till minne av
munin min hunds helbror. de är som varandras kopior till utseendet. han lever nu, men vem vet när han tas bort?
han har förlorat otroligt mkt i vikt, han spyr och kissar inne. vi vet alla att det är ngt fel på honom.
det gör ont att veta att om någon månad kan hugin inte springa i forsaka (vattenfallet i närheten) med sin bror och leka.
om han leker i några dagar har han så ont i sin ena höft att han inte kan resa sig när han ligger ner. han låg i knäet hos mig och kelade, framför vår brasa. han skulle resa sig upp, men kom inte speciellt långt. mina tårar strömmde ner för kinderna, liksom nu, då jag inte vill att denna underbara hund ska försvinna från oss. jag vet att det kommer att hända snart.
när han ser mig komma så blir han så glad att hela kroppen svajar från höger till vänster. han hoppar och gnäll/skäller/ylar för att säga: "heeej har du kommit? vad glad jag är att se dig, jag har saknat dig".
min hugin finns inte utan sin munin. de är dom två tillsammans. munin har en dotter, men det är inte munin. hon kommer aldrig att kunna fylla tomrummet som kommer att bli när munin tas bort. hugin kommer att leta efter sin bror och lekkamrat och munin finns inte där.
varför är det alltid så himla orättvist? älskade lilla munne, vi kommer alla att sakna dig. hugin mest av alla!
(på bilden fyra månader gamla, min hugin med london färgat halsband)
Vilka vackra vovvar! Det är alltid svårt att veta vad man ska säga till någon som står inför insikten att ens fybenta vän inte kommer att kunna hänga med så länge till. Det är såå smärtsamt och i det läget spelar det ingen roll att man ju med huvudet vet att de inte kan leva för evigt. För just då vill man ju bara det…
Jag fick så sent som i höstas ta farväl av min lilla kisse som levt med mig i 14 år och det spelar ingen roll att han hade fyra ben och jag två… han var min alldeles mest speciella lilla vän och följeslagare ändå och vi som var hans "närmaste" sörjer och saknar honom oerhört…
Men Tack och lov så har man många glada och roliga minnen och stunder att tänka tillbaka på och även den sista tiden trots sjukdomar och ålderdom blir ju ofta väldigt speciell och nära den också! Så trots att man vill säga att aldrig mer, för det gör så ont, så är det ju alltid värt det i slutänden ändå att ha fått uppleva den fina relation som kan uppstå mellan djur och människor.
Du beskriver er relation så fint och det är ju i alla fall en ljuspunkt mitt i allt - att Munin tillsammans med sin bror och er runt omkring har och har haft ett gott liv!!
Jag hoppas att ni får ha en fin tid tillsammans ännu lite till…
Och än en gång - vilka fina vovvar, båda två!
*får tårar i ögonen*
Tungt och smärtsamt.
Det är svårt att trösta i en situation likt den du befinner dig i nu. Nedanstående text tycker jag - även om den är sorglig - har något man bör ta fasta på. Klistrade in den i en liknande diskussion på Ridsport för en tid sedan men lägger in den här också…
Do not stand at my grave and weep;
I am not there. I do not sleep.
I am a thousand winds that blow.
I am the diamond glints on snow.
I am sunlight on ripened grain.
I am the gentle autumn's rain.
When you awake in morning's hush,
I am the swift uplifting rush
of quiet birds in circled flight.
I am the stars that shine at night.
Do not stand at my grave and cry;
I am not there, I did not die.
-- Mary Frye
Hoppas att allt löser sig på bästa möjliga sätt.
// staffan
vilken dikt… tack staffan!
Kan bara hålla med ovanstående, jag känner med dig Lisette, det är så outsägligt sorgligt. Nyligen så befann sig en annan medlem i denna situation. Även här finns bl a lite tankar kring detta svåra. Dikten var verkligen en fin sammanfattning av det oundvikliga.
Och jag tror också man, det har sagts många gånger förut men är alltid lika aktuellt, när man känner sådan sorg är också ett bevis på att man älskat - och vem vill vara utan det…
Kram, Pia
du har rätt pia! tack!
Starta ny diskussion