Annons:
Etikettvila-i-frid
Läst 3079 ggr
Tistel-
2016-12-29 08:51

Var det verkligen rätt beslut?

Tassen, en underbart go och vacker siames på 12 år hade astma i många år. Veterinären för 7 år sedan sa att det inte behövde behandlas. Han har vid ett par tillfällen innan inte velat äta och då sovit mest hela dagen. Dagen efter har han varit precis som vanligt och vi har trott på att det berott på hårbollar.

En kväll för tre dagar sen hittar min sambo honom i soffan och han andas väldigt snabbt. Andningen blir till flåsande och panik. Vi försökte ställa honom på benen men han snubblade. När vi såg att detta var allvarligt åkte vi akut in till veterinären, vi var där på mindre än en timme från att vi märkte att något var fel.

Han fick läggas i kuvös med syrgas för han blev blå. Hans slemhinnor var mycket bleka och han vrålade… Vi lämnade honom där under natten. Dagen efter får jag samtal från veterinären och dom har hittat en del problem.

1. Hans lungor har skador från astman och har förtjockats en aning, hon förklarade det som att lungorna har för lite pyjamas på sig och kunde därför inte utvidgas till 100%.

2. Han har ett hjärtfel som någon gång i framtiden kan orsaka svikt (eller så klarar han inte av narkosen).

Och 3. En lunglob har kollapsat och det finns lite bakterier i samt blod…

Veterinären sa att det gick att operera bort den skadade lungloben. Om Tassen skulle klara av två narkoser samt operationen skulle han få gå på kortison inhalation och tabletter resten av livet. En biverkning av kortison kan vara att hjärtat sviktar - det kunde ta ett halvår eller flera år innan det hände, det gick inte att säga.

Vi valde att avliva och det känns som jag gjort det största misstaget i mitt liv… Jag tror jag går sönder…! Vi kunde ev. förlängt hans liv med ett halvår eller kanske flera år om vi bara gått med på operationen. När vi träffade honom var han pigg, pratig och glad, en stund senare dog han i min famn… Jag vet inte vad jag ska ta mig till! Jag saknar honom så jag tror att jag kommer gå i tusen bitar…

Ärliga svar… Tog jag fel beslut? Skulle jag givit honom en chans?


Annons:
[Rhonda]
2016-12-29 08:54
#1

Min gubbe o jag skulle ha gjort likadant. 🤗

Det är klart du saknar din kisse, du älskade den ju. Du gjorde det du tyckte var bäst för kissen. 🌺

Aleya
2016-12-29 09:00
#2

Jag hade gjort samma. Man får väga nackdelarna före fördelarna i detta fallet. Att hålla liv i ett djur kanske 6 -12 månader mer kanske är skönt för er som människor men djuret kan inte på samma sätt visa att det mår dåligt och dessa månader blir istället en ren plåga för dom. Så brukar jag tänka om det är tal om avlivning och behandling.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Maria
2016-12-29 09:09
#3

Jag tycker att ni gjorde alldeles rätt.

Sådana val är fruktansvärt svåra och man har så mycket funderingar "om"

Det låter som om hans liv hade handlat om mycket lidande även om han hade fått en tid till.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Herveaux
2016-12-29 09:44
#4

Jag hade tagit precis samma beslut som ni gjorde.

Jag hade inte vågat chansa med operation och medicinering, den ev extra tid vi skulle kunna ha fått tillsammans skulle innebära mycket stress och ångest för mig
…och viktigast av allt, hur hade kisses livskvalité sett ut?

Tycker ni tog ett starkt och osjälviskt beslut att låta honom somna in, lugnt och fint tillsammans med sina människor. Ett värdigt avslut.

Beklagar sorgen. 🌺


// Harley
Sajtvärd Star Stable
Medarbetare Film, Hamster

Tistel-
2016-12-29 11:21
#5

Tack för era svar <3

Jag saknar honom så otroligt mycket, det värker i hela min kropp av saknad… Jag hoppas så innerligt att det var rätt val, men det känns inte som det i magen :(


Aleya
2016-12-29 11:28
#6

#5 det är absolut inte konstigt att du saknar han. Man gör det då katter blir en stor del av ens liv. Du hade inte kunnat göra mer.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Annons:
Vixxen
2016-12-30 01:39
#7

Ni tog rätt beslut!

 Förstår fullständigt att det känns hårt! Beklagar sorgen, men Tassen har det bättre nu!  Vila i frid! 🌺

Magrat
2016-12-30 04:19
#8

Jag håller med ovanstående, ni tog rätt beslut.

Min hund som dog i somras hade fått en tumör som tryckt så dant att en lunglob kollapsade och buken fylldes med vätska. Vi valde också att avstå från operation då vi blev varnade att vi kanske inte skulle få mer än några månader till då cancern var elakartad och satt så att det skadade lymfkörtlarna. Men beslutet tror jag att vi tog då vi fick veta om den kollapsade lungloben och att de inte lyckades dränera buken på henne.

Det är ett hemskt beslut att ta men som djurägare står man tyvärr med ansvaret att se till att ens djur inte lider. Någonstans måste man dra en gräns, och jag tror inte att överbehandling är rätt väg att gå. Jag tycker att ni gjorde rätt, och jag vet hur fruktansvärt fel det ändå känns. Smärtan går aldrig över men man påminns om den mer sällan med tiden. Jag bryter fortfarande ihop då och då, men det går längre mellan tillfällena. Det är det värsta beslutet man kan ta i sitt liv men det är ack så viktigt att faktiskt ta det. Jag skulle ha gjort samma val om jag varit i er sits.

Bloody but unbowed I stand tall at the oar And I'll climb their scaffold once they bring me back to shore I'm master of my fate, I am captain of my soul And I'll ride this boat, all the way, to hell

molbojse
2016-12-30 09:18
#9

Jag kan inte säga om ditt beslut är rätt eller fel, jag kan bara tala för hur jag hade gjort i samma situation. Jag hade kämpat och försökt åtminstone och valt att låta somna in om det visar dig bli sämre efter behandling.

Är oavsett ledsen för förlusten. Det är aldrig lätt att förlora ens bästa vän, oavsett vem det är eller varför <3

Behandla mig som om jag vore frisk men tänk på att jag är sjuk.

sossos
2016-12-30 10:41
#10

Förstår att det var jobbigt men tror att ni tog rätt beslut ändå! Hade bi inte avlivat honnom hade han tyvvär med stor sannolikhet fått lida sina sista månader och kanske plågats igäl när ni inte var hemma. Att dö på sättet han gjorde är nog den bästa döden som finns utan några smärtor och i närhet av nära och kära. Visst, ni tog hand liv. Men ni gav honnom också ett liv som jag tror att många katter har saknat. Jag tror och hoppas att eran fina kille har det bra nu i katthimlen! <3

Pets are not our whole life,
but they make our life whole

sossos
2016-12-30 10:41
#11

Förstår att det var jobbigt men tror att ni tog rätt beslut ändå! Hade bi inte avlivat honnom hade han tyvvär med stor sannolikhet fått lida sina sista månader och kanske plågats igäl när ni inte var hemma. Att dö på sättet han gjorde är nog den bästa döden som finns utan några smärtor och i närhet av nära och kära. Visst, ni tog hand liv. Men ni gav honnom också ett liv som jag tror att många katter har saknat. Jag tror och hoppas att eran fina kille har det bra nu i katthimlen! <3

Pets are not our whole life,
but they make our life whole

Ominous
2016-12-30 12:43
#12

Jag försöker alltid tänka mig in i djurets situation, och hur vi själva som människor skulle valt i den situationen. Vi människor har en stark vilja att kämpa och kämpa, och även om de finns dödshjälp så kämpar de flesta genom sina sjukdomar som är omöjliga att överleva. Katter har samma överlevnads vilja som vi har, jag anser det speciesistiskt att hålla annan standard för människor än för djur.

Men istället för att fokusera på eran katts död, fokusera på hans liv,  12år är inte mycket för en katt, men det är längre än många katter får. Inte heller alla katter som får ett fantastiskt hem och vård. Fokusera på vad ni gett honom, inte vad ni nekade honom. 6månader i sjukdom är inget jämfört med 12år av kärlek.

I wish I could write as mysterious as a cat

Tjeja
2016-12-30 14:05
#13

Jag tycker du tog helt rätt beslut! Jag skulle inte utsätta kissen för allt lidande med operation och återhämtning. Tvingas inhalera o s v för hoppet om 6 månader eller kanske mer om man har tur. Det är för mycket plåga. Jag skulle se det som själviskt. Däremot hade jag, om vi bodde nära veterinären o kissen inte stressades av bilresor i sig. Eventuellt tagit hem hjärtat ett dygn eller två för att få bästa möjliga avsked och avslut för både kissens skull och min egen. Men som sagt det hade varit avhängigt av att kissen inte känner stress av bilturerna i sig! Min kisse nu får dödsångest av att åka bil så det utsätter jag honom endast för i absoluta nödfall och bara kortare resor. Kissen innan fick inte ångest på samma intensiva nivå, men det märktes att han också blev stressad av att åka bil. Så oavsett, hade jag varit i din situation med någon av mina kissar hade jag gjort precis som du. För Tassens skull gjorde du helt rätt!!! 💜

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Annons:
oh-la
2016-12-30 15:04
#14

Jag stod i samma situation för 1,5 år sedan. Vår katt fick sten i njuter som satt sig så att urinledaren var helt stopp. Det hade redan hänt i andra njuren, så den var död sedan tidigare. Tydligen märks inte stopp i urinledaren på katter förrän det är stopp i båda. Vi fick frågan om vi ville operera. Det hade blivit en bypass där man ledde om urinen runt stoppet. Hon hade kanske överlevt, svårt njursjuk, och med evig risk för ny sten och nytt stopp. Det var lång rehabilitering och antalet operationer som gjorts var ganska få. Vi valde att avliva. Då, när vi kom in för sprutan, var hon pigg och uppvätskad. Hon hoppade runt och ville inte alls sitta i knäet. Att ta bort henne var det värsta jag gjort… Det kändes som jag mördat min katt… Det känns fortfarande hemskt, och jag kan fortfarande gråta över henne, min lilla lilla katt. Men jag vet att det var det bästa. Jag kunde inte förklara för henne varför hon hade ont eller varför hon skulle opereras. Jag kunde inte berätta att det kanske skulle bli bättre senare, inte förklara varför hennes liv var tvunget att begränsas. Hon skulle aldrig förstå och jag kunde aldrig se det på annat sätt än att hålla henne vid liv var enbart för mig, för att jag älskar henne och vill ha henne kvar. När det blir så, när det handlar mer om mig än om henne, då kunde jag inte försvara att hålla henne vid liv. Det får inte handla om mig, utan bara om henne, och med tanke på allt fint hon gett mig i 7 år fick inte hennes sista tid handla om mig och min rädsla att säga farväl. För någonstans är det djurens ynnest och ägarnas stora sorg, avlivning som val. Jag känner fortfarande att jag mördat min katt emellanåt, men jag vet innerst inne att jag gjorde rätt. Jag tror att det du ångrar mest är inte att ta bort en katt som var sjuk men mådde bra, utan då du drar ut på det och blir tvungen att avliva en katt som är riktigt sjuk och lider. Ingen vill att djurens sista tid ska vara smärta och ångest. Vi är skyldiga dem mer än så…

nypisnina
2016-12-30 21:42
#15

Jag tycker också att ni gjorde rätt. Klandra inte dig själv. ❤️ Det är självklart att du saknar honom men tiden läker såren. Jag fick själv ta en beslut för några år sedan då jag stod inför ett val att operera, jag ville inte utsätta min katt för det för hon var så sjuk. Jag valde att ta bort henne innan hon behövde lida och hon dog spinnande i min famn. Saknar henne fortfarande och det gör ont när jag tittar på foton av henne, men jag vet att hon hade det bra i sitt liv och hon slapp lida. Det är det viktigaste för mig.

Lusthan
2016-12-31 07:18
#16

Jag hade gjort samma som du och tagit bort katten. En av mina katter fick akut hjärtsvikt på höstlovet. Tur för han så var sambon hemma. Lungorna fylldes med vätska och han kunde inte andas. Efter att de konstaterat vad det var så togs han bort omgående. Hade aldrig kunnat leva med att det kunde hända igen om de skulle fått bort vätskan och låtit han leva lite till. Så jag tycker att du gjorde rätt. Nu fick han somna in när han mådde helt okej istället för i ren och skär panik eller när han var dålig. Det är skitjobbigt att ta bort en katt men ibland har man inget annat val…

Tistel-
2017-01-01 11:25
#17

Tack så hemskt mycket för allt stöd ❤️Ni är underbara!


Gronstedt
2017-01-03 10:57
#18

Min kisse kom hem en dag i höstas och andades flåsande och snabbt. Han kom till veterinären inom en timme efter anfallets början. Efter några dagars undersökningar hos veterinär konstaterades svår astma, trots att jag inte sett tecken på det tidigare. Han hade kanske kunnat klara sig ett tag med kortison och inhalator, men sannolikheten för återfall var stor och jag såg hur han led under anfallet. Han var så fruktansvärt stressad av astman och transporten till veterinären, och det skulle han helt enkelt inte behöva uppleva igen. Eller ännu värre, ett anfall under natten eller när ingen var hemma.

Han avlivades i min famn hos veterinären utan att komma hem igen, och det har jag inte ångrat en sekund. Hur mycket jag än sörjer så vet jag att för honom var det rätt. Jag hade skämts ögonen ur mig om jag tvingat honom att leva på lånad tid i väntan på en plågsam död. Skyldigheten att ta ansvar för deras död är en del av priset vi betalar för gåvan att få ha djuren i våra liv.

Upp till toppen
Annons: