterad )

RiP Killen 28/12-05

Ja jag har fått avliva 3 katter 2 för stt dom blivit påkörda, 1 för att den vart sjuk trots mediciner hjälpte det inte så jag valde att ta bort honom. Jag vill itne så gärna prata om det eftersom jag blir så himmla ledsen varje gång :*/ trots att det gått många år så minns jag hur dom var o hur det var att avliva hemsk. Dom påkörda var så illa ute så det gick inte rädda ne ursh vila i frid alla kissar gammla som unga vi alla tänker på er.

Nu närmar det sig sakta ett års dagen för Aros död.Den 15 juli förra året dog han hastigt på en utställning.Han är enormt saknad av många.Han gjorde ett starkt intryck på de flesta som träffade honom.

Hans dotter Q är på många sätt enormt lik honom både till sättet och till uttsycket i ögonen.Hon är värkligen sin fasr dotter.

Senast igår grät jag över Zimba. Jag kan inte släppa det, det kom så hastigt, han var bara 3 år, han hade hela livet framför sig!!! Folk säger att jag ska gå vidare, men det är inte så jävla lätt. Hade han bara flyttat med mig och blivit innekatt hade detta aldrig hänt, jag kan inte mera än att skylla mig själv!!

Usch ja..det har man varit med om…4 st har jag tvingats låta somna in…pga sjukdom (Utom den första som var nästan vildkatt och därför opålitlig och anföll folk)

Den sista var 15 år och hade juvercancer…hon somnade in på min arm efter sprutan hon fick. Vad jag led med henne…hua!

I januari förlorade vi vår älskade Elvis! Bara 2 år gammal. Vi vet inte varför men misstänker att han var sjuk. Hade under hösten kissat blod men vet gjorde inget mer än gav honom typ ipren. Eftersom d upphörde tyckte den andra vet jag kontaktade att vi skulle avvakta o han verkade frisk o som vanligt. Sen började jag reagera på en fredag när vi hade en riktig "gos o mysstund" att han verkade lite smalare än vanligt. Tänkte kontakta vet på måndagen. På söndagen lyckades han smita ut o vi letade som attans. På månda em hittade min sambo honom under våran altan, död. Inte blodig lr så, uppspärrade ögon o stel, men i övrigt såg han oskadd ut. Nu vet vi ju inte om han kanske blev påkörd, men han kan ju lika väl valt att gå undan för att somna in. Så mkt som jag saknar honom har jag ärligt aldrig saknat en katt. Han var sååå speciell! *Vi älskar dig Elvis*

Jag vet hur ont det gör o jag gråter fortfarande över honom och har väldigt svårt att förstå att han aldrig mer kommer sova på "sin" kudde mellan oss. O aldrig mer kommer bita mig i foten för att få en puss. Aldrig mer kommer "boffa" på min haka för att få kela. Han fattas oss!

Vi har precis förlorat två katter inom loppet av en månad, mycket tungt.

Våran första, Liten, dök upp på gården från ingenstans en dag. Hon var väl runt halvåret och trots både gammelkattor, kattungar och hund så klev hon in och betedde sig som om hon alltid hade bott hos oss. En mycket speciellt liten dam. Tyvärr blev hon påkörd i slutet av maj i år. All heder till tjejen som körde på henne dock, hon bar upp henne till gården så att Liten fick avsluta sina dagar i mina armar. Men usch vad jobbigt och sorgligt det var, det känns så tungt när friska djur ska behöva lämna oss.

33 dagar senare är jag på väg till dagis med dottern, och då ligger våran andra egenuppfödda katt Lucifer död på uppfarten. Antagligen har även han blivit påkörd och jag hoppas så att han dog direkt. Sambon hade sett honom två timmar tidigare… Hur stora är oddsen att TVÅ ska försvinna på 33 dagar? :( Det har varit en jobbig tid och även sjukdom i familjen som redan har rivit upp endel känslor.

Nu har vi Lucifers syster kvar, men sedan Liten gick bort har hon gått och skrikit och skrikit. I förrgår hämtade vi hem en grå långhårig liten hane som springer runt mina fötter, och i augusti kommer ännu en långhårig, fast en hona. Självklart kan de inte ersätta de två fina katter som vi har mist, men livet blir lite lättare när man får fokusera på de nya liven.

Bilden är på Liten, våran lilla hittekatt.

va sorligtblir rörd av alla berättelser

Vi förlorade våran katt Bappel förra veckan och det kommer ta lång tid innan vi kommer över det, då han inte dog en naturlig död.

Han hittades skjuten i rumpan och hans liv gick inte att rädda.

Den enda trösten vi har nu är att han snart kommer hem kremerad så vi kan begrava honom/Anna

Fy fan för alla människor som behandlar djuren illa. Skjuta en katt i rumpan, hur dum i huvudet är man!! Beklagar sorgen för er Nosis! R.I.P

Förlorade min katt år 2006, Laban.

16 år blev han.
Började bli gammal och skruttig, sen fick han ett ormbett/getingstick i kinden som blev väldigt varigt och så.. Det bästa för honom var att få somna in.
Han fanns i mitt liv från dagen jag föddes och var en underbar vän, därför tog det väldigt hårt på mig när han försvann.
Kommer aldrig glömma den underbara kissen <3

--

Hans bror gick bort 2 år tidigare.. Leo, helt underbar han också.

RIP Laban & Leo <3

#24 Nej fy va hemskt! :( Stackarn.

Beklagar sorgen.

#26 Vilka fina pissar :)

Förlorade våran älskade Lisa år 2002

Tillägnat min älskade katt Lisa                                 Karlstad den 2/9-02

Du kom till oss som liten du var endast 6 veckor gammal.Det var en sommardag vi fick dig minns jag,du var född i maj tror jag.Ett liten vit tjej så charmig redan då,vi bodde i Trollhättan då,där även du blev född.Din mamma var en blandning mellan norsk skogskatt o vanlig bondkatt hennes färg var svart-vit.Vi flyttade så smånigom till ett höghus i THN där du inte fick samma möjligheter till att gå ut och in som du var van vid.En vinternatt hade jag glömt o stängt balkong dörren o du var förmodligen väldigt sugen på att få komma ut.Vi hittade dig på morgonen 5 våningar ner på marken du hade hoppat från 5:e vån. rakt ner men klarat dig helskinnad förutom en liten stukad tass.Många fler upptåg kom det att bli men aldrig att du var sjuk så jag behövde ta dig med in till vetrinären.Du älskade att följa med oss vart vi än gick du var som en liten hund o nyfiken på allt.Människor log o tyckte att det såg så sött ut när du kom spatserande bakom oss när vi var ute. Heidi och du lekte ofta tafatt med varann det såg så roligt ut när heidi sprang o du därefter för att se vem som kom först.Jag minns att du älskade att leka med sugrör som liten du kastade upp sugröret i luften o fångade det igen med dina små fram tassar.Det såg så lustigt ut när du lekte o du kunde hålla på så i timmar utan att du tröttnade.Sen blev det dags för dig o få små kiss ungar och några blev det under dina 12 år. du var en sådan duktig mamma åt dina små barn,jag visste alltid när det var dags för dig o föda för du pratade med mig på ditt speciella sätt.Och sa att kom nu för nu ska jag föda och du ska vara med.Jag fick inte lämna dig du ville ha sällskap tills åtminstone ett litet barn hade fötts.Du har varit en sådan glädje för oss älskade Lisa du har inte bara varit våran katt utan även en kär familje medlem någon som vi älskat utav hela vårt hjärta du har fyllt oss med så mycket kärlek och med så mycket glädje.Tack älskade Lisa för att du kom in i vårat liv.Du finns alltid i våra hjärtan fastän du nu kommer o gå vidare till en annan värld.Kanske kommer du att få träffa dina söner Bubben o Lilleman då kommer du inte o vara ensam iaf.Jag tar farväl av dig här älskade Lisa.Må du vila ifred.Vi älskar dig!

Lilleman en stor svart gosig katt som blev förgiftad och som inte gick att rädda för att han var illa däran när jag kom in med honom

Tarzan också en stor svart katt som var så snäll mot allt och alla..tog hem hemlösa katter och visade här får ni bo.=) fick FIP och det gick inte att göra något åt det.en grym sjukdom.bröt ihop hos vetrinären och skrek rätt ut tittade på min älskade Tarzan och tog ett tårfyllt farväl bad om förlåtelse för att jag inte kunde hjälpa honom.han tittade upp på mig och förstod ungefär som han tänkte..jag vet att du gjort allt du kan..klart jag förlåter dig..

jag blir så berörd av alla era berättelser förstår att det e svårt.. jag e livrädd för den dagen mina katter dör.. Zorro har varit jätte sjuk i omgångar nu o ångesten har rivit i mig av förtvivlan över att jag kanske förlorar honom..men han lever o är friskare för tillfället men rädslan e där varje dag,,

jag sänder tröstekramar till er alla..

Min familjs första katt införskaffades när jag fyllde nio, 16 år senare dog han pga att njurarna gav upp. Min mor ringde och berättade, då jag flyttat hemifrån och jag grät en skvätt. Tröstade mig med min katt Asterix som blir 7år i April.

Skaffade en kompis till min egen Asterix som fick namnet Gizmo, han blev endast 2 år innan han strövade ner till vägen och blev påkörd, han som kört på honom ringde mig på mobilen och berättade vad som hade hänt, och att han dog ögonblickligen.

Då jag satt och pratade i min fasta telefon när mobilen ringde så var jag tvungen att be min kompis lägga på, jag grät hysteriskt. Min sambo fick cykla ner till vägen och hämta upp honom i en kasse, kroppen var helt intakt men det rann blod ur nosen och munnen. Fy vilken syn glömmer det aldrig.

Gizmo var kastrerad, men tyvärr lite av en katt som mer än gärna strövade längre sträckor.

För två dagar sedan förlorade vi vår lille Oliver. En underbar katt som vi haft i två år. Vi tog hittade honom övergiven som kattunge och har sedan dess varit vår lille "bebis". Han trodde nog att han var det också, ville alltid upp i famnen och kelas.

Jag vet fortfarande inte vad som hände och kommer alltid att undra. Oliver skulle kräka upp vad jag antog var en hårboll efter en liten stund märkte jag att han hade svårt för att andas. Stackaren kämpade och luftvägarna täpptes till. Jag och min sambo stod helt hjälplösa med veterinären t telefon när han tog det sista andetaget. Allt var så fruktansvärt när han kämpade, men jag hoppas att han kände att vi var med honom hela tiden.

Oliver kommer att kremeras och vi ska hålla en begravning för honom hemma i trädgården. Detta både för vår och barnens skull.

Det är hemskt tomt här hemma, ingen katt som söker uppmärksamhet och "pratar". Jag har en slöfock på 5år, men för honom betydet mat och sömn mer än att kela med matte/husse. Han tycker mest att vi är jobbiga då. Har inte märkt att han saknar sin kompis.

Jag blev av med Min  halvåriga Lillkatt Frasse sommaren 2007.. Jag vet hur svårt det är och jag är inte specielt gammal. Och han betyde jätte mkt för mig..

Jag gjorde en dikt åt honom och skrev det på hans gravsten..

Frasse du lille, på vägen gick.. På ett äventyr du skulle, Men Frasse sa Hick. du skulle varit här just nu, om du inte somnat i graven du,  Frasse du lille vi saknar dig så, Min lilla katt som var grå.. :Jag älskade honom.! Jag hade haft han i typ 1 -2 månader när det small

ja

min och mammas första katt Totte, fyllde 1 år den 20/8-08, den 22/8-08 så blev han överkörd, han levde då, men lungorna var blodfyllda, det blödde ur näsan, han hade fått en smäll i huvudet, hans ena öga stod rätt ut. det var min mamma som såg honom genom fönstret, vi sprang ut.

Visst ville vi att han skulle klara det, men han skulle ha varit blind, och vi vet ju inte om han någonsin hade blivit samma gamla Totte.

Så vi åkte in och avlivade honom, att stå där och se på honom, det var ju inte så vi ville att livet skulle sluta får honom.

Men nu har han det bra, jag saknar honom fortfarande, det var 3 månader sen. Jag vet att han är här, hemma och vakar över oss, och dem två nya katterna som vi räddade.

#33 era stackare! Och vad ledsen man blir att vissa djur behöver lida innan deras liv avslutas. Jag är tacksam för att Zimba förmoligen slapp det, och lider med er andra =(

kisemisen! :O Frasse levde också, han var helt i livet och kollade sig omkring och massa, jag såg det, med egna ögon, dret var blodigt överallt runtomhonom,  Jag grät hela dagen !

-

Min älskad Prinsen förlorade livet fredagen den 13 juni.. Han jagade en skata över vägen, och då kom det en bil. Både Prinsen och skatan dog.
Vi fick inget veta förrän dagen efter.. Ingen i familjen var hemma, och grannarna som såg bilen som stannade, gick runt till de andra grannarna som de visste hade katt och frågade om de var deras katt.
Jag och min pojkvän kom hem på senare kvällen, och jag tyckte det var konstigt att inte Prinsen som springandes som vanligt.

Det var 6 månader sedan igår, och jag saknar honom nått så otroligt.. Min ena katt Muskot har fått blivit kallad Prinsen X-antal gånger. Och det har varit helt utan att jag har tänkt på det. Känner mig alltid lika dum när jag säger Prinsen åt honom.

Prinsen hann inte ens bli två år. Bara några veckor kvar innan han skulle ha fyllt..
Min älskade Prinsen<3

Nej! vilken sorlig historia!! Ja. jag tror nog att Frasse skulle ut och kolla sig omkring.. Jag saknar han så , ja så Otroligt mycke! <3 Jag älskade honom..

Jag har hans bror kvar, när vi skulle lägga ner Frasse i den lilla "kistan" luktade Janos på Frasse i kistan( som var en låda).. man såg verkligen att Janos visste vem det var och att han var död.. Han gick iväg.. och sedan på Dagen behravde vi honom… då kom janos med en mus i munnen, gissa vad han gjorde med den? Han la den på lådan. sedan satte han sig vid mitt ben och kollade..

jag vet inte hur det gick till men Janos förstod verkligen..  Bilden här är på Frasse! Och mej.. för 1 och ett halft år sedan.. . <3 R.I.P

Figge var en helt underbar skogis,som bara blev 2år,han fick ett nytt hem på landet,men efter 1 1/2 mån blev han sjuk och ingen medecin hjälpte,helt ofattbart att en fullt frisk katt inte fick leva längre,jag kommer aldrig glömma honom. Hoppas du har det bra,Figge

söt katt den där figge ! :( synd bara det där.. R.I.P

För snart 2 veckor sedan avlivade vi katten Birk. Det känns jättekonstigt att han inte ligger på fårfällen vid kakelugnen längre när man kommer hem.

Tråkiggt :(

Jag förlorade ganska nyligen min katt Sigge. Den 27 Oktober 2008, för att vara exakt.
Han blev 17 år och hade vart med om väldigt mycket, urinvägsinfektion, kattsnuva och problem med njurarna, som de flesta gamla katter råkar utför.
Vi gjorde allt för honom när urinvägsinfektionen låg och lurade. Och vi lyckades besegra den. Men sen kom kattsnuvan, vi köpte allt som kunde tänkas hjälpa mot den. Och den försvann, vilket gjorde oss väldigt glada. Men, den kom tillbaka, och han förvandlades från en tjock, mysig katt som jamade HELA tiden, till ett gående skelett. Han tappade päls på insidan benen och han låg för det mesta och sov. Han orkade inte gå ut, så han fick en kattlåda. Men när det vankades mat i köket kom han som vanligt, och jamade glatt och piggt. Men vi märkte att han inte mådde bra. Hjärnan lurade honom, han gick och sprätte med tassarna hela tiden fastän det inte var något som störde honom på dom. Och han vinglade till då och då. Så vi antog att hjärnan också var påväg att lägga av. Så vi tog det jobbiga beslutet att låta honom somna in. Påväg till veterinären var det som han visste vad som var på gång. Han var knäpptyst, till skillnad från hans vanliga betéende när han åkte bil, jamandes hela vägen. Så väl där gick han ur buren och gick och gav mig, pappa och min syster varsin knuff i pannan, som om han sa hejdå, och tröstade oss.
Så fick han den första sprutan som endast skulle söva honom, så han la sig ner efter många om och men. Men reagerade fortfarande med svanstippen när vi sa hans namn, vilket gjorde mig lite irriterad. Han gav inte upp, som han borde gjort vid det laget. Så tog jag tag i hans tass när han till slut somnat. Så kom veterinären tillbaka och gav honom den sista sprutan, och inom bara några sekunder, var han borta. Jag la huvudet på bordet och flyttade det så jag låg med det mot Sigges huvud, samtidigt som jag höll hårt om hans tass. Jag hade Sigge i hela mitt liv, han har alltid varit där för mig. När han dog, var det som jag föddes på nytt, till en liv UTAN Sigge. Jag saknar honom väldigt mycket och gråter varenda dag, han har verkligen lämnat ett tomrum efter sig. Men jag hoppas att han hade ett väldigt lyckligt liv hos oss, och att han är nöjd med våran kärlek till honom under hela hans liv.
Vila i frid, lille Sigge <3

(På bild, jag och Sigge)

Jag hittade min Kosmos död vid vägen den 4/1-09 han blev 12 år och var den trevligaste och gosigaste katt jag någonsin träffat. Den andra katten jag har kan man inte röra för hon är så rädd.

För två år sedan fick vi avliva vår exotic perser för hon blev sjuk…. Samma vecka försvann våran bondkatt, hon gick ut och kom inte hem igen. Vet ej vad som hänt! Man hoppas lite fortfarande att hon ska dyka upp, det har ju hänt förut. Fast det är ju inte troligt…

Någon gång runt 1985 förlorade jag Josef. En Norsk Skogkatt, nyss godkänd som novis och intressant för avel p.g.a. sin silvertigré-färg. Han var innekatt men smet ut för mig en mörk kväll. Jag hittade inte honom utan hoppades han skulle komma in nästa morgon. Jag bodde då som nu på landet, men ganska nära en mindre landsväg. Nästa morgon hittade jag honom i dikeskanten påkörd och död.

Ett par år senare förlorade jag Pluttan, huskatt. Då bodde jag lite längre från vägen så hon fick vara ute om hon ville. Hon försvann bara, inga spår, ingen död kropp, utan bara borta. Enda teori som håller är att ett lodjur tagit henne, sånt händer ju ibland på landet.

De katter jag har nu har det gått bra i många år med. Jag bor i ett bra och lugnt område på landet, inga grannar närmre än 100 m och närmsta väg är 500 meter bort.

I september förra året hittade jag och min syster en liten kattunge som låg och tryckte alldeles livrädd mitt ute på parkeringen utanför Willys i Söderköping. Han var väl uppskattningsvis knappt 4 månader gammal så vi köpte modersmjölksersättning och bad om en kartong i kassan så tog vi med honom hem. Väl där piggnade den lille krabaten till och åt ganska friskt av mjölken men senare framåt natten blev han orolig, gnällig och sjuk. Han kräktes större delen av natten upp säkert en hel burk med tonfisk som någon okunnig människa matat honom med. Dessutom kom det blod och någon klibbig genomskinlig vätska från baken. I ett helt dygn gjorde jag och min familj allt vi kunde för att rädda honom, men när vi insåg att han aldrig skulle överleva så försökte vi ge honom en så värdig död som möjligt. Nu ligger "Gossen" begraven i trädgården hos min pappa. På bara ett dygn lyckades den lille killen stjäla en plats i våra hjärtan…

Och som om inte det var nog så försvann min kisse Dizzy bara en månad senare. Hon som aldrig varit borta mer än någon dag förut var som borta med vinden. I över en vecka letade vi efter henne. Ropade på henne, kikade hos grannarna, gick längsmed väg och sjökanten. Tillslut orkade vi inte hoppas längre. Hon kom till oss som 2-åring efter att ha bott som innekatt i hela sitt liv och ärligt talat är hon inget snille. Veckorna gick och vi började bearbeta faktumet att hon antagligen var borta för gott, vårt plufsiga yrväder. Jag började så smått kika efter katter på blocket och var ganska intresserad av några av dem, men det kändes inte riktigt rätt att bara överge Dizzan så snart.

Men så en dag hängde hon helt plötsligt därute i dörrhandtaget och ville in. Helt utmattad, undernärd och i stort sett bara skinn och ben, men hon var vid liv. Vi misstänker att hon varit inlåst någonstans, men hur hon överlevt utan mat och vatten i flera veckor har jag ingen aning om. Jag är bara glad att hon lever. Nu är hon återigen välgödd, frisk och lika glad och pratsam som förut. Dessutom har hon fått sig en beundrare! "Friar'n" har strukit runt huset ganska ofta på sistone, en stor och fin hankatt som lever loppan bland alla honkatter som finns i grannskapet. Han är frisk och har välskött päls men det är verkligen INGEN som vet vem han tillhör, trots att han är ett hett ämne i trakten. Tack o lov att Dizzy är opererad och inte kan få ungar…

Min första katt Mysan dog en naturlig död i mitt rum när jag var sex, Mysan var runt 17år, det var riktigt jobbigt att se henne dö, men jag var ju rätt så liten så jag förstod inte riktigt vad som hade hänt.

För ett par år sedan dog även en av mina andra katter, Kisse hette hon, den absolut snällaste katten jag någonsin träffat. Vi var tvungna att avliva henne när hon var 20, hon var gammal och skruttig, hon tynade helt enkelt bort, så vi gav henne ett värdigt och åkte till veterinären för att för att avliva henne.

Kisses dotter Majken dog ett par veckor efter henne, Majken var då 17år. Hon fick ett krampanfall så även hon fick avlivas, för att slippa lida.

Jag miste min älskade katt Rolle för en vecka sedan och det är så tungt. Han blev bara sju år eftersom han var sjuk. Det känns tråkigt att han inte fick leva ett längre liv, men hans sjukdom blev inte bättre så nu var det dags för honom att få somna in.

Rolle hade flera urinvägsinfektioner varje år och även urinstopp så att vi var tvungen att åka in till veterinären och tömma blåsan. Den här sista gången kunde han inte komma igång och kissa på egen hand utan han var tvungen att tömmas två gånger, men det gick inte att få honom kissa själv.

Det är verkligen tomt och sorgligt att komma hem när han inte kommer och möter oss eller ligger och myser i soffan på lördagskvällen, men jag känner mig inte lika ensam med min sorg när jag läser era inlägg.

Jag har förlorat några katter… Kurre kom hem en gång med avslitet ben och stora sår över kroppen så vi fick avliva honom… troligtvis hade han fastnat i en rävsax…

Ebold blev överkörd, hans bror Mojobert dog av okänd anledning. Rubina fich livmoderscancer. Men den jag sörjer mest är Kurt, min gamla perser som växte upp tillsammans med min äldsta son… Han blev vinglig några gånger och fick medicin mot vingelsjuka, men strax innan julen -03 vaknade jag mitt i natten av ett underligt ljud och upptäckte då Kurt som släpade sig över golvet och gav ljud ifrån sig för att påkalla min uppmärksamhet… Då hade han fått en stor hjärnblödning och gick inte att rädda. Efteråt trodde vet att hans "vingelsjuka" varit små förblödningar i hjärnan innan den stora:(

12 år blev min älskade Kurt

Här sover han tillsammans med sonen:) (gammalt inscannat kort tyvärr)

R.I.P Pepsi <3

I somras förlorade jag min älskade Pepsi, ett år gammal. Hon var inte kastrerad och alldeles för liten för att föda hennes småttingar, hittade henne under en buske utanför huset :'(

Hon var väldigt speciell och betydde så mycket för mig. När jag gick och lade mig kröp hon alltid ner under täcket och lade sig vid min mage. men efter en liten stund kom hon på att det var bättre på min väska bredvid! Ingen svans hade hon heller xD

Alltid när jag satt framför datorn kom hon jamandes och lade sig mitt på tangentbordet… Hon var en sån personlighet! även om det snart var ett år sedan gråter jag nu :( Det gör ont att tänka på att jag inte kommer att få krama om henne igen förrän om många år…

Rörande att läsa allas texter! En förlorad vän finns för alltid kvar i hjärtat <3

Sitter och gråter efter att ha läst alla inlägg om älskade husdjus som gått bort av olika anledningar. Jag hoppas innerligt att mina katter får leva och ha hälsan länge för jag vet inte vad jag gör den dagen någon av dem går bort. Visst, jag vet att jag inte kommer få ha dem med mig för evigt, men de har blivit mig så ofantligt kära.

R.I.P alla kissekatter som gått vidare till andra sidan och en stor kram till er alla som förlorat era kära vänner.

År 2005 förlorade jag en av mina bästavänner. Min kära vän Turbo. En norskskogskatt. Han skulle alltid göra som jag så om jag sov i soffan på rygg gjorde han likadant brevid mig. Enligt mig var ''Tubbe'' en av dom bästa katterna jag någonsin träffat. En helt underbar vän som bara hann bli ett år. Han var väldigt sällskaplig följde med överrallt och var helt underbar. En torsdag i juli följde han antagligen med någon som skulle in till stan och sedan blev han överkörd, Vi letade i tio dagar. Tillslut fick vi ett tips från bondens jobbarkompis om en dödkatt brevid gamla 27:an, Det var vår älskade Turbo. Han hade blivit överkörd. Han var världens vackraste katt.. Saknaden är stor. Han var öronmärkt och allt ingen berättade något för oss. Han blev bara ett år. Varje gång jag tänker på min älskade Turbo, sviktar hjärtat inombords. Fick inte många bilder på denna underbara katt heller. Riktigt synd han var skitsöt och helt underbar. Du kommer alltid finnas i mitt hjärta min älskade!

Nisse förlorade vår familj vid 2000, han åt råttgift.. Han lärde jag inte känna så bra. Men han var också underbar.

Nu har jag Turbo´s kamrat Hobbe kvar bara, Han är tio år..

#54 Visst är det konstigt att ingen bryr sig om påkörda katter som både är öronmärkta och har halsband? :-( När jag var liten hade vi en kisse som hette Mini som blev påkörd, han var borta i en vecka men till slut ringde en kvinna som berättade att han låg död (påkörd) i en buske precis bredvid ett hyreshus. Trädgårdsmästaren hade tänkt att SLÄNGA honom! Trots både halsband och öronmärkning.

Han hade altså legat där i busken i en vecka utan att någon hade brytt sig. :-(

#55 Usch! Men jag hatar känslokallt folk som trädgårdsmästare, ialla fall vissa :/

före vi hade katt hade vi en hund och 3 kaniner det var nog ganska sorligt när dåm försvann men man vänjer sig med det tycker i allfall jag

Det är att förlora en familjemedlem ju. sorgen sitter kvar i en men mildras genom åren men saknaden kommer man ej ifrån,tur man har sina minnen kvar!

Jag har förlorat katter och det är jobbigt! Saknar dom alla!

R.I.P till mina sötisar

1. Mina första katt hade jag tillsammans med min familj. När vi skulle flytta ifrån vårt hus så ansåg mina föräldrar att det var bäst att låta katten somna in eftersom han var ganska gammal och inte skulle klara av flytten från uteliv till innekatt. Jag höll med men det var svårt.

2. Min andra katt var oxå med familjen. Hon hade problem med ögonlocken. De växte för fort de vände sig innåt och pälsen kom in i ögonen. Inte kul. Tydligen fanns det ingen veterinär i vårt område som kunde operera sånt och det var en massa trubbel. Så hon fick somna in.

3. Min tredje katt är min absoluta favoritkatt. Findus. En huskatt från min morfars katt som var helt underbar. Vi fick honom för tidigt och de resulterade i att han behövde extra trygghet och det fick han av mig. Vi fick en sån otrolig kontakt! Vi förstod verkligen varandra och lekte och spenderade all vaken tid tillsammans.

När han var ett år gammal skulle vi flytta igen. Min mamma ansåg att han skulle avlivas av samma själ som för katt nummer 1. Jag protesterade allt jag kunde men utan resultat. Jag grät floder när hon åkte iväg med honom och jag har aldrig förlåtit henne för att hon dödade min bästa vän. Gråter ibland än idag trots att det är snart 10 år sen.

Nu har jag två sötnosar som är mina alldeles egna och nu slipper jag att någon annan bestämmer över deras liv.

Ja det har man ju tyvärr En norsk skogskatt som blev 8 år påskörd v *Tusse*:(. Sen har vi lilla snobben en bondkatt, Vet inte vad som hände honom vart ca ett år bara?. Antagligen så vart han påskörd.

Väldigt konstigt då jag bor långt från vägen men olyckor händer tyvärr ändå. Nisse som jag har nu går inte långt från huset. Är 6 år.

Grannen har en katt som är 16 år, Väldigt tjock och go………;)

I höstas förlorade jag min lille Don Quijote:(. Han blev bara 1 år då han blev överkörd utanför vårat hus. Men det jag blev mest irreterad på var att den som körde på honom bara lät honom ligga istället för att ta reda på vems katt det var eller åtminstonde lagt honom vid vägkanten!! Saknaden är stor!

"på bilden är han kattunge"

min älskade Moses fick en tumör i magen för 6 år sen,fick avliva honom.han var 3 år

min älskade Rufus 6år fick en propp i aorta,fick avliva även honom för 1,5 år sen..han släpade sina bakben..fruktansvärd syn!

om min prinsessa Asta,fick en svår hjärnblödning,för ca 1 år sen.som ni säkert förstår så fick hon oxå vandra vidare till regnbågslandet,hon blev 16 år.

o nu för ca4-5 mån sen fick min älskade sivan en tumör på läppen, som var väldigt aggresiv o med tanke på hennes ålder av 18 år så fick även hon vandra vidare till sina vänner på andra sidan

så jag vet allt för väl hur det känns att förlora sina pälsklingar o frramför allt att TA beslutet om avlivning..det är hemskt

#62 jäkla otur med katter du haft. tumörer och hjärnblödningar är väl inte så vanligt på katter.

jadu Moa…det kan man lugnt säga…jag vet faktiskt inte riktigt hur vanligt det är..men jag tror att tumörer är vanligare än hjärnblödning…

min vackra Asta..

Förlorade våran älskade katt igår hon hade inte ätit på en vecka och gick ner i vikt. Kräktes lite vi försökte med allt igår var vi tvugna och åka till vetrinären  dom tog prover allt för höga njurvärden och sen gjorde dom ultraljud av  njurarna och där såg dom att det inte fanns mycket kvar av njurarna. Även hjärtat var dåligt. Hur kan det gå så fort eller att vi inte sett något hon fick torrfoder från djuraffären vi gjorde allt för henne. Dom sa till oss att katter inte visar något.

Vi var med Julia när hon fick somna in hon skulle blivit 10 år den 6/3. Hon fick ha sin filt om sig hade svårt att lämna henne hade det varit sommar hade  då tagit med mig henne hem och grävt ner henne i trädgården men istället ska vi ha ett minne på  en sten där hon brukade ligga.

Detta blev chockande för oss att ej ta med henne hem tänkte dom kanske kan göra något åt henne hoppet fanns man vill tro så. Hoppas detta går att läsa. Känns skönt att få skriva av sig.  

Har gråtit så mycket.

Tårarna tar aldrig slut

Jag vet exakt hur du känner. Jag var med om nästan samma för 2 månader sedan. Blir nog aldrig riktigt glad igen. Min andra katt försöker nu kompensera mig och det gör hon med bravur. Men han finns hos mig alltid, min Börje. Här kan du läsa hur jag mådde

http://katter.ifokus.se/Forum/Read.aspx?ThreadId=6ab8a4df-f5f6-455c-ad77-9c9085add2d3&GroupId=f892786b-f461-43dd-a6d8-3832cd1f1fd6&GroupType=Se.iFokus.Community.Board.ForumGroup&ThreadListPage=2

Jag vill aldrig mera skaffa ett djur och älska det. Jag kanske är feg men den smärtan räckte för mig livet ut. Jag får fortfarande stunder när jag gråter (nu till exempel). Han var mitt allt, mitt hjärta. Han väntar på mig och sedan ska vi gå tillsammans över regnbågsbron och vara mamsen och Börje forever. Det håller mig uppe.

Nej tårarna tar aldrig slut.

Hoppas du också kan överleva detta. Jag trodde aldrig jag skulle klara ett sådant beslut, men man är stark. Hoppas Börje är tacksam för vad jag var tvungen att göra.

Börjes mamsen

Jag har inte förlorat någon av mina egna katter, jag hoppas att de får leva långa friska liv…

I början av 2009 så promenerade jag en hel del här i Belgien och kom till ett litet område med radhus och kolonilotter, där det fanns hemlösa katter i massor. Ingen verkade ta hand om dem, och under en gran i området låg det en vuxen katt död, med två döda ungar intill sig, det var en väldigt sorglig syn. Två av de ~30 katter jag såg där hade en slags missbildning så att nacken var vriden. Önskade så innerligt att jag hade kunnat hjälpa dem på något sätt, men det var vid det tillfället helt omöjligt. Planerade att skaffa katt så fort jag fixat jobb och större bostad och ville ta hem åtminstone en av de hemlösa kattungarna men en månad senare fick jag veta att alla katter hade avlivats. Tydligen hade de hört till någon tant i området som hade kanske 10 okastrerade katter, och när hon dog tog ingen hand om dem, och de blev bara fler och fler. I länkarna nedan kan ni se bilder på tre av de många kattungarna, på den första kan ni se problemet med nacken (huvudet satt alltså alltid fast sådär).

http://julialex.blogg.se/images/2009/dsc_0013_28450526.jpg

http://julialex.blogg.se/images/2009/dsc_0203_31327440.jpg

http://julialex.blogg.se/images/2009/dsc_0179_31369214.jpg

Tänker på dessa olyckligt lottade men alldeles underbara katter och det känns hemskt att jag inte hade möjligheten att hjälpa dem.

de senaste sex åren har jag förlorat, Sessan o Gustav pga sjukdom (Fiv),sessan va vi med in i det sist hos veterinär, Gustav fick somna in i vårt sovrum,Sonya o Bernalotta blev ihjäl körda av de jäkla bilisterna.Sven august palm och Spirit dog  plötsligt från oss.

Alla va speciella o har en plats i mitt hjärta.. Alla ligger begravda under två äppleträd här hemma där har dom sin minneslund

Inte min katt, men min svägerskas båda katter dog för ca ett halvår sedan. Den ena, Fili, hade cancer och den andra, Modesty, mådde psykiskt mycket dåligt och fick bli avlivad. :(

Bifogar bild på Fili.

Sov Gott Edvard.Vår älskade katt dog i fredags den 4/6-10.Han blev bara 2år och 6 månader.Blev troligtvis påkörd.Men det hemska är att han har blivit flyttad 15-20meter upp i skogen.Av skadan att döma kan han inte ha gått själv.Hur kan människor vara så grymma.Vi bor på landet och här åker inte många bilar.Inte många som bor här heller.Tänk om vi inte hade letat efter Edvard så noga hade vi aldrig vetat vad som hänt honom.Dom har väl kunnat sagt till i något hus i närheten.Just nu känns det som att den som gjort det visste vems katt det var men inte kan stå för vad dom gjort.En olycka kan ju hända men det är sättet som dom har gjort det på,att inte säga något.Han var världens finaste birma/perser,så tillgiven och klok.Nu har han i alla fall fått en värdig begravning här hemma.Men vi saknar och sörjer så mycket.Vår andra katt Onix visar att hon sörjer också.Man bara gråter hela tiden.VILA I FRID EDVARD.VI KOMMER ALDRIG ATT GLÖMMA DIG.DU KOMMER ALLTID ATT FINNAS I VÅRA HJÄRTAN.SOV GOTT

Jag förlorade en tös i vintras, hon var högdräktig och skulle föda vilken dag som helst. Det var hennes tredje kull så hon var ingen oerfaren ny förstagångsmamma.

Två ungar hade dött, av någon anledning satte inte förlossningen igång och hon visade inga tecken förrän dagen innan hon gick bort, dag 65 då tempen visade på en nedgång (vilket är normalt ett dygn före det är dags). På morgonen var hon undertempad (35 grader) och vi åkte i ilfart till djursjukhuset där hon ultraljudades och röntgades.

Att ungarnas liv inte skulle gå att rädda (de var sju stycken varav två döda) var vi överrens om och jag ville i det läget bara se till att allt gick bra med Simone. Kejsarsnittet gick bra och hon låg stabilt hela tiden, men när hon skulle vakna så ville hennes kropp inte mer. Trots massiva insatser gick hennes liv inte att rädda.

Vi förlorade Simone och hennes sju ungar den 2/2, hon är ofattbart saknad här hemma! Min älskade, rara goa tös….

#71 och dagdrivarn

Jag kände inte till din förlust, det måste ha varit alldeles fruktansvärt att förlora både mamma och ungar på ett så tragiskt och chockartat sätt! Tråden är några år gammal, men jag var tvungen att skriva då jag blev så rörd av din och andras berättelser.

Jag tror inte jag kan tänka mig något värre än att förlora en älskad katt som dessutom bär på nya liv.

Själv har jag bara ägt sällskapskatter men tyvärr har jag råkat ut för två rätt täta förluster av katter (2008, 2012) som jag bär med mig fortfarande och aldrig kommer att komma över trots att jag och min sambo nu är välsignade med två nya pälsklingar.

Den förra katten skaffade jag och sambon tillsammans 2006 och han gick hastigt och lustigt bort i år (2012) några månader före sin 6-årsdag (hjärtstopp). Hade han inte fallit bort så tragiskt hade vi dock inte fått lära känna våra nya kärlekar som jag såklart älskar över allt annat. Visst är livet konstigt. Jag sörjer min själsfrände så mycket att när jag tänker på honom så börjar jag gråta, men ser jag mina nyfunna vänner som nu är 8 månader, är jag samtidigt så tacksam över att jag har fått träffa och lära känna och ha dem.

Däremot så drömmer jag mardrömmar om att de plötsligt ligger döda på golvet när jag vaknar, men det är mina egna hjärnspöken och vanmakten att inget kunna göra för sin älskade fyrbenta vän.

Tröstekram till alla er som så väl vet och förstår vad det betyder att förlora sin katt. För mig så har de två senaste förlusterna tagit musten ur mig så pass över att jag funderat över mitt eget liv, det säger nog något om kärleken till sin katt.

Juldag 2006 dog min familjs gammelkatt Fredde 18 år gammal det var jättesoligt då han funnits med mig så länge jag kunde minnas.

18 Januari så gick min kära Hugo bort hastigt. Något va det sorligtaset jag genomlevet då han inte alls var säskilt gammal bara 9 år

har inte i bilder på alla.

RIP

Minna: dog 2001. 1 år. Blev på körd bröt ryggen och fick tyvärr avlivas.

Grålle 1: 2001. Han räddade vi en sommar den minsta katten vi hade sett. Hon dog av cancer.

Mirra: Som var min egna katt och jag kände längst. Väldigt speciellt denna katt gillade bara mig och ingen annan. Fick Forl men i sammaband slutade henne njuar att lägga av och hon slutade ätade. Fick somna in april 2010. Hon skulle fylla 7 år.

Minna.

Ända bilden jag har kvar. Har tvyärr ingen bild på Grålle 1.

Och Mirra mitt lilla hjärta. <3

Ja jag förlorade min älskade katt Kompis, en kastrerad bondkattshane som jag fick när jag var 3 år gammal (såklart hade mina föräldrar ansvaret men han var min), han fick vi ta bort den 15 januari 2005, pga trolig hjärnblödning/propp i hjärnan. Saknar han :(
Rödvit och korthårig var han :)

Våren 2010 försvann Findus bror spårlöst, aldrig sett honom igen :(

Hade en katt som var med mig hela min uppväxt, hon blev 18 år innan hon gick vidare. Tussi hette hon och var en liten bitch till katt, envis och bestämd och favoriserade folk. Jag var inte speciellt omtyckt men ibland fick även jag klappa och gosa…speciellt mot hennes sista år. Hon lämnade ett stort tomrum här hemma…lite för stort.

Ett par år senare hämtade vi hem ännu en katt, en katt som skulle vara min alldeles egna, fick namnet Maiden och var helt underbar. Vi visste inte att hon var utekatt men märkte snart att hon hade varit det då hon försökte smita ut så fort hon bara kunde, de gånger hon kom ut så var hon mer än bara lycklig. Tills hon en dag fick för sig att korsa en väg och blev påkörd. Hon blev knappt året och jag tänker på henne nästintill varenda dag. Fina tjejen som alltid skulle ligga och sova på min rumpa haha…

Min lilla tjej, vila i frid! ♥

Vi förlorade vår älskade Hans 24 november 2012, det var hemskt och gick så fort att vi inte ens hann åka till en veterinär när vi äntligen fått tag på en (varför i helskotta ska det vara så svårt att få tag på veterinärer en lördag i närheten av gävle?!?!?!?!)

Han hade börjat dregla på fredagen, men inte mycket alls så vi trodde inte att det var akut, tänkte vänta tills på lördagen. På lördag morgon vaknar jag av att Hans står i mitt fönster och jamar, ser då att han dreglar igen. Kliver upp med världens fart med datorn i högsta hugg och letar veterinär med pappa.

vid lunchtid fick hans som ett epilepsianfall, eller iallafall ett liknande anfall. vi sökte runt efter veterinärer i närheten men igen svarade, efter 2 - 3 timmar eller något fick vi tag på en i falun, TÄNK ATT INGEN ANNAN KAN HA ÖPPET?! så det var bara att åka dit i full fart, men innan vi kom iväg hade hans fått ytterligare 3 såna där konstiga anfall med bara några minuters mellanrum.

Hans dog på väg till veterinären bredvid mig i en transportbur i min bil.. Känns hemskt att vi inte förstod att det var allvarligt dagen innan.. men man tror väl inte att ens katt är döende av lite dregel.

Hans kommer alltid vara en av världens bästa katter och vi älskar honom enormt mycket, han lämnade sin bror här i saknad och man undrar ju vad stackars Lukas tänker nu när brorsan är borta för alltid..

<3

Hans som kattunge <3

Någon idiot körde på min underbara Sigge (4:e juli 2012) men ringde aldrig oss fastän han hade halsband med vårat telefonnummer synligt på. Sedan har någon troligen lagt honom åt sidan vid ett gärde där det senare på dagen åkte en sån där som slår hö och min lilla misse fick då tassarna avklippta. Han var förhoppningsvis redan död då, hoppas verkligen det för bara tanken på att han kanske led får mig att börja gråta :( Någon som såg honom ligga där ringde till kommunen som åkte dit och kollade och dom ringde sedan oss. Jag är sjukt glad för att jag inte svarade i telefonen när det ringde från första början för jag var själv hemma. När mina föräldrar kom hem lyssnade dom av telefonsvararen och i samma stund som pappa sa att dom hade hittat en katt så förstod jag att det var Sigge..

Man hade gått och väntat på att det skulle hända, Sigge hade ingen respekt alls för bilar och man kunde hitta honom liggandes mitt i vägen och halvsova även fast det kom bilar. Jag ville inte tro på att det var han, det kändes liksom inte som om det hade hänt för han hade ju varit inne sent på natten innan jag gick och la mig. Jag fick aldrig säga hejdå till honom, och jag gav honom aldrig ost då när han kom in på kvällen den 3:e fastän han var supergosig och verkligen ville ha. Får så dåligt samvete när jag tänker på de, ost var det bästa han visste :'(

Han som ringde oss var jättesnäll och tog hand om Sigge, han begravde honom åt oss och lämnade sedan av hans halsband i brevlådan så jag fick det. Hoppades verkligen att det inte skulle vara hans men det var det.

Idag är det 6 månader sedan han försvann, min älskade Sigge.
Glömmer dig aldrig finaste! <3

Några katter har man tyvärr fått ta bort pga sjukdom men den värsta var våran älskade skogkatt Bamse (PR S*Lo-Look`s Myrull)Han fick cancer på tjocktarmen.Veterinären kunde inte gör något. Han blev bara 9 år känns riktigt jobbigt fortfarande trots att det är över 1 år sedan.

#81 Min älskade Skogiskorsning dog för 22 dagar sedan också på grund av cancer på tjocktarmen.

Dock blev hon feldiagnostiserad dagarna innan, först var det endast forl och tandsanering behövdes, en självklarhet, dagen efter blev hon helt apatisk, jag tog in henne akut till veterinären och dom kände igenom henne, ena njuren var deformerad och dom skulle göra ultraljud morgonen efter då dom även akut skulle uperera ut forl-tänderna eftersom hon inte åt. Dom kom endast till ultraljudet, njuren var förstorad och deformerad. Men hennes blodvärden, njur och levervärden var helt perfekta så dom sa att ntingen så får hon avlivas här nu, eller så åker du till blå stjärnan med henne för att akut operera ut njuren.
Så jag satte mig på tåget ner dit med en trött, öm och konstant spinnande katt (hon försökte säkerligen trösta sig själv). Sen taxi till blå stjärnan för att sitta där i 2 och en halv timme. Väl inne så lyftes hon upp flera gånger och hennes skrik var hjärtskärande, bara dagarna innan hade jag kunnat bära henne som vanligt och lyfta upp henne i famnen. Dom vägde henne, hon hade tappat 6hekto på två månader, läste igenom journalen som hade skickats dit under dagen och till sist fick jag ta upp henne i famnen, hon skrek till precis när jag lyfte henne, men väl i min famn så satte hon klorna i mina kläder och tittade mig i ögonen med nosen tryckt mot mitt bröst.

Att släppa ifrån mig henne då var det svåraste jag gjort i hela mitt liv och jag har haft ett jobbigt liv för övrigt. Jag visste att hon skulle få bästa vården inne på intensivavdelningen.
Jag fick skriva på ett papper att kostnaderna till dagen efter med 3d-ultraljud kommer kosta ca 10tusen kronor, hon var som tur försäkrad så ingen tvekan. dom lovade ringa mig innan do gjorde någonting alls med henne, allt för att få veta om jag godkände fortsatta vården. Operationen och att stanna där under julveckan skulle kosta mig 30 - 35tusen kronor vilket var över dom 25 hon hade i veterinärvårdsförsäkring. Men hade hon en chans så skulle hon helt enkelt få den, och dom sa alla att det såg bra ut inför operation.
Dagen efter, 23/12/2012 kl 08.30 kom samtalet man aldrig vill ha med en veterinär. Båda hennes njurar är full friska, den knöl dom tryckt på som gett henne sån smärtavar en tumör som låg precis framför njuren och satt på tjocktarmen.
Väldigt sent under natten hade min älskling fått extremt hög feber och hon kyldes hela tiden ner. Vid ultraljudet så såg han även att tumören hade spruckit, även rivit upp ett hål i tarmen så bukhålan var full med infekterande bakterier. Det finns inget att göra, hon hade extrem smärta. Mig som var 3 timmar ifrån gick det inte vänta på pga hennes smärta trots att hon fick metadon, vilket jag förstår nu att det hade varit plågsamt förhenne att få vänta.
Så över telefonen så fick jag godkänna hennes avlivning och fick aldrig ge henne ett sista avsked vilket gör att smärtan är extrem och saknaden fruktansvärt stor. Lägenheten är så tom utan henne.
Min vackra Alice kom från ett katthem vid ca 2årsåldern och jag blev förälskad vid första blicken och kunde inte lämna henne där. Hon blev bara 10 och ett halvt år.
Direkt efter telefonsamtalet så fick hon gå vidare kl 08.45. Jag har aldrig känt sånhär smärta eller saknad i hela mitt liv, det tar upp all min energi och lämnar mig halvt apatisk. Jag börjar förstå och tar myrsteg framåt, men faller tillbaks i sorgen om och om igen med allt som ska göras nu när hon inte finns hos mig längre.
Hon kremerades och nästa helg när jag fått pengar så ska jag åka ner och hämta det som finns kvar av henne. Jag har köpt en otroligt vacker och personlig väldigt gammal plåtask med en jättevacker ängel ovanpå.
Jag ska vaddera den med stoppning från hennes favoritkudde och täcka insidan med nåot vackert vitt tyg så det blir små kuddar i botten och på sidorna eftersom hon la sig överalltdär det fanns en kudde. Det ska få bli hennes urna. Istället för något opersonligt som en hård kall stenurna. Jag vill att det ska återspegla lite av hennes liv och hon var allt annat än hård och kall. Hon var en mjuk ängel!
Jag ska även lägga i en tuss av hennes päls som jag hittade i hennes kam, hennes mjuka gråaktiga underull som jag brukade gosa in ansiktet i och nosa på.
Jag ska även beställa ett litet metallhjärta där detstår namn och datum och på baksidan en kort text om att hon för alltid är älskad. Det ska knytas fast i ett vitt sidenband runt om asken sen ska hon få finnas här med mig tills jag känner att jag är redo, när jag har fått sörja klart och smärtan inte längre gör så ont. Då ska jag finna en vacker och lugn plats som jag kan besöka när jag vill och plantera blommor på där allt det ska begravas.
Hon saknas mig något fruktansvärt och hjärtat är som utslitet och kvar är ett svart, smärtande hål.

Alice. Min vackra ängel!
2002 - 2012/12/23 08.45

För tre veckor sedan gick min 8 månader gamla siames tjej Isis bort.
vi hade tidigt i december åkt in med henne pga av snuva och feber, jag hade ringt och dom sa att det bästa var att åka in.
"det är lungt, lite snuva bara" sa dom sedan när vi var där, gav henne en vattenpuckel för febern och skickade sedan hem oss, men så blev hon värre och vägrade äta och fick ännu högre feber. 

hon fick åka igen, "det är antagligen helt vanlig kattsnuva, vi ska få febern att gå ner sen borde det gå bra".
hon stannade några dagar, sedan fick vi hem henne igen, men efter mindre än en vecka av att hon fortfarande blev stadigt sämre, och trotts tvångsmatning så blev hon tunnare så vi åkte in igen, och det var då allting kom som ett plötsligt ras.
det gick från "nej, men det är ingen fara" till "hon kanske inte överlever natten" hon hade fått fett-lever pga undernäring så dom tänkte sondmata henne, men då insåg dom att snuvan blivit lunginflammation så det gick inte att söva, så det gick inte att sondmata och utan mat var det svårt bli friskare, så med ett moment 22 så fick hon ligga i kuvös med antibiotika och dropp, med förhoppningen om att något skulle vända.
det gjorde det inte.
mindre än ett dygn senare så var våran lilla Isis död.

jag vet att veterinären gjorde sitt bästa, men jag kan inte hjälpa annat än att känna en viss orättvisa, att hennes sjukdom blev underskattad och vi blev stämplade som över-oroliga ungdommar.
och det känns inte bättre av när man ber om en förklaring av händelseförloppet, om hur det kunde gå så fel, trotts att hon var vaccinerad och vi varit så nogranna och tydligen "över-oroliga", och det ända svar man får är ett ursäktande "det har varit en väldig dos med otur"… hon menade väl, men det kändes hemskt.
inget verkades vara fel med henne annars, bara en väldig dos otur…

hon är otroligt saknad av mig, min sambo och sin stora-syster som hon nu lämnat helt ensam.

Har förlorat hela 8 katter under alla årens lopp. Katter i varierande åldrar från 1 åringar till 14 åringar. Varenda katt har varit en jobbig förlust som svidit i hjärtat. Senast jag förlorade en katt var väl för 5-6 år sedan. Vart tvungen att avliva vår då 14 åriga vackra svarta dam pga att hon blev sjuk och även blind och kunde inte heller längre kontrollera blåsan :( så vi kände att det var bättre att då låta henne få somna in. Hon var så vacker. Alldeles korpsvart tjock kort och glänsande päls och intensiva gula ögon. Helt klart en av de vackraste huskatter vi haft. Hon kom till oss som en 1 åring via djurens vänner och hon var så skygg och rädd i början och litade inte på någon. Men med tiden så blev hon en pratglad och trygg kisse som gärna tog en stund och blev gosad med, men hon hade även en reserverad sida och tyckte även om att bara få ligga i sin stol för sig själv och ville inte bli störd. Hon levde ett fint liv hos oss :) hon var en speciell gammal dam

Och där försvann resten av texten :( …

När jag var liten så förlorade familjen sin bästa kompis, Pysen. Han var utekatt i fel område vilket jag inte förstod vid den unga åldern. Hela familjen sörjer honom fortfarande.

Förra året fick jag och min sambo ta beslutet att avliva vår lilla kisse efter att han fick en obotlig sjukdom. Han hade behövt gå på behandling och medicinering hela sitt kommande liv och han hade fått en massa biverkningar av detta. Han var bara lite över året gammal… Älskade lilla Hulkoff <3