Dom har en speciell plats i ens hjärta de där katterna som följt en i merparten av ens liv, för några år sedan tog jag bort min 24 år gamla hankatt och visst sörjde jag, men på ett helt annat sätt än när yngre katter dött, för han hade haft en jättelångt underbart kattliv där han tränat grannen till att åka och fiska åt honom (faktiskt sant).

Än idag kan jag höra honom gapa för full hals, han hade en vältränad röst efter 24 år i tjänst som frukostklocka (tre på natten), faktiskt tror jag att hans röst kommer eka i mitt huvud för resten av mitt liv. 

Jag gråter inte när jag tänker på katten som gått bredvid mig i två tredjedelar av mitt liv, jag ler och mitt hjärta blir alldeles varmt. Jag hoppas att du också kommer att ta hans bortgång som naturlig, det är ju dags för hans egen skull att tassa vidare. 🌺

#1 vi tog bort hans bror för ca ett år sedan, och han var mera "min" katt, men det är ju alltid hemskt när ens djur går bort :(

jag måste också dela med mig min älskade katt dog på lucia dagen 2014 fortfarande när jag tänker på detta då gråter jag ,faktiskt nu också min älskade igor blev 15 år 4 månader och en vecka jag älskade honom väldigt mycket jag så alltid att på första plats kommer min älskade och enda sonen sen är det jag med igor och sen kommer alla andra, han blev som min andra son ,min son växte upp med han han kallade honom för sin bästa vän och brodern som han aldrig fick när han dog så har vi väntat i det längsta för att informera honom att igor dog, i 15 år har min älskade katten vaknat om nätterna ungf kl 3 på natten för att få mat jag steg upp i alla de åren och har inte beklagat min ,nu skaffade -i januari-jag en annan katt som väcker mig på morgonen -tidigt- och det är inte samma känsla jag gillar honom och tycker om han men det är ej samma sak som med min gamla katt jag jämför de båda katterna hela tiden -kanske kommer den kärleken med tiden ,fortfarande kan jag drömma om han och fortfarande tänker jag på honom dagligen- har man behandlat katten som en i familjen då är det alltid svårt när man måste ta de bort det är inte katten det handlar om- det är familjemedlemmen så tänker jag i alla fall

#0 Så fin han är och jag är övertygad om att ni tagit ett bra  beslut hur sorgligt det än är.❤️

Känner så med dig. Fick avliva min 10-åring förra året, ingen ålder jämfört med din men hon hade en sjukdom som trots behandling alltid återkom och hon blev märkbart sämre… Men jag gör som VildaVittra, jag ler alltid vid tanken på henne. Hon har verkligen etsat sig fast i min hjärna, hon var makalöst cool och ett helt fantastiskt sällskap. Det är ett tufft beslut att ta, men efteråt kommer ni känna att den inte behövde lida av sina krämpor till det sista. Hoppas att du istället kommer minnas allt fint ni har haft.

Kommer bli så konstigt nu, att inte ha någon katt alls, har ju alltid bott med katt, förutom sen jag flyttade för ett par månader sen… Glömmer aldrig den sommaren då han hade ihjäl en huggorm och släpade in den på våran uppfart, stolt som en tupp var han. Mamma höll på att få slag 😃

Det är tur att vi har minnena kvar, som vi kan plocka fram och le och skaka på huvudet åt. Jag sörjer med er, att förlora en vän, även om det är det bästa som sker och oundvikligt, är så svårt. Men vad bra att veterinären kommer hem till er, så han besparas den hemska bilresan. 🌺

Jag gick ett år utan katt efter att vår första katt(som jag var uppvuxen med, hon var ett år äldre än mig. Det är femton år sen nu, och jag sörjer fortfarande min "storasyster") tvingats avlivas och innan vi skaffade vår nästa katt, och det var det tommaste och tristaste året i mitt liv, och jag har svurit att aldrig mer vara kattlös. "Utan katt är livet ingenting värt" är mitt motto. (Sen är jag väl lite extrem på det sättet.😛).