Annons:
Etikettallmänt-kattprat
Läst 1808 ggr
LillaMyggan
2017-06-13 21:00

Skulle ni låta barn skaffa katt?

Skulle ni låta ett barn mellan 7-16 år skaffa katt?

Annons:
Herveaux
2017-06-13 21:02
#1

Även om katten är "barnets" så är det alltid den vuxna som har det yttersta ansvaret för katten.
Vill inte föräldern ha katt så kvittar det hur gärna barnet vill ha en.


// Harley
Sajtvärd Star Stable
Medarbetare Film, Hamster

LillaMyggan
2017-06-13 21:05
#2

Jag vet hihi jag är tolv men vill se vad som svarar du vet, varse det är okej eller ej hihi nyfiken du vet

Scorpio97
2017-06-13 21:12
#3

Nej, jag skulle inte låta ett barn skaffa en katt eller något annat djur. Men om jag hade barn så skulle jag kunna skaffa en katt och låta barnet hjälpa till med skötseln. Men då måste jag själv också vilja ha katt samt att man har kunskap, pengar, tid och plats såklart. Som sagt är det alltid den vuxna som har ansvaret.


//Jessie

LillaMyggan
2017-06-13 21:13
#4

#3 det låter PÖÖÖÖRFAAAA

Lojs
2017-06-13 21:22
#5

Som med alla djur är det alltid den vuxne i sammanhanget som har ansvaret för djuret och ska vara väldigt påläst innan det kommer ett nytt djur till familjen. Är inte föräldern intresserad skulle jag inte sälja något djurslag till familjen, oavsett hur engagerat barnet är.

"If someone ever says "-You don't need more aquariums." Stop talking to them, you don't need that kind of negativity in your life." ;)
Medis på akvariefisk.

Zepp
2017-06-13 21:28
#6

Nu så är jag typ kattman.. en helt annan sak är att låta barn skaffa katt!

Och det spelar ingen som helst roll vems katten är, det är alltid föräldrarna/vuxna som är ansvariga!

För det första.. katter är de mysigaste djur man kan ha/få tillfälle att dela livet med!

Men.. de kostar oxå pengar, de skall ha mat, besöka veterinär, vara försäkrade, samt sist men inte minst så skall de ha en lämplig bostad!

Dvs ägarna skall ha en lämplig bostad!

Det sista kan vara nog så viktigt, helst så skall katten/helst katterna kunna leva ett naturligt liv, dvs man bör bo så att de kan gå ut!

Ljuva dröm att som en svensk se ut, att få lära sig att veta hut.

Annons:
Maria
2017-06-13 21:58
#7

Det finns väl knappast några barn som skaffar katt utan det gör man ju gemensamt i barnets familj. Vems katten sedan är kan man ju diskutera😉

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

annzoo
2017-06-13 22:19
#8

när jag var 12-13år köpte jag min första egna hund. givetvis med föräldrarnas tillåtelse och de visste att de hade huvudansvaret. Jag och syrran betalade hela hundens pris och betalade de vi kunde och föräldrarna sköt till resten. Jag åkte hem från skolan för rastning mm Men jag var väl förberedd och hade varit kennelflicka ett år innan köpet. Vill du ha ett djur visa föräldrarna att du är mogen och kan ta ansvar. en katt blir utan problem 15 år så du måste tänka långt framåt.

Linnzy
2017-06-14 02:37
#9

När jag var liten, typ 13 eller så så började min lillebror och hans kompis som var granne, att mata en upphittad kattunge i smyg. De samlade pantburkar för att köpa kattmat och sånt, katten hade dem i lekstugan. Det gick ett par dagar sen gav mamma med sej (som om man kan ha hemligheter för mammor!) Hon sa; Ta hit kattkräket så jag får se på den. Efter det var det inte tu tal om saken. Kattungen fick stanna, dock var det i slutändan ändå mammas beslut, hon hade lika gärna kunnat ta den till närmaste katthem eller hittat nån annan att ta den.

MonicaLagerquist
2017-06-14 07:33
#10

Jag fick min första kat när jag fyllde fem.På den tiden hade jag noll koll och inte var mina föräldrar så kunniga de heller.

Den katten försvann snabbt .När jag var tolv cyklade jag och min kamrat ut till en bondgård och fick varsin kattunge som vi sen gav till våra mammor som morsdags present.

Men det här är 50 år sen så det är nog avskrivet vid det här laget.

I dagsläget med de kunskaper jag har idag skulle jag inte sälja en katt till ett barn utan det är föräldrarna som ska vilja ha katt.Sen är det bra för barn att på ett vettigt sett lära sig ta hand om ett djur men det är alltid förälrarna som ska vilja och ta ansvar.

Stolt ägare till fem La permer

kattöga
2017-06-14 09:49
#11

Jag skulle absolut skaffa katt till mina barn om jag hade några. Men det skulle vara jag/vi föräldrar som skaffade katt åt dem.

Jag älskade katter redan som pyttelitet barn, när jag var 9 år fick jag min första katt av mina föräldrar. Och på den vägen är det. :)

Ett extra plus: "Sällskapsdjur förebygger övervikt och allergi hos barn" enl artikel i Illustrerad Vetenskap.

Tänk vad mycket spännande man kan lära sig, när man inser att man inte är så smart som man har trott!    /   Catta-Y

Meeow! 

burmamys
2017-06-14 12:41
#12

Instämmer med flera (alla?) här, att det är helt nödvändigt att föräldrarna har intresse och kunskaper, samt tid och råd och plats för att ha djur. Men sedan tror jag att det är bra för barn att växa upp med djur som de efter förmåga också får sköta och känna ansvar för. När jag var bara fem år fick jag en kanin, jag gav mat och övervakade hennes utflykter i lägenheten, men mina föräldrar hjälpte såklart till när jag glömde, och de rengjorde buren, klippte klor och handlade mat. Ett år senare tog vi över min kompis undulater, som dennes pappa hade slängt ut för att han tröttnade på dem. Tur mina föräldrar var så snälla! Tror inte de visste så mycket om undulater men vi fick fåglarna med bur, mat, m.m., och de läste på. Jag matade och försökte hålla koll när vi släppte ut dem ur buren en stund typ varannan dag. Jag försökte även locka dem att sitta på min hand. Det gick till slut, men jag minns att det tog lång tid för de var i stort sett ohanterade, jag tror inte de hade fått vara utanför buren tidigare. Antagligen tyckte mina föräldrar att jag mognade med ansvaret för när jag var sju år gammal gick min dröm i uppfyllelse och jag fick min egna hund att ta hand om! Det blev en shetland sheepdog. Jag gick ut på eftermiddagen och på kvällen, men föräldrarna gick ut på morgonen och vid lunch (mamma jobbade skift och pappa hade fria arbetstider så det fanns alltid någon som hade tid med hunden), och jag gav mat och aktiverade. Sju år gammal hade jag alltså både kanin, undulater och hund att ta hand om, så jag hade fullt upp med dem och inte jättemycket tid till att bara leka/ umgås med vänner, men det var ju mitt val. Men tänk på att djur tar tid att ta hand om, varje dag. Och så kostar det med mat, försäkring, leksaker, och så ska en katt ha en eller två lådor med sand. Viktigt att du visar att du kan ta ansvar och att du läst på och vet hur man tar hand om en katt. Men tjata inte, utan låt föräldrarna bestämma. Det är trots allt de som betalar, och de som ställer upp när du är sjuk, glömmer, eller inte orkar. När du är 18 år och har flyttat hemifrån bestämmer du såklart själv. Läs gärna min artikel "Att köpa katt" på Burma iFokus, där har jag samlat information som jag hade velat veta innan jag köpte mina katter. Efter att jag flyttat hemifrån har jag skaffat akvarium, och så för ett par år sedan skaffade jag katter. Katter är underbara, men de kräver tid för lek och träning, mat m.m. Lycka till!

Tyst
2017-06-14 14:49
#13

Mamma skaffade en katt åt mig när jag var 5, men hade då det yttersta ansvaret för katten. Den katten blev bara 4, sedan var vi tvungna att avliva pga sjukdom.

När jag var 15 lät min mamma mig skaffa en katt igen, jag betalade katten, mat, Kattsand, tillbehör, kastrering och vaccination, veterinär (så länge kostnaden hos veterinären inte överskred 10000kr, då skulle hon hjälpa mig) Sparade alla pengar jag fick eller jobbade ihop på ett konto för katten. Köpte extremt sällan egna saker. Tror jag lade kanske 50kr/mån på inköp av kläder/saker till mig själv om man slår ut det på ett år - allt annat var kattens pengar.
Dels för att jag behövde buffert så jag  hade råd att betala mat och Kattsand när jag behövde. Men även en buffert till veterinärbesök.
Alltså hade jag i princip helt och hållet ansvar för katten. 

Jag lärde mig MYCKET, och fick ge upp mycket för att kunna ha katt överhuvudtaget. Det var inte lätt alla gånger att säga att man inte hade råd att gå på bio eller fika med kompisar för att man inte hade råd, eftersom katten behövde mat. Men att hålla i pengarna och ha budget för allt och att ta hand om ett djur lärde mig väldigt mycket. Det kräver dock att man faktiskt kan förstå vidden av ansvaret att ha katt.
Det enda jag känner att jag gjort fel med min katt är att jag aldrig försäkrade honom.

Annons:
SilverRosen
2017-06-15 14:34
#14

Jag var 12 när jag fick mitt första husdjur och jag minns att mamma lärde mig att ta fullt ansvar för den. Hon följde med i början för att handla foder, strö, hjälpte mig att städa och handha söta Vicky.

Efter en kort tid tog jag helt eget ansvar för henne, åkte till affären för att köpa foder själv, valde den bästa och dyraste för månadspengen, valde strö själv och tog hem det själv.
Jag förstod tidigt att hon var ett litet liv som jag hade fullt ansvar för och hon skulle också ha det bra.

Mamma var en fantastiskt 'lärare'. Den lilla hamstern blev nästan 4 år gammal och somnade in hemma utan tecken på sjukdom eller ohälsa.

Mamma var mycket sträng när det gällde att vi tog ansvar för liven, som ensamstående trebarnsmor förstår jag nu att hon inte behövde flera extrasysslor på sitt schema. Även systrarnas hamsterkille blev gammal och fridfullt somnade in i våra händer. Å nu vid eftertanke, vi parade aldrig våra hamstrar!

Maria
2017-06-15 14:40
#15

Jag fick en hund när jag var 12 och det var min hund men givetvis var det familjens hund i grund och botten.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Katthemsmatten
2017-06-16 11:32
#16

Man ska inte sälja katter till barn. Jag skulle låta barnet få en katt under förutsättning att jag själv ville ha den och hade klart för mig att allt ansvar är mitt. Även om jag inte skulle avslöja det sistnämnda för barnet, utan låta det få ta det ansvar det är moget för. Att låta ett barn tjata till sig ett djur om man själv inte är intresserad kan bara sluta med kat(t)astrof för djuret.

Medarbetare Hittekatter iFokus

blodörn
2017-06-17 18:24
#17

#16 Precis. Det är så himla fel när en förälder skaffar djur bara för att få tyst på sin unge.

Do as you would be done by - And think for yourself

Rumblebee
2017-06-17 19:04
#18

Nej det tycker jag inte. Är en sak om föräldrarna skaffar en katt tillsammans med barnet. Men tycker inte att barn ska skaffa katt. Varför? För att det kostar. Även om katten är gratis så är det minst 500:- i månaden på mat. Sedan tillkommer det Kattsand, vetetknärbrsök, både regelbundna samt vid olyckor eller sjukdom. Att skaffa alla tillbehör som en katt behöver så som ett stort klösträd, leksaker, kattlåda och transportbur kostar också en skaplig summa. För hur många barn finns det som faktiskt kan fixa allt det som en katt behöver ha?

Zepp
2017-06-18 19:58
#19

En grej är väl att om man skaffar katt är att den blir en familjemedlem.. och det är de vuxna som bidrar med ekonomin kring det hela!

En litta annan grej är vem som står för den praktiska omvårdnaden dagligdags?

Och det gäller således även hund, fiskar i akvarium eller fåglar i bur för att nämna de vanligaste!

För att inte tala om häst!🤪

Nu så är jag man och rätt gammal, uppföd på bondgård.. så ni får bortse från detta, men iallafall, djur är för det första inga leksaker!

Det andra är.. bortse nu från bondgården och det är att djur är levande varelser, de blir en del av familjen.

Och jag har haft flera utabv dessa, men ingen hamster eller liknade.

Och jag har heller alldrig köpt/skafatt något djur iomed att jag bor i en stad.

Eller rättare sagt jag bor på landet utanför storstaden och har övetagit katter från grannar som flyttat.

Och jag har oxå haft sambo med häst.. eller om det var häst med sambo.. vilket som!

Likaså sambo med hund eller hund med sambo!

Vet lixom inte vad jag gjort för fel, men jag har oftast blivit kvar utan sambo men med djur!

Grejen är, det är/var säkert något med min personlighet/min sex apeal eller något annat, men djuren har jag iallafall tagit hand om!

Jag har inga problem med att ta hand om djur.. det har jag säkert från min uppväxt på bondgård, det som jag inte fick med mig kanske var hur man tar hand om kvinnor/flickor?

Iallafall.. rätt många verkar i mina ögon vara rätt tafatta att ta hand om djur, speciellt hästar/katter/kor/får/höns/ankor/andra högstående djur!

Och från det ena till det andra.. jo barn kan få önska sig en katt i hushållet..  speciellt TS som förefaller ha rätt bra förutsättningar.

Men det är fortfarande föräldrarna som har huvudansvaret!

Ljuva dröm att som en svensk se ut, att få lära sig att veta hut.

LillaMyggan
2017-07-27 10:38
#20

Tack för alla röster

Annons:
OberonsMatte
2017-07-27 11:34
#21

Ett barn kan glädjas åt och hjälpa till med skötseln av en katt, men ansvaret (omdöme och ekonomi) måste alltid ligga på en vuxen.

Sajtvärd Katter iFokus

[RC1393]
2017-07-27 18:10
#22

Inte tänker ett barn på att föräldrarna talar om fodermängd, "hjälper till" att borsta, klippa klor, kolla tänder, aktivera o.s.v., bara de får kalla katten sin. Jag tänkte absolut inte på att det var jag som hjälpte min mamma att sköta om hennes hästar när jag var liten, för en utav dem fick jag kalla min egen. Det var det ju mamma som hjälpte mig sett ur mitt perspektiv. 

Att det ska fungera kräver då givetvis att föräldrarna själva är faktiskt intresserade av djurslaget de skaffat, för korrekt skötsel, ekonomi och omvårdnad är inte unikt för katter utan gäller alla arter.

Silvestris
2017-07-27 21:11
#23

Mina barn får skaffa djur när de är mogna att ta ansvar för det. Självklart är det vi föräldrar som har huvudansvaret, men vill de ha djur ska de ta hand om dem också. De ska inte bara ta de roliga delarna utan även de tråkiga och jobbiga delarna. Jag fick min första katt när jag var 12 år gammal. Då var det mitt ansvar att ge katten mat, vatten, rensa kattlådan och gå ut med den. Jag fick betala för kattmaten och när katten behövde åka till veterinären fick jag betala en del av den summan också.

OberonsMatte
2017-07-27 22:32
#24

#23 Vad händer när barnet tappar intresset och inte vill eller orkar längre?

Sajtvärd Katter iFokus

Silvestris
2017-07-28 20:32
#25

#24

Det tillåts de inte göra i första taget kan jag säga. Har de kommit så långt att de får ett eget djur kommer de ha övat på de djur vi redan har innan. Det betyder att de får hjälpa till med de djur vi redan har i familjen först. 

Jag kör min mammas metod, den har funkat på alla oss barn.

Magrat
2017-07-28 20:54
Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.
Förhandsgranskning av bild 1 av 2
Förhandsgranskning av bild 2 av 2
#26

Jag valde nej av misstag, missade alternativet om jag tar allt ansvar.

Fick själv mina pojkar när jag var 17 och både i egen lägenhet. Skygga hittekatter som krävde en hel del jobb. Kravet som fanns var att mina föräldrar skrev på ett kontrakt om att dem skulle överta katterna om jag mot förmodan inte skulle fixa ansvaret.
De katterna gav mig så otroligt mycket när de började bli lite mindre blyga. Idag finns tyvärr bara Elmer kvar eftersom Spencer gick bort i sviterna av en levertumör för två år sedan. Men jag var också ett barn som volontärarbetade på katthem bara för att få vara nära katter.

Mycket beror nog på barnet, men som minderårig ska det alltid finnas en vuxen som kan gå in och ta ansvaret.

Bloody but unbowed I stand tall at the oar And I'll climb their scaffold once they bring me back to shore I'm master of my fate, I am captain of my soul And I'll ride this boat, all the way, to hell

Calcifer
2017-07-29 11:51
#27

Ja. Om det egentligen är min katt men barnen kan få tänka på det som deras katt. Förutsatt då att jag vill ha en katt med allt som tillkommer med det.


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

Annons:
Wellcraft
2017-07-29 12:27
#28

Jag fick själv min första hamster och kanin när jag var 6år. 
Genom åren har jag haft många hamstrar, kaniner och även hamsteruppfödning.
När jag var 16 fick jag min helt egna hund. ALLA djur jag haft har bara varit mitt ansvar, jag har betalat veterinär helt själv, valt foder och mängd, bur, aktivering osv.
Det klarar inte många barn.
Fick min första egna hund när jag var 16 och han var också helt mitt ansvar - fanns ingen vuxen i bakgrunden förutom om det skulle gälla riktigt dyra veterinärkostnader som en ungdom inte kan stå för.

Men mitt största och ENDA intresse har alltid varit djur, fanns aldrig någon tvivel om att min kunskap och engagemang inte skulle räcka för mina djur.

Men jag själv har aldrig stött på ett barn som är så engagerad som jag var , i så tidig ålder.  Har bara sett barn som inte förstår, inte orkar läsa på, tröttnar  och inte har ett sunt förnuft osv. 
Jag litar inte på barn och skulle därför aldrig köpa djur till ett barn, såvida inte jag själv gärna vill ha det djuret.

Häst, Vardag & Hund
nouw.com/WallHund

Fridaaaa
2017-07-29 16:27
#29

Enbart om föräldrarna tar 100% ansvar vilket mina gjorde när jag var 3 år och fick min första katt :)

 Medarbetare: Sällskapskaniner, Support.

Upp till toppen
Annons: