Du ska absolut inte förebrå dig själv! Tänk istället att du gjorde verkligen vad du kunde. Du tog honom till veterinären så att han skulle få hjälp. Han fann nog trygghet i transportburen ändå. Det luktade "hemma" i den.

Du hade inte kunnat göra någonting mer. Du hade inte kunnat förändra något.

Ibland suger det att vara djurägare … men oftast är det positivt. Försök sluta lägga skuld på dig själv.

du har gjort allt du kunnat, det fanns inget mer att göra, det finns de som inte ens bryr sig om att åka till veterinären som du gjort, du har ingenting som du behöver förlåta dig själv om

#1 Det känns bara att jag kunde ha gjort något för att undvikit det här. Makkis hade haft kattsnuva någon månad innan då han gick omkring och nös hela tiden men annars verkade han vara i skick. Min andra katt, Bastian, fick också kattsnuva och blev riktigt dålig så att jag ringde veterinären, men just innan jag skulle åka med honom blev han bättre. Jag ringde till veterinären och frågade om råd och sa att det inte var nödvändigt att åka in med honom.

Om min Makkis fick problem med luftvägarna på grund av att han hade kattsnuva så känner jag mig ännu mer skyldig…Och det är mycket möjligt att det kunde ha varit orsaken. Jag visste dock inte att det fanns så många farliga följdsjukdomar och då har jag haft katter hela mitt liv. Jag borde ha kollat upp det mera och utbildat mig själv mer om det. Det är ju så enkelt nu med internet.

Annan orsak kunde ju varit hans övervikt, eftersom han var kraftigt överviktig. Jag försökte få honom att gå ner i vikt men det är så svårt med katter. Han vägde 8,5kg och det är absolut alltför mycket Jag och min pojkvän pratade jämt om det där och vi var oroliga men försökte ju verkligen. Vi borde ha gjort mer för honom..

#2 Jag skulle ha kunnat göra mer t.ex. om jag hade haft honom på check ups årligen då han ändå var överviktig. =/

Jag håller med de andra, du har verkligen gjort vad du har kunnat för din kisse. Styrkekram!

Jag kan inte tillägga så mycket mer än vad de andra redan har sagt, du har absolut inte gjort något fel, tvärtom, gjort allt du kunde göra.

Mina katter gillar inte transportburen heller, men jag ser det som ett nödvändigt ont för att de ska kunna färdas på sett säkert och tryggt sätt. Ni hade troligen inte heller några alternativ, och som någon sa, det luktade ändå hemma i buren, en lukt som han var trygg med.

#4 Känns ännu riktigt hemskt.. =(  Jag har aldrig sörjt så här pass mycket över en katt tidigare. Jag har alltid älskat alla mina katter men med Makkis så hade jag en speciell "connection". =/

Jag drömde om honom i natt. Jag drömde att han kom tillbaka men han levde inte på riktigt. Han dök upp nu som då och låg bredvid mig i sängen och spann på som bara den. Sen försvann han och så dök han upp igen. Varje gång han dök upp så var han smalare.

Om jag ändå hade fått ner honom i vikt så kanske han skulle hållit sig friskare.

Tack för styrkekramen men jag kommer nog alltid att tänka: Tänk om…

#5 Nej, vi hade nog inte så många andra alternativ. Men jag skulle önskat att jag hade stannat kvar med honom. Även min bror sa åt mig att jag var dum som lämnade honom ensam där, att han skulle aldrig gjort det.. Så jag kommer aldrig att kunna förlåta mig själv då även min bror tyckte att jag gjorde fel. =/

#3 Det finns alltid en massa "OM"   OM jag bara kollat, lärt mig, vetat. Givet utifrån vad du vet och kan, och vad du gjorde, så gjorde du allt du kunde.  Inte ett uns mindre. Kom alltid ihåg det! Du gjorde allt du kunde, och inte ett uns mindre!

#7  Tyvärr finns det mycket om och men. Jag vill inte göra samma misstag med min andra katt så jag tänker göra allt för att se till så att han har det bra. Så något har jag lärt mig, även om jag hade önskat att jag inte hade lärt mig på det här sättet.

Men nog var min Makkis alltför stor… Så pass stor att han hade problem att tvätta sig så att jag fick ta och bada honom ca en gång i månaden. =/

En katt ska inte vara nästan lika stor som ens överkropp. =/

#8 Du har lärt dig något, och ja, han var alltför stor. Du kommer aldrig någonsin att låta en katt bli överviktig igen, och jag kan förstå om du mår dåligt över att du måst lära dig på det här sättet, men sådant är livet ibland. Livet är varken rättvist eller speciellt rationellt ….

Det är många gånger man tänker tillbaka och tycker att man inte gjorde tillräckligt. Men det gjorde man. NU kanske du tycker du gjorde för lite. men med de kunskaperna du hade DÅ gjorde du så mycket du kunde för tillfället och vad som var rätt just då.

Lägg ingen skuld på dig själv!

#9 Jag hade aldrig tidigare haft några problem med överviktiga katter så det här var väldigt knepigt. Då jag pratade med veterinären så sa hon att det är väldigt svårt också att få katter att gå ner i vikt och i de flesta fall så går det inte riktigt.

Men ja, jag vet inte vad jag skulle ha kunnat göra annorlunda. Jag mätte upp maten och försökte hellre ha honom att äta burkmat istället för foder..

#10 Mmm, men jag måste nog börja läsa på mer om jag ska ha katter.=/  Jag trodde att jag visste så mycket om katter men jag hade nog fel.

Du har definitivt inget att förebrå dig för. När du märkte att din misse inte mådde bra ringde du till vet fast det var mitt i natten osv.

Oavsett hur länge man haft katt lär man sig ständigt mer vilket också gäller veterinärer.

Känner med dig.

Beklagar sorgen. :( Du gjorde det du kunde för din katt. Och du kunde inte veta hur det skulle gå, och det kunde lika gärna ha handlat om flera dagar hos veterinären och det hade inte gått att vara där hela tiden.

#12 Mmm, man lär väl sig men jag har också insett att jag aldrig vill ha några mera katter efter det här.  Jag har min Bastian och efter honom blir det inga fler eftersom det är bara för smärtsamt då de lämnar en. Jag gråter fortfarande då jag tänker på honom och jag har ännu inte kunnat förlåta mig själv.

#13 Mmm, men jag gjorde tydligen inte tillräckligt. Borde ha gjort något tidigare och haft honom på check ups då han var ändå överviktig.

Det är inte lätt att förlora ett djur, hur det än går till. Det hade kunnat ske när du inte var hemma, det kan ske vem som helst att något händer när man inte är där. Men för den sakens skull kan man inte låta bli att gå och jobba. Livet är oförutsägbart. Vi gör alla vad vi kan för att göra det bästa vi kan.
Jag var tvungen att avliva min älskling för fyra år sedan. Hon hade magproblem, sedan hon föddes, för att hon togs från mamman för tidigt. Familjen som sålde henne skulle flytta utomlands, och det blev panikartat alltihop.
Vems fel var det att hon inte fick dia klart? Hade jag inte tagit henne hade hon 'ndå blivit tagen från mamman.
Vems fel var det att hon kräktes?
Hade jag inte mosat torsken väl?
Tog jag bort henne för tidigt? Kunde jag inte ha kämpat mer och längre för att hon skulle bli frisk?
Borde jag ha utsatt henne för att konstant gå på antibiotika, eller gjorde jag rätt i att låta en elvaåring slippa hela det helvetet?
Man kommer alltid att må dåligt.
Hur det en går till.
För älskar man någon, och den försvinner, så är det en enorm sorg.
Du hade mått dåligt hur skeendet än hade sett ut.
Istället för att tänka på vad du kunde ha gjort annorlunda, för du kan inte göra det annorlunda nu, försök att tänka på den fina tid ni hade och hur bra han måste ha mått av den fina kontakten du själv skriver att ni hade.
Och försök att tänka, att han slapp lida.
Det gick fort.
Han hade en matte och husse som älskade honom.
Och du kommer alltid att sakna honom. Jag saknar Gosann än.
Men jag är lycklig för de år vi fick tillsammans.
Vem vet, hur det hade gått, om hon hade hamnat någon annanstan? I en familj som inte hade brytt sig?
Vi gav, allt vi kunde, och det kände våra katter. Dom var älskade.
Att vi saknar dom som vi gör, är ett bevis för all den kärlek de faktiskt fått.

#15 Jo, oberoende hur det hade gått så skulle jag nog mått dåligt ändå. Det är alltid så jobbigt att förlora en familjemedlem och det blir aldrig mindre jobbigt heller. Jag förstår inte varför jag kan inte låta bli att skaffa katt då jag vet att sorgliga tider väntar en…De här katterna är så oemotståndligt charmiga och älskvärda. Men jag tänker ändå inte skaffa några flera djur efter det här. Det var för mycket den här gången för jag fäste mig enormt vid min Makkis.

Tråkigt att höra om din kisse. Men man får hoppas att ens katter verkligen kände att de var älskade. Jag tror i alla fall att de gjorde det. Om man verkligen älskar sina katter så måste de väl känna av det.

Synd bara att min katt fick endast leva i 5år. Alltför ung kisse. Men om vi inte skulle tagit honom så skulle han fått leva ett betydligt kortare liv eftersom hans förra ägare ville avliva honom.

Skulle önska att tårarna skulle sluta rinna någon gång. Gör ont att tänka på honom och även då jag läser om andra människor som har förlorat sina katter så gråter jag. Jag älskar katter och kommer alltid att göra det, de har verkligen stulit mitt hjärta. Skulle behöva få tillbaka den del som jag förlora då Makkis dog, men det lär inte hända. Klumpen i halsen har inte blivit mindre heller.

Det går inte över, men det minskar, mer och mer. Och till slut blir man bara ledsen när man tänker på det, och man kommer att tänka mindre och mindre på det.
Tänkte som du gör nu, när jag fick ta bort Gosann. Hade flyttat hemifrån och hon var mitt enda sällskap, och fick avliva henne ensam.
Jag tänkte att jag aldrig, ALDRIG skulle ha djur igen.
Ändå sitter jag här med en treåring som jag älskar, hon är åh, och vi har superfin kontakt. Och en 12 veckor som snubblar runt och är alldeles underbar.
Ja. Det ÄR tungt.
Men, all den tid man fått tillsammans, är värd det.
Även om man inte känner så just när man g¨r igenom helvetet.

#17 Jo, det minskar väl med tiden. För en tid sedan så kopplade jag bort alla mina känslor då min sambo nämnde Makkis. Jag vägrade att tänka på vad för känslor jag hade och saknaden, men till slut smög sig sorgen på mig igen och nu är jag tillbaka där jag började.

Jag har förlorat katter förut och då hade jag alltid tänkt att nej jag ska inte ha flera katter men det var aldrig så allvarligt sagt på den tiden. Nu känner jag att jag faktiskt menar allvar då jag säger att jag inte vill ha mera katter efter det här. De underbara men jag har gått sönder alltför många ggr nu känner jag. Jag vet inte om jag klarar av det här igen och jag vet att jag måste för jag har ju fortfarande min älskade Bastian kvar. Jag hoppas att han får leva länge länge ännu. Han är ju så ung men man vet aldrig. Trots att han är innekatt så kan han också dö i förtid…

Jag började med att ha innekatt efter att min ena katt blev överkörd vid 6 års åldern. Men jag har insett att de kan dö oberoende hur försiktig man är och det är skrämmande.=/

Alla dör :/
Det är tyvärr konsikvenserna med att leva.
Jag förstår dig. Men låt det bli som det blir. Kanske skaffar du katt igen, kanske känner du annorlunda inför det, kanske gör du det inte.
Sörj, det är sunt.
Men glöm inte bort sötnosen du har hemma och som fortf. lever.

#19 Svårt att glömma bort gosingen jag har här hemma. Han är så pratsam och högljudd att det är omöjligt att inte ägna uppmärksamhet åt honom.:) Han tröstar mig åtminstone då jag känner mig ledsen.

Men det verkar som om han inte märkte då Makkis inte kom hem igen för han har inte betett sig annorlunda. Tror att han mår lika bra att vara utan kompis konstigt nog. =/

Han har kanske inte förstått att Makkis inte kommer hem igen? De kan ta lite tid.

#21 Mmm, men det har ju nog gått just tre månader. Men på ett sätt bra att han inte tar skada av det hela. Han är så go och uppe i det blå min Bastian.

Sötnos :)
Har du någon bild av honom så man får se?
Han behöver nog sin matte extra mycket nu.

#23 Det här är då min Bastian. Jag kommer alltid att se honom som en liten plutt och kallar honom oftast för Liten. :)

kan bara beklaga sorgen. Min tjej hatar att bli instoppad i burne men efter ett tag märker man att hon slappnar av. Jag tror att det är för att det doftar hemma och det lugnar så jag tror din katt kände hemma som sista doft och det är väl så det ska vara?

Du har gjort det du kan göra, älskat och tagit hand om din vän. Det känns alltid hemskt att förlora dem men tyvärr finns det inte alltid något man kan göra.

Massor av kramar till dig/er i er sorg.

Vilken sötnos! Och även om han inte reagerat synbart, så behöver han all kärlek i världen. han är ju alleles ensam nu ju.

#25 Tack för de orden. Jo, det borde ha doftat som hemma eftersom jag även hade hans filt med in i buren. Så det tröstar litegrann. Jag tog inte med mig hem transportburen och filten för jag klarade inte av det. Skulle inte stå ut med att se den buren och den filten.=/

Men jag vet åtminstone att jag gav honom all min kärlek och det tröstar också. Men usch vad det gör ont att förlora sin älskling.

#26 Han är verkligen en sötnos min Bastian. Han har en så söt rosa nos. Ska busa med honom en stund nu då han just började ropa efter uppmärksamhet efter sin lilla vilostund. Han får mig i alla fall att bli glad och glömma sorgen en stund.

Åh. Jag känner just nu precis som du skriver. Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna förlåta mig själv eller komma över att min älskade Isaac dog för några veckor sedan. Jag trodde att han mådde bra. Det enda var att han kräktes lite mer än normalt och jag funderade på vad det var men trodde att han hetsåt och jag bytte foder och hoppades på en förbättring. Han var min bästa vän och jag vet inte hur jag ska stå ut med livet utan honom. Han dog bara sådär. Helt plötsligt och jag vet inte ens säkert varför. Veterinären sa att det kanske var en hjärtattack eller en stroke. Men om jag hade gått till veterinären kanske det hade gått att undvika det. Mitt hjärta är iallafall krossat och jag kan inte låta bli att tycka att det var mitt fel. Hur kunde jag inte gå till veterinären? Jag älskade honom så mycket men missade ändå att ta ansvar när det verkligen behövdes. Jag kände iallafall att det var skönt att läsa den här tråden och du behöver ju iallafall verkligen inte förebrå dig själv. Lät som att du verkligen gjorde allt du kunde! Såg att det här var en ganska gammal tråd och om du läser det här undrar jag hur det känns nu? Här borta känns det som att det aldrig kommer bli okej igen.

Åh vad hemskt. Som nämndes ovan är detta en gammal tråd men om du ser detta nu så undrar jag hur det är? Tycker som de andra att du inte ska förebrå dig själv, det lät ju hoppfullt av den förste veterinären och du kunde inte veta, hur skulle du kunna det?  Själv förlorade jag min katt som jag hade i 11 år 2012. Det har gått snart fyra år och jag gråter hejdlöst minst 1 gång i veckan. Det verkar aldrig gå över. Jag går i tankar på att skaffa ny katt men har också en rädsla för att förlora den igen, eller att den katten jag skaffar inte kommer vara lika speciell som min älskling jag hade. Ångrar ju förvisso inte en sekund att jag skaffade henne för våra 11 år tillsammans var underbara. Tror jag har en förmåga att ge kärlek och älska djur mer än människor, har aldrig sörjt någon på detta sätt som jag sörjer min förra kisse. Hoppas du har tagit det bättre och att din sorg nu har minskat och du minns den fina tiden ni hade.

För mig har det blivit mycket bättre nu. Det känns inte lika svårt som tidigare, men jag tänker på honom fortfarande. Han finns alltjämt i mina tankar.

Däremot sörjer jag en större förlust nu, sedan 2013. Efter en tuff breakup fick vi lämna bort vår Bastian till en annan familj. Jag har fortfarande kontakt med den här familjen, men jag gråter varje vecka över att jag var tvungen att ge bort honom…Det här är så  mycket värre för det  känns som om jag verkligen misslyckades här.