Annons:
Etikettallmänt-kattprat
Läst 691 ggr
Catmum
2/11/20, 1:10 AM

Hur sluta oroa sig?

Hej! (Vet inte om tråden ska ligga här eller i O.T men är kattrelaterat iaf 😊) Jag är jämt och ständigt så orolig för mina katter. Detta är mina första katter (och första djur över huvud taget) och jag har haft dem i ca 1,5 månad. I början, eftersom allt var nytt för mig, googlade jag som en idiot på olika symptom och trodde mina små tjejer var döende jämt och ständigt. Nu har det lugnat ner sig lite då jag lär mig mer och mer varje dag om katter generellt och mer specifikt hur dessa två funkar. Men är fortfarande så orolig. Bor själv och har inga barn så de har blivit som mina barn. När jag är på jobbet oroar jag mig över hur de har det hemma, om de tuggat på nåt dumt, ramlat, skadat sig. Får panik om de inte kommer på en sekund och hälsar så fort jag kommer hem. Nu ligger jag här och kan inte sova utan ältar hur det blir den dagen de försvinner, av ålder eller annan orsak. Och gråter floder 😔 Redan nu!! Båda är friska såvitt jag vet så vet inte varför jag är så orolig och förväntar mig det värsta. Innan jag skaffade dem hade jag ingen aning att man kan älska djur så mycket. ”Det är ju bara en katt” har jag alltid tänkt. Men oj vad fel jag hade! De är ju min familj nu och jag kan inte föreställa mig livet utan dem. Är det nån som är lika hönsig som jag? 🙈 Eller kanske har varit och kommit över det? Ursäkta långt inlägg, skönt att skriva av sig när man inte kan sova 😣 Nu ska jag gå och titta till dem en sista gång innan jag försöker sova. Ps. Är inte en orolig person över lag så detta är väldigt olikt mig 🤨

Annons:
Chinesecrestedlover
2/11/20, 3:40 AM
#1

#0 "Hönsig" är jag absolut med mina djur…men kanske inte riktigt så att jag inte vågar gå utanför dörren. 

Dock har det varit så i perioder när mina djur varit sjuka eller så t.ex. när min första hund fick sin epilepsidiagnos…då var jag rädd att han skulle få ett anfall när jag inte var hemma, eller efter att min ena nuvarande hund varit inlagd för extremt kraftiga kramper (nära döden) och sedan återhämtat sig. Då vågade jag knappt ta blicken från henne i fall hon skulle krampa igen, så fort hon typ. sträckte på ett ben fick jag lite halvt panik, under ganska lång tid efteråt. Nu har det gått ett år och hon har inte krampat något mer (får kramplösande mediciner dagligen), misstänker att det kan ha rört sig om en förgiftning (men de kunde inte utesluta epilepsi så hon får medicin, just in case). Med min andra hund som lider av kroniska magproblem kan jag ibland oroa mig för att han ska få ett skov, han mår dåligt och blir väldigt "ynklig" då och jag tycker så synd om honom. 

När det kommer till övriga djur så är det nog mest min ena goja jag oroar mig för, plockningsproblematik är inget lätt problem att komma till rätta med (när det väl börjat) och jag oroar mig för att det inte ska kunna lösas och att min lille skrutt alltid ska vara i det närmaste "naken". Det började då jag under en period (när min hund blev inlagd för sina kramper och behövde hjälp 24/7 efteråt) hade mindre tid än vanligt för min befjädrade (då i alla fall…) vän (hade bara en då) och det gick från en eller två fjädrar till en hel hög fjädrar på burgolvet i det närmaste över natten💔. 

Ibland kan jag precis som du drabbas av "tänk när de inte längre finns" sorg/panik men det brukar ganska snabbt gå över. Hade det dock mer av den varan då jag var yngre, då brukade jag ta för vana att alltid säga till min ena kanin (som börjat bli till åren…trodde jag) att jag älskade honom innan jag gick in för kvällen (utekanin), av rädsla att jag inte skulle se honom i livet mer. Tror jag började med det då han var i femårsåldern eller nåt…han blev 11,5 år😂. 

Vad jag lärt mig genom åren är (hur klyschigt det än låter) att jag hellre har älskat djuren och fått njuta av att dela mitt liv med dom och sedan tvingats förlora och sörja dom, än att inte ha fått lära känna dom överhuvudtaget. Jag skulle aldrig kunna leva utan att ha djur, djur har alltid funnits i mitt liv (i alla fall sedan jag var två år = kommer inte ihåg annat än att vara djurägare) och kommer alltid att finnas (även om det tyvärr inte kommer vara samma individer som jag idag delar min tillvaro med).  Jag försöker vara tacksam över den tid som vi får tillsammans, om det sedan är två år (ex. en mus) eller 20+ (en reptil) etc. spelar mindre roll…även om jag såklart skulle önska att alla mina djur blev riktigt, riktigt gamla och fanns i mitt liv för evigt. 

Det finns alltid en sak man vet då man skaffar djur (utom möjligen då man skaffar en landsköldpadda, de kan bli 80+ eller så😉) och det är att man med allra största sannolikhet kommer tvingas ta farväl av de någon gång. En fruktansvärt jobbig sak och baksidan av att ha djur, men tyvärr likväl en del av vad det innebär att vara djurägare. 

Mitt råd till dig är; försök ta vara på den tid du har med dina katter (i det här fallet) och gläds åt att de finns; här och nu. Något jag lärde mig efter min första hunds epilepsidiagnos var att man kan inte oroa sig hela tiden, man måste försöka leva sitt liv även om ens djur (i fallet med min hund) riskerar att få ett anfall när man inte är hemma. Att sitta hemma och titta på honom 24/7 (för resten av hans liv) var ju liksom inte ett alternativ; jag var ju tvungen att leva ett så normalt liv som möjligt trots hans diagnos. Detta innebar att lämna hemmet även med vetskapen att han skulle kunna få ett anfall, kanske inte kunna komma ur det, eller skadas när han blev medvetslös osv. vilket var otroligt läskigt till en början… 

Lättare sagt än gjort kanske…men ändå det man måste försöka göra, man vet ju aldrig vad som väntar i framtiden. Man kan förvänta sig att de ska finnas lääänge (som jag t.ex. gjorde med min ena vattensköldpadda)…men alla kan drabbas av sjukdom och dö i förtid (han blev strax över 20 år); eller man kan tro att de kommer dö unga (som jag gjorde med min första hund, eftersom han hade massor med olika sjukdomsbesvär från tidig ålder…men han hann bli 10,5 år innan jag tvingades avliva honom, för att han fick ytterligare besvär som inte gick att göra något åt). Det enda man vet med säkerhet är att djuret/djuren finns nu. 

Mvh/Chinesecrestedlover

Uppkatten
2/11/20, 7:37 AM
#2

När jag fick hem mina två nuvarande katter (för ca 9 år sedan) så var jag "katthypokondriker" i flera månader….. D v s jag "letade" hela tiden efter tecken på att katterna ev. inte mådde bra. I mitt fall berodde det nog på att jag hade haft två äldre katter precis innan, som varit skruttiga mot slutet och behövt min uppmärksamhet på olika symptom. Så det tog några månader innan jag kunde börja "slappna av" och mest bara njuta av tjejerna 🙂. 

Men att leva med djur kan emellanåt vara lite av en "känslomässig berg-och-dal-bana". De är ens familj, de blir sjuka/skadade, de dör vanligtvis före oss o s v. Man får försöka göra det bästa av situationen: läsa och lära om katter, gå "kattsäkerhets-skyddsronder" där hemma, ha katten försäkrad o s v. Och komma i håg att njuta av här och nu.

Sajtvärd för Hittekatter i Fokus. Sajtvärd för Djurskydd i Fokus. Medarbetare på Katter i Fokus.

Retriever456
2/11/20, 9:26 AM
#3

Jag tänker såhär, katter har klarat sig ute på gatan heeelt själva i flera år och gör fortfarande. Dom är extremt smidiga och smarta, dom äter inte saker som hundar tex gör. Dom glufsar inte i sig massa saker liksom, dom luktar o slickar o smakar oftast först, dom känner på sig om det är ätbart eller ej. Dom är så extremt smidiga i kroppen. Under mina två katters liv (12 och 9 år) så har dom varit utekattet under hela tiden. (Uppfattar av vad du skriver att dom är innekatter men kanske har missförstått) Innekatter lever oftast hur länge som helst känns det som. Du behöver absolut inte oroa dig över att dom ska skada sig eller fått i sig något konstigt, dom är så extreeeemt smarta. Mina utekatter lever fortfarande och mår hur bra som helst även fast dom varit utomhus nästan hela deras liv. Såklart blir man orolig ibland, absolut. Och såklart kan man gråta floder när man tänker på att dom en dag kommer gå bort, den 12 åriga katten vi har, Zacke heter han. Han har jag haft sen jag var 3 år gammal (fyller 16 snart och han fyller 13 snart), han är mitt första minne, när vi hämtade honom från uppfödaren. Han och jag har ett sånt otroligt band, vi har liksom växt upp tillsammans. När jag tänker på att han kommer gå bort vet jag inte var jag ska ta vägen. Men det är livets gång, det är något man måste lära sig att acceptera tyvärr :/ Men jag tycker absolut att du inte behöver oroa dig så mycket, det kan vara skönt att höra det från andra. Katter klarar sig, och jag är säker på att dina inte är helt puckade. Och so what om dom skulle kanske råka skada någon tass eller så, det går ingen nöd på dom. Zacke har skadat sig så otroligt många gånger i slagsmål att han knappast typ har några öron kvar och han har ärr över hela huvudet, han har blivit biten av huggormar och fått sin svans påkörd. Han är världens lyckligaste katt ändå, han mår prima. Oroa dig inte!! Dom klarar sig fint, lita på hur smarta o smidiga dom är.

Uppkatten
2/11/20, 12:55 PM
#4

#3 Du har otroligt fel i mycket av det du skriver. Katter klarar sig inte på egen tass, katter äter mängder med saker som är skadliga för dem och de är definitivt inte extremt smarta alla gånger…

Sajtvärd för Hittekatter i Fokus. Sajtvärd för Djurskydd i Fokus. Medarbetare på Katter i Fokus.

wildfire
2/11/20, 5:38 PM
#5

#0 Först och främst vill jag säga till dig slappna av och som en veterinär sa till mig för över 40 år sedan tänk på hur vi är själva och utgå från det. Visar en katt upp symtom så ska vi så klart kontakta veterinär men tänk också på att katten är en individ som är olika från dag till dag och kan exempelvis bli förkyld men visar katten inga tecken på färgat sekret så behöver vi inte rusa men vi ska ha uppsikt så klart.

Jag har genomlevt det mesta med katter, ska inte dra allt nu men jag har fått lära mig att se till deras allmäntillstånd och det rådet jag fick en gång för längesedan det tog jag till mig och får än idag som råd av veterinärer när jag funderar och undrar över något.

#3 Du har rätt till viss del, ja katter har nio liv heter det men för det får man inte försumma deras hälsa och vi vet idag betydligt mer om katthälsan än vi gjorde för bara 20 år sedan och det är en positiv utveckling som vi ska ta vara på för våra djurs skull 🐱

Uppkatten
2/11/20, 6:16 PM
#6

#5 Hade tidigare en granne som var veterinär. Hon var SÅ upprörd över det här med att man säger att katter har 9 liv. "Katter har 1 liv!", konstaterade hon gång efter annan. 

Hennes erfarenhet var/är att katter - tvärtom - ofta är känsliga djur, som många gånger har mkt små "marginaler" när det händer något (sjukdom/skada). 

Tänk t ex på hur känsliga katter är för svält jämfört med t ex människor eller hundar… Eller hur snabbt det går för en katt att bli uttorkad… Eller hur snabbt en katt kan hamna i just svält/matvägran som sedan kan vara svår att bryta… Eller på hur stresskänsliga katter är… 

Många hävdar också att katter som ramlar ut från t ex balkonger/fönster "alltid hamnar på fötterna" - vilket inte alls är sant. De kan få mkt svåra skador även från låg höjd. 

En annan myt är att katter som lyckats klättra upp i träd alltid kan ta sig ner igen själva… Det kan de inte. Jo, så småningom är de i så dåligt skick att de helt enkelt trillar ner, men då är de i värsta fall så dåliga att det är svårt att rädda dem till ett fortsatt gott kattliv…

Tyvärr finns det massor av myter om hur smarta och tåliga katter är, och om hur bra de är på att klara sig själva utomhus. Det är fel-fel-fel. 

Och till den som inte tror mig: börja jobba på ett katthem som volontär så får du sannolikt ganska snart en ny syn på katter……

Sajtvärd för Hittekatter i Fokus. Sajtvärd för Djurskydd i Fokus. Medarbetare på Katter i Fokus.

Annons:
Catlady91
2/11/20, 6:51 PM
#7

Jag är också en rolig själ när det kommer till mina djur(har en katt och ett tjugotal fiskar) . Jag är alltid mån om mina djur. Har jag 100kr kvar, och måste välja mellan mat till djuren eller mat till mig, så köper jag mat till djuren. När jag skaffade min flesta katt, var jag inte så orolig av mig. Trots att hon var synskadad. Köpte henne av en privatperson, som påstod att allt var som det skulle med henne. Tog henne ändå på en hälsokontroll, för det kändes som att något var fel. Hon var sjuk, och jag fick låta henne somna in. Efter det blev jag extremt nojig! Jag ringde mamma när jag hade haft min nuvarande katt i ett par dagar, och skrek i telefon att katten hade mask. Mamma kom, var helt lugn och vi tittade. Det var Kattsand som fastnat.. Sen hoppade katten upp på spisen som var varm, kom till mig och höll upp en tass. Ringde mamma och grät, katten hade bränt tassarna! Mamma kom och kollade, inga problem. Hon hade inte bränt tassarna. Det har varit massor med olika saker som oroat mig. Hon har varit förkyld, varit onormalt trött osv. Som tur är har jag mina föräldrar som är djurmänniskor, och en kompis som kan mycket om katter. De lugnar mig en hel del. Men det som lugnar mig mest, är nog Firstvet. Det ingår i min försäkring på Mysan, 3 kostnadsfria videobesök per år. Något jag faktiskt utnyttjat två gånger och de har lugnat mig en hel del. Dom är riktigt duktiga, och på deras hemsida finns även artiklar om olika kattåkommor eller kattfrågor 😊 så mitt tips är att kolla om det ingår i din försäkring, vilket det säkert gör. Och när du känner dig orolig, ta ett djupt andetag. Titta på katten i helhet. Jag brukar tänka att en katt som leker, äter och dricker som den brukar, är en frisk katt 😊 nu är katter duktiga på att dölja sina krämpor och sjukdomar, men man lär sig katten ganska snart och kanske om något verkligen är fel. Om du är orolig över att något ska hända när du är på jobbet, ta en runda i hemmet innan du går hemifrån. Spisen är avstängd, check. Toalettlocket är stängt, check. Check, check, check. Kolla så allt är som det ska, sedan åker du 😊 jag brukar ALDRIG kolla något i lägenheten, för jag lever som jag gjorde innan. Förutom att jag nu har en katt att gosa med 😉 jag vet att allt är undanplockat när jag lämnar lägenheten. Det finns inget hon kan skada sig på. Men det är ett tips, kolla av läget innan du åker 😊 om det får dig att känna dig lugnare 😊 annars kan man ju installera små kameror, så kan man ha koll på sitt djur medan man är borta 😊 det funderar jag på att göra, mest för att jag är nyfiken på att se vad hon har för sig när jag är på jobbet 😂

❤️ Jag jobbar hårt, för att min katt ska leva gott ❤️

💪 Man måste våga misslyckas, för att lyckas 💪

Dimocarpus
2/11/20, 7:18 PM
#8

Du är inte ensam men försök att slappna av för din och katternas skull. Det hjälpte mig desto mer påläst jag var om olika saker. Jag är mer orolig på mina djur än barn. Barn kan jag relatera till och vet vad som är farligt på riktigt. Men katterna kan ju inte säga nåt och kanske inte ens visa en utan det värsta, håller inne med nåt de lider av. 

När de är kattungar är de ju så oerfaren med allt och därför bör man vara lite försiktig men sen med tiden lugnar de ner sig, särskilt efter kastreringen och de lär sig också. Om dina rutiner, rymt och vad som är ok och inte. Hemma har jag t.ex. inga farliga växter, leksaker som kan fastna i halsen finns inte tillgänglig. Bra kost och lek dagligen. Det blir bra, de har ett värdigt och kärleksfullt liv. Det är lugnt. Tror du kommer också lugna dig med tiden. De har ju fått bästa kattälskare som bryr sig. Värre med dem som inte bryr sig alls.

The goal with freedom of speech is not to convince others to think like you, the goal is to spread the message so that people can decide what's right.

Retriever456
2/11/20, 9:06 PM
#9

#4 jag förstår att dom får i sig konstiga saker ibland, tex råttgift osv. Men jag försöker bara lugna ner TS och förklara att dom är smartare än vad man tror. Jag gemförde med tex hundar som glufsar i sig allt. Om jag testar att lägga fram något som inte är bra för mina katter, skulle dom lukta på det och gå iväg. Om jag skulle lägga fram något som inte var bra för mina hundar, skulle dom äta upp det innan dom ens tittar på vad det är. Det är nog ingen fara om katterna är hemma medans hon är borta, våran ena katt kan vara ute 2 dygn och må super efter. Som sagt försöker bara få TS att känna sig trygg i att lämna dom och inte oroa sig. Jag vet mycket väl att dom kan göra dumma saker.

Uppkatten
2/11/20, 9:17 PM
#10

#9 Men att invagga någon i falsk säkerhet är väl inte till hjälp?

Katter är dessvärre ungefär lika benägna att glufsa i sig fel saker som hundar… Det är inte bara råttgift som slinker ner, katter äter snören, giftiga krukväxter, hårsnoddar, tops, choklad och allt möjligt annat som är farligt eller giftigt för dem…

De kan även gnaga på elsladdar och göra alla möjliga andra dumheter…

Och jodå, man kan vara ifrån sina kattungar, några timmar i taget. Men katter ska - enligt lag - ha tillsyn minst 2 gånger per dygn, och unga, sjuka eller skadade djur ska ses till oftare än så, enligt Jordbruksverkets regler.

Sajtvärd för Hittekatter i Fokus. Sajtvärd för Djurskydd i Fokus. Medarbetare på Katter i Fokus.

Catlady91
2/11/20, 9:38 PM
#11

Man kan absolut lämna katter ensamma, bara de har tillsyn minst två gånger om dagen och har tillgång till mat, vatten och kattlåda. Det finns mycket en katt kan råka få i sig. Min har t ex tuggat på min aloe vera-blomma. Jag flyttade på den, och köpte kattgräs, då slutade hon. Men samtidigt så tycker jag inte att man ska bli överbeskyddande. Med kattungar är det ju annat, de är ju som barn. Man får ju säga till barn att inte röra en varm platta, att inte tugga på sladdar m.m. Men att lämna dom ensam några timmar anser jag inte är fel 😊 är man orolig kan man åka hem på lunchen, om man har möjlighet till det alltså 😊

❤️ Jag jobbar hårt, för att min katt ska leva gott ❤️

💪 Man måste våga misslyckas, för att lyckas 💪

wildfire
2/13/20, 5:56 PM
#12

#6 Hade tidigare en granne som var veterinär. Hon var SÅ upprörd över det här med att man säger att katter har 9 liv. "Katter har 1 liv!", konstaterade hon gång efter annan. 

Hennes erfarenhet var/är att katter - tvärtom - ofta är känsliga djur, som många gånger har mkt små "marginaler" när det händer något (sjukdom/skada). 

Tänk t ex på hur känsliga katter är för svält jämfört med t ex människor eller hundar… Eller hur snabbt det går för en katt att bli uttorkad… Eller hur snabbt en katt kan hamna i just svält/matvägran som sedan kan vara svår att bryta… Eller på hur stresskänsliga katter är… 

Många hävdar också att katter som ramlar ut från t ex balkonger/fönster "alltid hamnar på fötterna" - vilket inte alls är sant. De kan få mkt svåra skador även från låg höjd. 

En annan myt är att katter som lyckats klättra upp i träd alltid kan ta sig ner igen själva… Det kan de inte. Jo, så småningom är de i så dåligt skick att de helt enkelt trillar ner, men då är de i värsta fall så dåliga att det är svårt att rädda dem till ett fortsatt gott kattliv…

Tyvärr finns det massor av myter om hur smarta och tåliga katter är, och om hur bra de är på att klara sig själva utomhus. Det är fel-fel-fel. 

Jag tar till mig allt det du skriver men samtidigt får vi inte underskatta våra katter för dom är otroliga överlevare det kommer ingen av oss från😎

Jag har genomlevt det där , katt i träd i 3 dygn och en som föll från 14 våning men klarade sig just för hon tömde blåsan på vägen ner så säg inte att det  är fel fel fel katt har 9 liv och dom kan

Honestyisdead
2/13/20, 6:18 PM
#13

#12 Jo det är fel att säga att dom har nio liv, det har dom inte. Det dör ofattbart många katter varje dag i trafik, fall och svält. För att inte tala om olika sjukdomar. Att några har tur säger ingenting. Förminska inte allvaret.

Annons:
Uppkatten
2/13/20, 7:44 PM
#14

Instämmer helt i det #13 skriver. 

Katter är "överlevare" såtillvida att de förökar sig i rasande takt om vi inte kastrerar dem. Det gör de just därför att de har en kort förväntad livslängd när de lever ute (inte minst i vårt svenska klimat - då katter ursprungligen är små värmeälskande ökendjur).

En och annan katt har tur och överlever några dygn i ett träd. En och annan katt har tur och överlever ett fall från hög höjd därför att de hinner börja rotera i luften och de hinner tömma urinblåsan. Den farligaste höjden att falla ifrån för en katt lär f ö vara ca 3-4 våningen (enl. min fd veterinärgranne), för då har katten svårt att hinna börja rotera och svårt att hinna tömma urinblåsan.

På katthemmet träffade jag en katt som föll från första våningen. Det resulterade i mycket, mycket svåra skador med en förväntad vårdkostnad på 90 000:-.  Det var länge ovisst om katten alls skulle överleva. Man förväntar sig vanligtvis ö h t inte att en katt ska skadas vid den fallhöjden.

Hundratals, sannolikt tusentals, katter dödas i trafiken varje år. Ofta(-st) helt i onödan, sedan deras mattar och hussar missbedömt läget och trott att just deras katt var särskilt smart och hade trafikvett. Ingen katt har något trafikvett.

Svenska katter som tvingas leva ute i hemlöshet dör av svält, de fryser ihjäl, de dör i kattpest och snuva, de dör av skador de ådragit sig, långhåriga katter kan vara så intrasslade i sin egen päls att de inte längre kan röra sig och fånga mat ute o s v. 

Som jag skrivit: genom att jobba en tid som volontär på ett katthem lär man sig mycket om katter och kan få en helt ny syn på katter och kattens sårbarhet och utsatthet i samhället. 

Nej, kom inte och säg att katter har 9 liv för de har de inte.

De har - precis som vi - ett enda liv, och det ska vi människor hjälpa våra katter att vara rädda om.

Sedan har en och annan katt (och en och annan människa) tur - men det är något helt annat.

Sajtvärd för Hittekatter i Fokus. Sajtvärd för Djurskydd i Fokus. Medarbetare på Katter i Fokus.

Chinesecrestedlover
2/13/20, 10:18 PM
#15

Vill bara lägga till (till diskussionen kring katters "9 liv" osv.) att det inte alltid är en bra sak att katter ofta landar på fötterna vid ett fall. När jag praktiserade på ett djursjukhus så fanns en katt (låg inne) som ramlat från en balkong (eller om det var ett fönster), några våningar upp. Denna stackars katt hade krossat/brutit alla små ben i sina tassar 😢

Upp till toppen
Annons: