Andras reaktioner
Det är säkert väldigt många som sitter i en liknande situation som mig just nu. Den när ens sorg förringas av nära vänner för enligt deras definition "är det ju bara en katt". Hur hanterar man detta? Är det lönlöst att försöka förklara sin sorg eller att åtminstone försöka be om tröst och respekt för sorgen? Även om någon inte förstår hur det är att förlora ett djur som är en familjemedlem så kan jag tycka att sorgen inte borde förringas ändå. Det beror väl på oförstånd antar jag, men hur hanterar man det? Jag har en jättenära vän, som är närmre mig än någon annan, och som helt enkelt inte kan förstå att jag inte hade lust att åka till henne timmar efter att min katt behövts avlivats. Hur kan jag lättast få henne att åtminstone respektera min sorg? Hur ser era berättelser ut och hur gjorde ni? Jag mår ju nämligen ännu sämre av att hon förringar det faktum att jag är ledsen. Så det jag är mest ute efter är väl att få höra era berättelser. För just nu känns det bara hopplöst att inte ens hon kan respektera min sorg eller ens försöka förstå mig. Vi har för övrigt inte riktigt pratat ordentligt om hur jag mått, och då tror jag att hon kanske har lättare att åtminstone stötta mig lite om vi faktiskt får tid att prata. Men sådana där ovarsamma kommentarer som "det var väl inte så att du inte kom hem till Stockholm på grund av en katt?" gör ju ont för det.
Det finns en hel del att läsa på nätet om att sörja sitt djur. Tror att många av oss känner igen sig i det du skriver. ❤️
Exempel på några länkar:
http://blogg.dn.se/fragainsidan/2011/11/04/kan-inte-sluta-sorja-min-katt/
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/trender/skamfyllt-att-sorja-lange-nar-husdjuret-dott_294764.svd
http://www.agria.se/katt/artikel/till-dig-som-har-forlorat-en-katt
Sajtvärd för Hittekatter i Fokus. Sajtvärd för Djurskydd i Fokus. Medarbetare på Katter i Fokus.
Katter blir ju som en nära vän, klart att man saknar sin bästa vän när den går bort. Känslofattiga människor som inte kan förstå är inte de rätta att uttala sig om en sorg.
Sörj din katt och tänk att ni hade en bra tid tillsammans. Snart känns det bättre igen och du kan minnas din katt med ett leende.
Det är en chockupplevelse i sig, detta att man ska behöva avliva sitt djur, vi hade en hamster som vi måste avliva hos veterinären, och min dotter fick själv ge honom sprutan. Jag var så ledsen att jag inte protesterade, men nu tänker jag att jag var en hemsk mor som tillät detta. Det är ju ändå veterinären som ska göra det jobbet.
U R us
#2 Sådant bör anmälas till veterinära ansvarsnämnden.
Sajtvärd för Hittekatter i Fokus. Sajtvärd för Djurskydd i Fokus. Medarbetare på Katter i Fokus.
Vad kasst av dina vänner! Äger ingen av dem djur? Lyckligtvis har majoriteten av mina vänner antingen häst, hund eller katt så de kan både förstå och relatera till de gånger jag är ledsen/orolig/vad tusan över min katt. Undrar om det hade varit annorlunda om det varit en hund du tvingats ta bort? Många icke-kattmänniskor har ju de trista stereotypen att katter är självständiga och "onda" och inte bryr sig ett dugg om någon människa så länge den får mat, suck.
![[HundochKatt]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
De som inte förstår hur det känns att förlora ett djur, har sannolikt inte haft något så jag personligen skulle inte bry mig om det.
Eftersom det är en nära vän förstår jag att det känns jobbigt att din sorg förringas, ytliga bekanta kan man lättare bara inte bry sig om.
Skriv ett brev om hur du känner och be henne att respektera dina känslor. Du har rätt till dina känslor och en god vän respekterar dem, men ibland kan de behöva hjälp att förstå hur djupt känslorna går.
Jag förstår din sorg. Min första katt avlivades vid 7 månader ålder pga.FIP. Trots att det hände för 2 år sedan och jag har nu 2 katter i hemma, blir jag ledsen när jag tänker på alla händelse på sista tiden med henne och jag saknar så mycket om henne.
Många tycker att husdjur är viktiga familjemedlemmar eller liksom sina närmaste vän men å andra sidan det finns folk som tycker att husdjur är BARA djur, eller de är utbytbar grej.
Det var svårt och jobbigt att jag måste träffas människor nästan precis efter min katt dog och förklara varför katten fanns inte längre (därför att de frågade om katten när vi träffas). Jag fick samma reaktion som din kompis från några bekanta och även nära vänner. Jag tag (ett tag) lite avstånd från dem. Det förstår inte alls om min sorg. Jag sa lugnt att jag respektera deras åsikt men jag mår inte bra att höra eller prata om alla händelse och måste ha tid att sörja min katt. de måste respektera min liksom jag respektera din…
Jag blir väldigt ledsen när jag läser om vad du får gå igenom just nu. Att din tvåbenta vän saknar förmåga att förstå din sorg och förtvivlan måste ju vara en mardröm. Det är obegripligt att hon kan vara så egoistisk att hon kräver att du ska vilja komma och hälsa på henne strax efter att du förlorat din älskade katt - inte "bara en katt", utan en familjemedlem. Även om man inte är någon "kattmänniska" så borde man kunna förstå och respektera när någon är ledsen och förtvivlad vid förlusten av en levande varelse var sig den har två eller fyra ben!
Jag har haft turen att ha vänner som själva har /har haft flera djur av olika slag och kan relatera till den sorg man känner.
En del kan prata om det, andra inte, trots att det gått flera år sedan djuren gick bort.
Jag kan absolut se mig själv i din situation, de allra flesta av mina vänner har inte några djur, och de som har, har liksom bara ett djur för barnens skull, utan att fästa någon större vikt vid djuret/djuren. Några har kanin eller marsvin, ett par har katt. Genom iFokus har jag på kort tid fått kontakt med människor som ser sina sällskapsdjur som en viktig del av sina liv, och det känns fint! Om mina två katter, som jag fäst mig väldigt mycket vid på det halvår jag haft dem, skulle behöva avlivas, då tror jag att de flesta av mina vänner skulle få svårt att förstå behovet att sörja. Det handlar egentligen inte om bristande respekt utan snarare om bristande förståelse eftersom de aldrig haft en personlig relation till något djur. Även om de försökt förstå så blir det ju inte samma sak som när en människa som känner igen sig i känslan finns till hands för stöd och tröst. Jag skulle förmodligen vilja välja ut en eller två och försöka förklara mina behov och känslor för dessa, och undvika dem som jag tror skulle ha svårast att förstå under närmsta tiden. Välj dem du känner är mest empatiska alltså de som har lättast att förstå andra människors känslor. Berätta hur du vill att de ska möta dina behov. Och så går det ju alltid att skriva i forum som detta! Hoppas du känner att du får den support du behöver och vill ha =)