Jag vill tillägga att de var kastrerade!

En kisse som kan vara ute och röra sig i naturen är en glad kisse, i tätare bebyggelse skulle jag dock låta katten vara inne med tanke på hur bilister kör som dårar oftast

Bor man långt ifrån hårt trafikerade vägar så är det naturligtvis härligt för katter att kunna ströva fritt, även om det alltid innebär en viss risk. Jag är själv uppväxt på landet med katt som gick ut och in som den ville, och så var det överallt runt omkring mig. I dag bor jag i en större stad, ca 3 kilometer från city. Många väljer att bosätta sig i det här området därför att det finns fina 40-tals gårdar och villaträdgårdar där de tycker att de kan släppa ut sin katt. Jag skulle själv inte släppa ut mina katter här, därför att det finns en större väg alldeles i närheten. Jag har själv sett flera katter bli påkörda/trafikdödade där och vet att katter inte har något som helst trafikvett.

Mina tidigare kattpojkar gick jag ut med i koppel varje kväll under större delen av året. De hade stort utbyte av det. Mina nuvarande (tidigare skyggis-)tjejer fixar inte att gå i koppel, så de får vara inne. Då krävs förstås mer av stimulans, lek och utmaningar inomhus, samt att de har tillgång till balkongen. De har inga beteendestörningar.

Problemet som jag ser det är att vi bor allt mer i städer/tätbebyggda områden som inte alls är planerade utifrån katter och katters säkerhet och behov. Även dagens barn har ju fått en mer osäker utemiljö/lekmiljö generellt sett jämfört med tidigare. Det finns också många människor som inte alls är snälla mot katter där ute, utan som utför alla möjliga hemska handlingar mot katter. Trots det verkar många kattägare tro att katten har det bäst ute, det gäller även riktigt, riktigt unga katter, och även när det inte finns något tryggt område för katten att vistas på o s v.

Allt för många tar därtill inte ansvar för sina katter genom att t ex kastrera, id-märka och registrera katterna. Därför har vi idag i Sverige ett enormt överskott av katter, och även ca 100 000 - 150 000 hemlösa katter som far mycket illa. Dessa katter finns därför att vi kattägare inte har tagit ansvar för våra (utegående) katter.

Katter klarar sig inte själva, men eftersom många lever i tron att "katter ska gå ute och klarar sig själva" så blir t ex många redan vilsna och hemlösa katter kvar där ute med svårt lidande, förökning och förtidig död som resultat. Det är självklart inte acceptabelt.

Min uppfattning är således att:

Alla katter som inte ska användas i seriös avel SKALL vara kastrerade, id-märkta, registrerade och vaccinerade. Helst även veterinärvårdsförsäkrade. Detta gäller även s k innekatter eftersom det är mycket vanligt att innekatter kommer ut av misstag.

Katter som bor i en miljö som är "trygg" för katter kan erbjudas "fri" utevistelse.

Bor man i ett tätbebyggt område är koppelpromenader eller en rastgård med tak där katten får vistas under uppsikt ett bättre alternativ.

Ibland är en in-nätad balkong eller ett in-nätat fönster det bästa alternativet.

Men vad många "glömmer" i de här diskussionerna är att samhället har förändrats mycket medans katten inte har förändrats. Katter har inget trafikvett. Och även om en katt - till att börja med - är rädd för bilar, så klingar den rädslan vanligtvis av över tid eftersom bilar är så vanliga i dagens samhälle.

Det är en jätte svår fråga men bor man på landet låt kattenn vara ute i stan gå med sele

Jag tror att de olika synsätten mest beror på vem man fokuserar på. Är det mest naturligt för katten eller är det mest "naturligt" för kattägaren? Är det katten eller vårt ego som är det viktiga?

Jag har och vill ha katt men så har jag också valt ett boende i naturen och långt ifrån starkt trafikerade vägar. Hade jag valt att bo i tätort eller i närheten av mycket trafik så hade jag inte skaffat katt. 

För mig ligger fokus i denna fråga på katten, inte på mitt eget behov av att ha ett (gose-) djur.

#5 En god tanke, men då behöver antalet katter minska drastiskt. I dag har vi ett enormt överskott på katter och de katterna behöver förstås någonstans att bo. Ibland får man göra det bästa av den befintliga situationen.

#6 Jo jag vet och förstår det dilemmat! Men som svar på frågan, så som jag läser #0,  varför vi resonerar så olika, så tänker jag som så. 

Jag vet att det finns hemlösingar och katter som behöver hem, jag har själv gett hemlösingar hem och omplaceringar som mått dåligt där dom bott tidigare.

Och i dom allra flesta fall skaffar man inte katt genom att ta hand om hemlösingar, utan dom allra flesta väljer ju fortfarande tamkatter när dom skaffar katt, kattungar från tamkullar. Raskatter som huskatter. Det ser jag också som ett fokus på vårt mänskliga ego, inte på katters naturliga behov. Vårt behov av att ha ett gosedjur.

#7 Det omplaceras trots allt väldigt många katter från landets katthem per år. Fick vi ner den oseriösa huskattaveln kunde ännu fler av de hemlösa katterna få ett hem och en dräglig tillvaro. Själv har jag två underbara kattflickor födda utomhus i en stor koloni på drygt 40 katter. Den ena kattflickan blev snabbt ett riktigt gose-troll. Den andra är på god väg att också bli det.

#8 Ja, men långt ifrån tillräckligt många omplaceringar från katthem. Men jag håller med dig och menar lite samma sak med mina inlägg. :)

#3 Tack för ditt långa inlägg. Jag känner mig faktiskt lite klokare av det du skriver och det känns som att jag får mer förståelse för hur de här olika perspektiven uppkommit. Bor man i en stad där det inte är tryggt att släppa ut katten är det ju inte konstigt att man blir koppelförespråkare och tycker man är oansvarig om man inte har koll på sin katt. Och jag som helst vill ha en fri katt får ju förstå att detta inte är möjligt för vem som helst och att det inte alltid är för kattens bästa.

Men det leder ju också in på det #5 skrev. Är det för kattens bästa vi skaffar den om vi inte har de förutsättningar som vi skulle önska för att katten skulle ha det så bra som möjligt? Jag har nog tänkt ganska likt som #5. Jag skulle gärna vilja skaffa katt igen men vet inte om jag har samvete till det nu när jag ska bo i lägenhet ett tag. Och skulle jag skaffa en katt nu så skulle det vara för min skull för att jag längtar efter att ha katt igen, inte för att jag tycker att jag har de bästa förutsättningarna… 

Samtidigt är det ju många som har katt i lägenhet och de tycker ju uppenbarligen att det fungerar..

Om jag får bli lite nostalgisk igen så måste jag få berätta en sak till. Det var en av våra grannkatter när jag var liten som var ute i sele medan alla andra katter var fria. Ägarna var rädda att han skulle bli överkörd eller springa bort om han inte var kopplad. Det var den suraste katten av dem alla (att han var tjock, orange och hette Gustaf passade lite ihop). De andra katterna kunde retas med honom och ställa sig precis utanför räckvidden för hans koppel när han försökte jaga bort dem. Stackarn. En gång råkade han hänga sig själv i selen då ägaren hade fäst kopplet i ett äppelträd. Katten klättrade upp i trädet, trasslade in sig och hittades hängandes. Han blev nerplockad i tid, som tur var, men det kunde ju slutat riktigt illa.

En dag efter kanske 6-7 år i koppel bestämde sig ägarna för att låta honom vara lös istället. Gissa om han fick sin hämnd mot de andra katterna! Han blev den elakaste av dem alla ;) Han gick ner mycket i vikt och fick leva ut på ett helt nytt sätt. Och han sprang förstås inte bort och han blev inte överkörd. Vi var alla glada för hans skull när han också fick springa fritt sina sista år i livet innan han blev gammal och trött.

jag tror att det kan handla om erfarenhet och upplevelser också, till viss del. jag har två innekatter. bor inte i stan, men alldeles för nära stora vägar. jag har två innekatter i en lägenhet. alla mina djur är köpta av helt egoistiska skäl, tror det finns få andra orsaker att köpa en katt, oavsett om man väljer att ha den inne eller ute. man köper en katt för att man vill ha sällskapet, en lite varelse som möter dig i dörren, myser med dig, och som du kan ta hand om. en liten katt som betalar tillbaks i oändligt med kärlek. jag tror inte det finns några djurköp som inte har en egoistisk grund. vi gör det för oss själva och för att vi mår bättre av våra djur. 

med det sagt är det vår skyldighet tillbaks att göra livet för våra djur så bra som det bara går. i mitt fall har det handlat om att anpassa min inomhusmiljö efter katterna, leka med dem, och ge dem uppmärksamhet. nu är jag sjukskriven och har tid att ge både hund (som jag också köpt av egoistiska skäl, för att jag vill ha en träningskompis) och mina två katter. 

jag är uppvuxen med katt, och då klassisk utekatt, eller frigående innekatt. den första hette Millan, och hade stora stressrelaterade problem. klarade inte alls av att vara inne längre stunder utan blev otroligt stressad av det. funkade ju bra tills hon hamnade i slagsmål med en hund och var tvungen att vara inne för att läka. hon var en omplaceringshona som vi tog hand om. hon dog på den stora vägen långt hemifrån. en hemsk upplevelde för mig som bara var ett litet knytt, men som älskade min katt.

 vår andra katt var en hane, kastrerad och jättefin. tjock som ett as, har testat allt på den katten, dietfoder, blötfoder, orijen, eukanuba, men han går inte ner i vikt ett gram. vi har haft honom sedan han var 13 veckor, och den katten är livrädd för allt. vi vet inte varför, har har aldrig varit skygg som liten, tvärt om, men under åren har han utvecklats till en riktig mes, han stress-sliter av sig päls i perioder och får gå på specialfoder, han klarar inte av när stararna landar i vår trädgård i flock, då springer han som ett skott och gömmer sig. 

när jag flyttade hemifrån valde jag istället att skaffa två birmor, nu 7 år gamla. valde innekatter, eftersom jag kände att det var något jag ville prova på, då ingen av våra utekatter direkt varit några lyckade erfarenheter. köpte två eftersom jag ville att katterna skulle ha ett utbyte av varandra också. jagh ar två otroligt stabila katter. dom är precis så som jag vill att katter ska vara. nyfikna, pigga, lekfulla. dom finner lugn i alla situationer. älskar alla som kommer. vi leker en hel del och håller dem stimulerade, något jag ser som en självklarhet nu, men inte gjorde när jag hade utekatt. 

min bror ksaffade för några år sedan en innekatt, och hon är, liksom våra, en harmonisk, busig, glad liten ungkatt utan minsta stressbeteede, och inte i närheten av de beteenden man kan se hos deutekatter vi har i familjen. tilläggas ska att jag inte kan klanka ner ett ögonblick på skötseln av utekatterna. mina föräldrar har skött båda exemplariskt utefter de råd som givits då. honan var tyvärr inte kastrerad, men det hörde inte till vanligheterna för 20 år sedan. i övrigt får dom lika mycket kärlek och uppmärksamhet som mina innekatter får och är älskade familjemedlemmar. 

min erfarenhet av katter har lett mig fram till valet att aldrig har en utekatt igen. min erfarenhet är att de katterna är mer stressade än mina innekatter. det är självklart inte sanningen, för det finns mängder av stabila, lyckliga utekatter. min erfarenhet av de katter jag har haft är däremot att innekatterna har varit de sociala, stabila, mest lätthanterliga, mest öppna och utan någon stress. lite som en motsats till de upplevelser som nämns ovan. 

inga upplevelser är ju fel dock, innekatt som utekatt :)

Nej, men det var intressant att höra. Såklart att våra erfarenheten spelar jättestor roll i det här. De katter som jag träffat som haft stressproblem har varit innekatter som jag tyckt verkat understimulerade, och då drar ju jag såklart en slags slutsats av det, även om det är omedvetet. Och du som sett stressade utekatter tar lärdom av det. 

Det viktigaste är ju att man gör det man kan för att katten ska må bra, oavsett om det innebär att ha den inne, ute eller i koppel.

Sen antar jag att olika raser är olika väl lämpade för att vara rena innekatter? Kan tänka mig att t.ex. birmor och ragdolls är rätt bra lämpade för det? Sen att de två ragdolls som jag känner är frigående utekatter är ju en annan sak, men jag har läst att de funkar bra som innekatter också (med rätt stimulans förstås).