Annons:
Etikettallmänt-kattprat
Läst 2292 ggr
Idasimonsson
2017-01-07 10:03

Bör jag skaffa kattkompis till min katt?

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Hej! Jag skulle jättegärna vilja ha lite råd :) Jag skaffade min katt för ca 5 månader sen och då var hon ca 1år trodde vet, så hon är ca 1,5år (självklart har jag kastrerat henne). Jag skulle gärna vilja ha en kattkompis till henne, både för min egen skull men främst för att hon är väldigt social och busig så jag tror att om det skulle gå vägen skulle en kompis till henne vara väldigt värdefullt. "Problemen" *Jag uppfattar henne som väldigt "svartsjuk". Hon gillar inte om jag och min pojkvän kramar varandra utan det är hon som ska ligga i knät och bli klappad på. * Jag har tagit med henne hem till mina föräldrar samt en kompis som båda har äldre katter och trots att deras katter inte har brytt sig om henne så fräser hon väldigt åt dem och ska "hävda" sig. Frågor * Tror ni hon skulle trivas med en kattkompis eller mår hon bäst som ensamkatt? * Om kattkompis skulle va bra, är det bäst att skaffa en vuxen katt som är van vid andra katter eller kommer hon ha lättare att acceptera en kattunge? Tack på förhand 😊

Annons:
Lilla Gumman
2017-01-07 11:01
#1

Rätt kattkompis kan vara värdefullt, Kanske en kattunge, så din katt känner att den får övertaget och inte får en rival. En del katter vill inte alls leka, medan andra vill det. Katter brukar komma överens efter ett tag, men ibland gör de inte det. Svårt att veta.

Tjeja
2017-01-07 11:25
#2

De flesta katter mår bäst av att ha en artfrände som kompis. Att din kisse reagerar med fräs på främmande katter betyder egentligen bara att hon är rädd för främlingar. Skaffar ni en till kommer den kissen ju inte vara en främling för alltid. Även katter har ju personlighet och "personkemi" med vilket jag menar att varje kisse fungerar olika bra ihop med olika individuella katter. Man kan underlätta kamratskap genom bästa möjliga förutsättningar men i slutänden är det en personlighetssak änå hur pass bra kompisar ett par kissar blir. Svårt som sagt att veta helt i förväg. Har du något bra katthem i din närhet? Där finns oftast duktiga personer som skulle kunna hjälpa er att hitta "rätt" kompis till er kisse. Ni skulle ju kunna börja som jourhem så får ni prova med en kisse ett längre tag så de får vänja sig vid varandra. Om den kissen då inte fungerar har ni möjlighet att byta och prova med någon annan. Visst finns det kissar som trivs allra bäst ensamma. Men de allra flesta kissar behöver någon kompis för att må som bäst. Någon att busa med, tvätta och sova med. Det är mest naturligt för dem ändå.

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Maria
2017-01-07 12:00
#3

Att låta katter träffa varandra en kort stund kan absolut inte visa hur de reagerar mot främlingar.

Jag är själv övertygad om att katter mår bra med en kompis. Att de sedan inte blir kompisar  "över en natt" är självklart.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

[Devya]
2017-01-07 12:01
#4

Jag hade lite samma dilemma och fick sen en "Lånekatt" och efter snart 2 och en halv månad så har de ännu inte kommit överens utan bara blivit värre och värre med tiden. Jag har då beslutat mig för att inte skaffa min katt en kattkompis. Hon mår bättre utan den stressen.

Kattungar är förstås lättare än vuxna katter vid introduktion med en ny kissekatt så det kan fungera men det finns ALLTID en risk för att de inte kommer överens. Man kan aldrig förutse hur det kommer att gå, tyvärr.

burmamys
2017-01-07 12:19
#5

Jag håller med, de flesta katter mår bra av att ha en annan katt att umgås med, att leka brottningslekar och sova med. Riktigt goda kattvänner tvättar varandra och följs åt under dagen. För en katt är reviret superviktigt, så om en katt placeras i ett hem där det redan finns en annan katt blir den inte kompis med den, som en hund kan bli, utan fräser för att försvara sig. Vuxna katter behöver ofta introduceras väldigt långsamt för att de ska kunna bli vänner. Alltså man får hålla den nya katten i ett eget rum under minst någon vecka, ibland flera veckor eller till och med månader, medan man låter dem vänja sig vid varandra. Gnugga en filt på den ena katten och ge till den andra så de får bekanta sig med varandras doft, det ger dem massor med information om varandra. Sedan ta bort dörren och ersätta med kompostgaller så de kan se och höra varandra utan att komma åt varandra. Ge dem mat på var sin sida av gallret så de får positiva associationer till varandra. Först när de kan hälsa på varandra genom gallret utan att fräsa kan man testa att släppa ihop dem korta stunder och under uppsikt, och så gradvis öka tills ni ser att de umgås fint, då kan man få två vuxna katter som leker med varandra och kanske sover tillsammans. Det är enklare att hämta en kattunge, för den utmanar inte den befintliga katten om reviret. Din katt kan därför ganska snabbt acceptera en kattunge och ta över uppfostran, oftast går det på några dagar upp till en vecka. Den lilla kommer oftast omedelbart att acceptera den vuxna katten som högre i rang, men om er katt är väldigt mjuk och försiktig, och ni tar hem en aktiv och självsäker kattunge, då kan den ändå trava in och vilja ta över reviret, och då kan det ta längre tid. Att er katt är "svartsjuk" tolkar jag som att hon är mån om att få din uppmärksamhet, och att hon fräste åt en främmande katt är helt naturligt. Jag tycker du ska testa och köpa en kattunge, som har ungefär samma aktivitetsnivå och behov av närhet som er katt, men är lite mjukare i sättet, så det blir enkelt att sammanföra dem, och att de sedan får mycket utbyte av varandra. Fråga gärna, som Tjeja föreslår, på ett seriöst katthem, om de har några kattungar eller ungkatter som kan passa. De ska helst inte ha hunnit bli könsmogna än, för det är i den åldern de börjar utmana varandra om vem som bestämmer i reviret. Bra att er katt är kastrerad, se till att kastrera dem nya innan den blir könsmogen också så de får bästa möjliga förutsättningar. Ni kan även köpa en kattunge från en seriös uppfödare, som föder upp och säljer registrerade raskatter med stamtavla. Lycka till! 😊

[Devya]
2017-01-07 12:27
#6

#5 Vi gjorde det där med maten och samma sak med filtgrejen. Tyvärr ville det inte fungera för oss. Det slutade bara med att de fräste en massa och blev väldigt uppstressade även om de var en dörr ifrån varandra då de skulle äta. :)

Numera fräser min katt helt vilt åt allt som luktar som den andra katten. Hon blev att fräsa och morra åt vårt ena täcke som hade varit inne hos den andra katten. Hon höll sig helt borta från det täcket kan jag ju säga. 

Ah, katter är knasiga.

Jag rekommenderar helt och klart att man tar en kattunge istället för en vuxenkatt, även om det inte ens då finns några garantier för att de lär bli bästa vänner.

Annons:
burmamys
2017-01-07 12:43
#7

#6 Tror du inte att din katts uppväxt kan ha påverkat? Alltså att hon varit tvungen att konkurrera om maten, sovplatser, m.m. med så många andra katter i ett vanvårdshem? Katter är ju kloka djur med gott minne. Sant att det går inte att garantera att det går bra, men oftast finns det då en orsak i någon av katternas historia som gör att de inte vågar lita på andra katter.

kattöga
2017-01-07 13:40
#8

Vi försökte sammanföra två vuxna katter. En av dem är hittekatt, hane, o då ca 12 år och har bott med min man sen han var ca 5-8 veckor (minns inte exakt) sedan mamman avlidit i trafikolycka). Den andra var en vuxen  hona, ca 6 år då, som lämnat sitt hem som hon bott i och letade upp oss. Efter ca 2 år var de fortfarande inte vänner, honan (som bodde här först) tolererade knappt hankatten. 
Sen dog honan tyvärr, och hanen fick sitt revir för sig själv. Vilket han var mycket belåten med! Ensamkatt definitivt.

Tänk vad mycket spännande man kan lära sig, när man inser att man inte är så smart som man har trott!    /   Catta-Y

Meeow! 

burmamys
2017-01-07 13:53
#9

Ja visst är det den katten du börjat barfa? Men om han var 12 år och alltid varit ensam katt när honan flyttade in, då kanske det är fullt förståeligt att han inte var redo att förändra sig. Det låter ändå som att han tolererade honan, men föredrog att vara sjäv, som han alltid varit. Men att han inte var så aggressiv? Jag tänker att aggression ofta är ett uttryck för rädsla, men att din hane var okej så länge hon lät honom vara?

Hur som helst så tänker jag att det är värt att prova att skaffa en kattunge till sällskap till TS unga katthona, hon har ju hela livet framför sig och är fortfarande inte helt färdigutvecklad, så hon kommer med största sannolikhet att uppskatta att ha en kattkompis. Eller vad tror ni?🙂

[Devya]
2017-01-07 13:55
#10

#7 Möjligen men nej jag tror det handlar om kemin mellan henne och den andra katten. På katthemmet delade hon ju ändå rum med ett par andra devon rex men de höll sig ioförsig borta från varandra. Alla sov på sina egna ställen och de umgicks inte med varandra de gångerna vi var där åtminstone.

Jag har en vän som har en katt och den har väl haft en bra uppväxt men det har visat sig att hon tål inte andra katter överhuvudtaget, inte ens kattungar. Han brukar nämligen bo ett par månader om året hos sin mamma och då tar han med sig sin katt. En gång hade de en kattunge där och hans katt fullständigt hatade den här kattungen. 5 månader gick och det ändrades inte. Han åker fortsättningsvis dit dit med sin katt men ja, hon hatar allt och alla förutom sin husse. :) Så han har förkastat idén om att skaffa en till katt fast han så innerligt ville ha en till.

Alla katter är olika och man kan inte veta på förhand om de mår bättre eller sämre av att ha en kattkompis. Så man ska inte ta för givet att en kattkompis är det bästa alternativet. Det kan vara bra att ha en plan B i beredskap men vad det skulle vara har jag ingen aning om.

kattöga
2017-01-07 14:59
#11

#9 Skriver kort (bråttom): 

Ja, du har helt rätt. Det är hanen som numera är en "Mushit" :)

Och ja, jag tänker precis som du, att han är lite för gammal och van vid att vara "den enda" för att anpassa sig till ny katt, och framför allt att honan vägrade acceptera honom.

Och, ja, jag tror också att det finns bra chanser för att TS katt kan få en kattkompis, särskilt om det är en ung katt.

Tänk vad mycket spännande man kan lära sig, när man inser att man inte är så smart som man har trott!    /   Catta-Y

Meeow! 

Idasimonsson
2017-01-07 14:59
#12

Tusen tack för alla svar! :) :)

burmamys
2017-01-07 15:04
#13

#10 Oj, ja om det inte finns någon specifik orsak då kanske det är så att vissa katter är väldigt väldigt självständiga och ser alla andra katter som inkräktare. Men det intryck jag fått av att läsa här är ändå att de flesta katter mår bra av att ha en kattkompis, medan några bara tolererar den andra katten, och så finns det några enstaka där det inte går alls, oftast med en orsak, men efter vad du skriver så kan det alltså även ske utan någon särskild anledning. De vänner jag har som har katt har allihop väldigt sociala katter, de flesta burma, thai, ragdoll eller main coon, och några huskatter. Så det påverkar nog också min uppfattning, att alla de katter jag känner och har träffat är väldigt kattsociala. 😊

Annons:
[Sandi92]
2017-01-07 18:26
#14

Vår hankatt var ca 1,5 år när vi skaffade honkatten som då var 12 veckor. Det var det bästa vi kunde göra för de har så oerhört mycket glädje av varandra. De sover tätt intill varandra och tvättar varandra. De leker och busar ihop. Jag tror det är bäst att skaffa en kattunge. Det kan gå med en vuxen också men risken är större att det inte gör det.

Upp till toppen
Annons: