Katter gillar inte när man stirrar på dem. I övrigt kan du läsa katters beteende genom att titta på svansen. Om hela svansen rör sig i sidleds är katten arg och kan gå till anfall. Om bara svanstippen rör sig är katten snäll och vill vara din vän 😛

Denna bild må vara tecknad, men tycker den visar ganska bra hur man enkelt kan se vilken sinnesstämning en katt har.

Är det att katten lägger sig ner då den ser hundarna så skulle jag tippa på att den mest troligt är rädd och beredd att antingen fly eller försvara sig om hundarna skulle komma för nära. Även om jag har katt själv och mina hundar är kattvana så väljer jag alltid att gå en liten omväg runt främmande katter då jag är ute med hundarna, just för att jag vet att en skrämd katt kan antingen fly eller försvara sig och går jag en omväg så ger jag den möjligheten att fly eller stanna kvar utan att den ska behöva känna sig trängd och tvungen till försvar.

Möter du en katt ute utan att du har hundarna med dig och inte vill att katten ska komma fram så brukar det oftast räcka med att fortsätta gå som vanligt och ignorera katten.

tack för båda era svar. och bilderna var jättebra! förutom att jag nästan ryggade tillbaks av några utav dom haha -.- 
men då vet jag lite mer vad vissa saker betyder nu vilket nog kan underlätta en del =)

Kan du tänka dig att jobba mot fobin och fakriskt träffa någon riktigt trevlig snäll katt nångång? :) Alla behöber inte gilla / älska katter men de kan vara skönt kanske stt intr vara rädd för de finns många katter ute å de är ju ett av Sveriges vanligaste husdjur. Hur känner du inför att utsätta dig för en situation med en lugn katt? jag hade en bekant som verkligen tyckre katter var otäcka å ville typ inte komma hit men i kvällens slut så var de hon som satt med han i knäet! Det var himla fint! lite OT här men om en annan fobi Och jag hade själv en fobi, kommer låta urlöjligt men jag var rädd för fiskar. Jag tyckte de va skit äckligt att gå i en gång med akvarium på båda sidorna och jag avskyr smaken av fisk allt från havet fyfasen, min fobi eskalerade till att jag blev rädd för döds fiskar såna i disk typ deilikatess butiker… Sen kom bomben, Jag jobbade själv i en deli disk. Vi sålde bara skinka å ost när jag började. Sen kom dagen då vi öppnade fiskdisk å där ska ja stå å skära huve av dom å allt möjligt. Jag fick Panik. Ja sa direkt att ja säger upp mig å gick hem. Jag pratade med min dåvarande pojkväns mamma som är psykiatriker en stund om det. och pratade då rationellt ut om vad jag egentligen var rädd skulle hända. ( mitt huvud - dom kommer hoppa in i min mun - i min tröja) alltaå helt galna tankar som inte har någon verklighetsförankring alls. Så dagen efter gick jag tillbaka till jobbet. stod länge å väl å tittade på fiskarna, undvek disken tills de var dags att stängs disken, Då kom den trevliga killen som var kock i butiken ut å ropa på mig å sa kom så ska vi plocka ner lite fisk i lådorna. Å ja ba nej…. Huvet ba UauBlsuskdk(?)(!)?? kaos Men jag gick fram tog på mig handskarna å petade på fisken. Sen var de över. Jag pckqde ner alla fiskar och dagen efter skar ja huve av dom å fjällade och det var helt borta. Ibland kunde ja titta ner å börja tänka på de igen men då blocka jag det direkt! i hjärnan! Nej stopp! Sen jobbade jag med fisk i 2-3 år. Liten historia om att komma över fobi

#4 Det var ett roligt och värmande inlägg 👏❤️ #0 Det allra, allra vanligaste är att katter undviker konflikt. Om katten lägger sig ner i lite hukande ställning med alla tassarna under sig betyder det nästan alltid att den är lite osäker och bara vill iaktta på tryggt avstånd, och samtidigt ha möjlighet att springa iväg om det behövs.

#4 för mig är problemet att en snäll katt inte skulle vara bättre än en elak katt. för det har också hänt många gånger att bekanta jag varit hem till (och oftast inte vetat om att dom har katt) har sagt: men vår katt är världens snällaste. Men eftersom jag verkligen är extremt rädd för dom överhuvudtaget så skulle en katt som kom fram och ville kela vara tusen gånger värre än en skygg katt som skulle undvika mig. det är ju som sagt det där med att fobier inte alltid är rationella. jag är såklart rädd för att en katt skulle attackera mig men minst lika rädd för att en katt bara skulle komma i närheten utav mig, även om det ´bara´ skulle vara för att bli klappad. 
men ja jag vet att det skulle vara väldigt bra att komma över fobin då det som sagt är ett väldigt vanligt djur, och som dessutom går fritt. men det låter ändå hoppfullt när du berättar om din kompis! :) och att det gick så snabbt för henne att ändra sig. 

åh vad kul (om man nu kan säga så när det handlar om en fobi haha?) att du delade med dig av din berättelse om fiskfobin. tycker inte alls att det lät urlöjligt, och vad stark du var som ändå gick tillbaks!! jättekul att höra att du verkligen lyckades komma över det jobbiga och faktiskt kunde stanna kvar på ditt jobb. det där första steget man behöver ta låter ju oftast så litet/enkelt men har man haft rädslan djupt inom sig under så pass lång tid är det verkligen någonting mycket större att kunna göra det. :)

Du har fått bra svar här i tråden. Bilderna gillade jag (i #2) - saknar en bild på en sovande katt bara … 🐱😉

#0 Fobier som t ex rädsla för olika djur, brukar oftast vara lätta att få bukt med genom kognitiv beteendeterapi (KBT)! Och ofta går det snabbt också, precis som #4 beskriver. Så för att slippa vara orolig när du möter, och för att möta, katter så rekommenderar jag att du konsulterar en beteendeterapeut. Du kan säkert få hjälp att bli remitterad till en KBT-terapeut genom din hemläkare/vårdcentral.

Gravare fobier (t ex sociala fobier) kan behöva lite längre tid, men går också att få bort.

Då minimerar du dessutom risken att fobin eskalerar på sikt och att fobin övergår till andra fobier också. 

Det vore väl skönt att kunna både säga och känna att katträdslan är "puts väck"`?!

Lycka till med kattmötena! :)

Jag kan bara instämma i att KBT är ett bra sätt att bli av med fobier. Jag hade i hela mitt liv haft spindelfobi. Såg jag en spindel hemma och jag var ensam ringde jag t ex sambon och skrek i panik i luren medan jag viftade vilt omkring mig med en kvast. 

På universitetet där jag pluggar har psykologprogrammet en mottagning där de elever som är nära slutet av sin utbildning behandlar enklare besvär, med support från erfarna psykologer. Jag kontaktade dem och fick behandling mot fobin. Först var det 2-3 samtal där de tog reda på vad jag kände och tänkte kring spindlar, vad det absolut värsta scenariot vore osv. Sedan var det 5 samtal med exponering för det som skrämde samt att jag fick hemläxor att göra, som att titta på filmer om spindlar, se på bilder och liknande. 

Det började med leksaksspindlar för att sedan gå över till riktiga. Mot slutet hade jag två spindlar i mina händer samtidigt, något jag aldrig i min vildaste fantasi hade kunnat tro. Och det som sagt på bara fem veckor. Numera kan jag ta mina älskade skogspromenader utan panik, och jag vågar gå ner i källaren själv osv. Det är en stor frihet! 🙂

Får jag fråga dig vad det är som du tänker ska hända när du träffar en katt? Vad är det du är rädd för? Jag var ju bissart rädd för fiskar men de var också helt bisarra känslorn som att dom skulle hoppa in i min tröja å jag skulle råka få in den i munnen å den skulle va helt geggig å äcklig… (?)…. men jag var ju bara rädd å då kom dessa sjuka tankar in i hjärnan. Nu i efterhand tänker jag ju bara va?… Undrar vad du tänker( om du vill dela med dig)

som sagt kan jag ju ibland vara rädd att dom ska attackera mig, men oftast är jag bara.. rädd ändå. Jag har varit rädd så länge att jag nog inte ens har ett bra svar på Varför jag är rädd. Jag tycker att dom är jätteotäcka och hemska och att någon ska komma nära mig - även om det som sagt ´bara´ skulle vara för att bli klappad - känns fruktansvärt. Är väl också att man inte kan ha någon kontroll över katter. Jag skulle inte kunna säga åt den att sitta eller liknande utan en katt gör precis som den vill. 

Tror också att min fobi har blivit betydligt värre av utlandsresorna jag gjort. Vi hade till och med en katt när jag var liten och åren efter det var det aldrig något problem med katter för mig. Men vad jag minns så var det i tunisien 2004 som min fobi bröt ut då det var väldigt mycket katter där. Därefter har jag haft - för mig - flera traumatiska händelser just utomlands. i mallorca var det också väldigt mycket katter på hotellet och jag skulle skynda mig till vårat hotellrum eftersom det var en katt inne vid receptionen, men jag råkade gå in i fel korridor och den här katten kom gående mot mig och jag hade ingenstans att ta vägen eftersom korridoren slutade där. min syster var också med och jag minns fortfarande inte vad som hände - om jag sprang förbi eller om katten vände. jag minns bara att jag var som i en mardröm. 
i cypern gick vi längs en gata på kvällen och gick förbi en stor sopcontainer, och sekunden senare såg jag att det var säkert 7, 10 katter där i. Vilket för mig kändes som en scen ur en skräckfilm. 
och för 3 somrar sen var jag i turkiet och buffèrestaurangen var som på en stor terrass och det gick alltid runt massa katter där. men en kväll var mycket värre än dom andra då dom verkligen var -överallt-. Jag satt redan på knä på stolen men dom kom under bordet hela tiden, och eftersom det satt människor överallt försökte jag såklart desperat hålla tårarna borta men det blir som en reflex och går verkligen inte att kontrollera det. Det var så fruktansvärt att det inte ens går att beskriva - och förmodligen låter det helt absurt för andra. 

så på ett sätt känner jag ibland att katter i sverige inte är lika ´farliga´ att råka möta för att dom inte är lika på som dom kan vara utomlands (och oftast inte sådär otäckt smala.) men sen får jag det oftast motbevisat ändå här hemma när jag kan bli tårögd efter att ha fått skynda mig förbi en. 

Men som sagt - jag kan inte säga exakt varför jag är så rädd för dom, vilket får mig att tro att KBT inte skulle fungera lika bra för mig? Då behöver man kanske ha något mer konkret svar på varför man är rädd?

#10 Nädå, KBT funkar nog alldeles perfekt för dig! I KBT jobbar man inte så mycket med hur det kommer sej att fobin har utvecklats, utan man jobbar med att förändra och hantera reaktioner och synsätt, genom att möta sin rädsla.

Många gånger vet man ju inte riktigt varför man t ex är rädd för vissa djur, spindel- och ormrädsla är ju t ex väldigt primitiva reaktioner.

Det är i mer traditionell Psykoterapi som man jobbar med bakomliggande orsaker. 

Så, kort sagt KBT jobbar med att förändra framåt.

#10 Jag vet inte heller varför jag var så rädd för spindlar, och KBT funkade jättebra för mig. Som #11 skriver så jobbar KBT med att förändra framåt. Terapin jag gick igenom gick ut på att möta min rädsla, och utmana de katastroftankar och den ångest jag hade, för att se att det som jag var rädd för skulle hända, faktiskt aldrig inträffade. 

Fobier funkar nämligen som så att om man fortsätter fly undan från det man är rädd för, så förstärks rädslan varje gång. Man bekräftar för sig själv att rädslan var befogad - man sprang iväg, och då hände ju inget, så det måste ha varit bra. När man jobbar med att bli av med en fobi så möter man gradvis det som utlöser rädslan/ångesten, och stannar kvar i situationen. Kroppen klarar inte av att vara i det ångesttillståndet så länge, så förr eller senare går den ner automatiskt. När det gjort det och man stannat kvar i den läskiga situationen, så kommer man gradvis att bli mindre rädd. Man stannade kvar i situationen, ångesten gick ner, och det utan att fly. Det var alltså inte något verkligt farligt.

isåfall är helt enkelt mitt katastrofscenario att en katt kommer fram till mig, vilket ju faktiskt inte är så otänkbart. men då kanske det kan gå att komma över den rädslan även om det inträffar. 
och tack för den bra förklaringen :) det låter ju egentligen väldigt logiskt. är bara det där steget att man ska våga börja ta tag i det också, men det låter ju verkligen hoppfullt att det går att bota fobier :)

#13 Det är läskigt, och det innebär en hel del rädsla och ångest, för min del var det ofantliga mängder tårar, men i slutänden var det verkligen värt det, och inte minst att varje vecka så kunde jag se hur pass långt jag kommit. :)

Jag gick aldrig kbt jag bara pratade en gång med min pojkväns mamma som var psykiskatriker och sen mötte ja bara rädslan rakt på, det var ju de eller förlora jobbet och hade jag förlorat jobbet då hade ja förlorar lägenheten och min såklart älskade katt som betyder allt i världen. Så för mig var det möta fobin eller möta något jag är ännu räddare för, en verkligenhet nån som helst inkomst. Valet blev ganska lätt. Jag tycker du ska gå i KBT. För det är så otroligt befriande att bli av med rädslorna. Jag varken äter/ har/ eller hanterar fisk längre men jag tycker det är otroligt skönt att inte va rädd längre.

Utan någon som helst inkomst * ska de stå

Men ta de i din takt! Gör inget som kan göra de värre och ha inte för höga förhoppningar direkt, ibland får man jobba på saker å de får ta sin tid

Det går en serie på Kunskapskanalen just nu om människor som får hjälp med sina fobier. Idag, kl. 17.30 visar de avsnittet om hur hundrädda får hjälp. (Vet inte om det finns på SVT Play.) Skulle tro att mycket av teknikerna kan användas även för katträdsla.

Jag såg avsnittet om hundrädda igår kväll, och principen är ju densamma oavsett vad man är rädd för. Kände igen en hel del från terapin mot spindelfobi. Och man ser tydligt i programmet hur de vågar allt mer!

#18 åh vad heter programmet? =) så kan jag kika om jag hittar det på play.

#20 Det heter Fighten mot fobier

tack =) 
verkade inte finnas på svtplay tyvärr, men spelar in avsnittet som går ikväll i alla fall =)

#22 Filmerna finns på urplay.se

Christoffer på svt blev hjälpt mot sin ormfobi på tre timmar….! 👍