Min älskling finns inte längre :'(
Jag måste bara få skriva av mig, är så himla ledsen…
Vår ena älskling fick vandra vidare i fredags. Det började med att vi hade inbrott på torsdagen, kom hem och tack å lov så såg katterna välbehållna ut…trodde vi :(
Men bara efter nån timme märkte jag att vår ena katt var helt olik sig, bara låg under stolen och såg jätteledsen ut.
Vi tog fram hennes favoritgodis och inte ett steg fram, inte ett mjau, hon som ALLTID brukar komma springandes när vi tar fram mat…
Hon ville knappt äta och vi försökte putta på henne, få henne att gå. Då såg vi att bakbena inte alls ville. Jag blev jätteorolig och började grina, vi åkte in till djursjukhuset. Där kände veterinären lite på ryggkotorna, inget mer, sedan fick hon morfinspruta och inflammationsdämpande spruta och vi åkte hem. Vi skulle höra av oss om det inte blev bättre.
Hon blev inte bättre, hon började harkla och dregla. Vi ringde igen på fredagen och sa att hon inte blivit bättre. Vi fick åka in igen, denna gång träffade vi en annan veterinär och hon kände också på vår älskling, tempen var runt 35 grader och hon blev inlagd och de sa att hon skulle få stanna över för observation och att vi skulle få hämta henne på lördagen.
Åhh va skönt, tänkte vi, nu skulle hon få lite dropp och bli bra…
Men så ringde dem klockan halv 10 på kvällen, sa att hon blivit sämre. Andningen var tung och hon hade hostat upp ännu mer dregel. Veterinären sa massor och började prata om ev. avlivning…då visste jag, vi skulle inte få hem vår finaste mumsälskling!!! :'(
Tiden gick och vi var så oroliga, de ringde igen ca 23:20, frågade om vi ville avliva eller om de skulle försöka göra det dem kunde. Såklart sa jag att dem skulle fortsätta…
Sedan fick vi samtalet klockan 23:45 att vår mysmumsare hade somnat in… :'( :'(
Vi åkte in och fick se henne ligga i en kartong, hon hade kissat på sig och hostat slem, men hon var fortfarande så fin…hon låg där så stilla, vi pussade på henne på pannan som vi brukade. Vi stod där och önskade att hon skulle börja andas igen, att ett mirakel skulle ske…men vi visste ju också att hon redan hade vandrat vidare.
Veterinären visste inte varför hon hade blivit så dålig, men gissade på antingen blödning någonstans, vätska i lungorna eller att hon hade svalt något vasst.
Hon var den absolut finaste och speciellaste katt jag träffat…hon var nästan mitt allt, åtminstone en stor del av mitt liv eftersom hon var innekatt och jag spenderade mycket tid hemma :'(
Min värld känns helt förstörd, kan inte sluta tänka på henne, det spelar ingen roll vad jag gör. Jag gråter och gråter. Vissa stunder känns det bra, men sedan kommer tankarna på att jag aldrig får se henne mer, prata med henne, klappa och pussa på henne. Ingen som kommer till dörren när man kommer hem och ingen som förföljer en här hemma! :'( Hon var verkligen "centre of the universe" och älskade att bli ompysslad och kom alltid fram och ville höras när vi hade besök.
Hon lämnar ett så sjukt stort tomrum att livet nästan känns meningslöst…
Det jävligaste är att allt det här lidandet pga av någon äcklig person bestämde sig för att göra inbrott och göra illa vår snälla, fina och mumsiga älskling!! :'(
Ååååh jag vet inte vad jag ska ta mig till! Kommer det kännas så här länge till? Kommer känslan av tomhet försvinna? Kommer jag få uppleva det här igen med någon annan katt? :'(
Snälla kom med råd och tips, hur var det för er? Hur länge grät ni? När kände ni att den där tomheten försvann? och hur blev det när ni skaffade en annan katt(om ni gjorde det)?
MVH,
En helt förstörd tjej som saknar sitt gosefjun…
Jag ville bara säga att jag beklagar sorgen. 😕😢😭
** Energy Pethead
**Medarbetare: Synskadade, Funktionshindrade, Hjälpmedel
Sajtvärd för Nostalgi, Lekar
http://klotterplanket1.egetforum.se/
Men herregud, vad hemskt. Jag vet inte hur jag skulle klara mig igenom det du beskriver!!! Blir alldeles tårögd bara av att tänka på det.
Jag förlorade båda min katter som jag växt upp med för ett halvår sen. Var riktigt hemskt! Jag väntar just nu på att en katt jag tingat ska bli lev-klar. Jag kan inte bärga mig, saknaden är väldigt stor. Inget kan ersätta mina katter, men jag kan stilla det lite tror jag. Det jobbigaste var att förklara för sig själv att det är okej att gå vidare. Jag kände att jag var tvungen att vänta några månaderna, annars kändes det på något sätt "respektlöst".
Tänk bara att du är underbar person som vill din katt väl, och att du behandlat henne så bra du kunnat. Du är värd en ny famlijemedlem att älska.
I wish I could write as mysterious as a cat
Förlorade min favoritkatt för drygt 2 år sen i en bilolycka. Det är jättekämpigt att tackla sorgen, men det ger med dig efter ett tag. Saknaden försvinner dock aldrig. Inbillar mig fortfarande att jag hör hennes jamande :/
Jag trodde inte att det var sant, hon var så obegripligt sällskapssjuk och höll alltid till i köket. Smög upp på bordet när vi inte såg och norpade mat från tallriken och följde efter och pratade, lite hundlik i beteendet.
Efter över 2 år kunde jag gå vidare och köpa mig en till liten älskling, så idag har jag en liten tjej på snart ett halvår, och jag tror inte jag kunde ha fått en bättre katt… tomrummet finns såklart kvar efter min andra, men smärtan har lättat och jag är så lycklig! :) Numera tänker jag bara ha innekatter då jag inte vill riskera att det händer igen!
Vilken katt-astrof!
** Energy Pethead
**Medarbetare: Synskadade, Funktionshindrade, Hjälpmedel
Sajtvärd för Nostalgi, Lekar
http://klotterplanket1.egetforum.se/
Jag förlorade en av mina katter för några år sedan, han blev påkörd. Och det tog ett tag innan jag kom över honom för han var min egna katt, han valde ut mig till sin speciella person som han alltid gosade med osv.. Tror jag grät och var jätteledsen i några månader, sen sakta men säkert så började jag repa mig. Nu har vi nya katter som jag älskar så himla mycket och det känns okej igen. Nu kan jag tänka tillbaks och inte känna sorg längre, så oroa dig inte. Gråt ut och vet att det kommer bli bättre, var inte rädd för att skaffa en ny katt någon gång i framtiden, det kan också hjälpa till att läka ❤️
Jag blir så fruktansvärt arg och ledsen när jag ser vad som orsakat din älskade katts död… Att dö av en sjukdom eller olyckshändelse är illa nog, men detta, att inte undkomma onda människor ens i sitt eget hem… Du har all min medkänsla, och jag hoppas att du så småningom kan finna glädje i livet trots det som har hänt.