Djurskydd

Vem ska omplacera?

2012-04-13 22:03 #0 av: Imasy

Något jag länge har funderat på är anledningen till att privatpersoners problem så ofta och lättvindigt överförs till katthem och andra eldsjälar. Måste det vara så? Hur ska man kunna bryta mönstret av de som vill dumpa, och de som ständigt måste ställa upp och överta problemen i det eviga kretsloppet.

Jag är motvilligt fascinerad av människans passiva natur, hur de kan spendera dagar i telefon för att ringa och lokalisera katthem, hur de kan gripa efter halmstrån för att "hitta ett hem".

Hur de riktigt kan tjata sig till en plats för familjekatten på ett överfullt katthem som kämpar för sin överlevnad. När de behöver ett katthem, då är de bra att ha. Innan och efter dumpningen av katten ägnas de inte en tanke.

Nu gäller ju inte detta alla människor, men de jag kommer i kontakt med beter sig på ett särskilt sätt som jag skulle vilja berätta om.

 

Envetet jagar de nämligen någon som ska hjälpa dem och deras "avlivningshotade katt". De yttrar ordet med dramatisk tystnad, precis som om de trodde att jag genom att höra att deras katt lever under dödshot genast ska åka hem till dem och "rädda" den.

Men det är ju inte så samhället fungerar. Det finns ju inte något annat område där man enkelt och smidigt kan få någon annan att överta ens problem, lösa ens dilemma och hitta en lösning.

Om oljepannan i villan har gått sönder då får man jaga hantverkare på egen hand och betala den dyra notan, om bilen inte startar finns det sällan någon samarit som kommer flygandes för att bogsera, och om ens barn har varit i slagsmål med ett annat barn, då får man som föräldrar lösa konflikten, vare sig man vill eller inte.

 

Ragge -Oönskad och skulle skjutas.

Men vad, vad är det som gör att folk tycks tro att katten de frivilligt har skaffat ska placera om sig självt till idyllen på landet?

Jag är ingen trollfe, jag kan inte vifta med ett spö och trolla fram de hemmen, och jag kan lova att "kontakterna" jag har när det gäller hemlösa katter är kontakter som försöker lösa problemen som andra förorsakar, men det existerar ingen väntelista på de som vill ha katt.

Varje hem är ett hem som vaskas fram, omsorgsfullt, tidskrävande och med stor möda. Det finns gott om hemlösa katter.

Med häpnad hör jag hur de panikslagna själarna som ringer, hur desperata de är för att kunna dumpa sin katt och de urskuldar sig sällan, de radar bara upp skälen till att inte kunna ha katten kvar, som en uttjatad ramsa. Jag skulle kunna rabbla upp deras skäl i sömnen.

Det gäller för dem att hitta den bästa motiveringen, den slogan som de tror passar i mina öron, något som låter tillräckligt behjärtansvärt och bra för att jag ska tvingas öppna min dörr av känsloskäl. Likt telefonförsäljare som vill tvinga på mig DNabonnemang försöker kattdumparen med olika argument för att få iväg sin vara.

Eddie- Utkastad och oönskad- Lever idag som en Kung.

Det gör mig beklämd. Att deras katt inte har större egenvärde för dem.

Jag ställer dem alltid frågan vad de hittils har gjort själva för att lösa sitt problem. Jag betonar ordet SITT. Oftast har de lamslaget inte gjort mer än frågat sin närmsta omgivning, fått nekande svar och då har desperationen och paniken utbrutit.

Andra har inte ens frågat runt utan utgått ifrån att det ska finnas "något katthem" för katten som ska kasseras, precis som det finns bilskrot dit man bogserar bilar eller återvinning för spruckna glasflaskor.

Man har ingen tanke på annat än att katthemmen och föreningarna finns till för katter som behöver nytt hem utan att reflektera över hur de arbetar, under vilka förhållanden och om det finns några andra hemlösa katter.

Man brukar överhuvudtaget inte vara så intresserad, varken hur katten kommer att få det framöver eller hur omplaceringen kommer att gå till. Det man är intresserad av är nämligen att få en lösning på sitt problem, dvs katten måste lämna deras åsyn. Problemet måste bli någon annans.

Jag är alltid tydlig med att låta folk förstå att det finns en skillnad på katterna som behöver bo på katthem och den katt de behöver göra sig av med. Skillnaden är att de som finns på katthemmen och den de har i soffan är att den de ringer om inte är hemlös. 

Den har ett hem. Deras hem. Det är fortfarande deras katt, deras ansvar.

Matilda - född hemlös.

Intressanta diskussioner uppkommer då ifall det inte kan bli ett katthems ansvar då "deras katt behöver ett hem". Deras katt är ju hemlös, ja så gott som hemlös, för den behöver flytta.

Lugnt och mjukt försöker jag att berätta för dem om det oändligt stora antal katter som redan väntar i en kö till Sveriges katthem, deras utsatta belägenhet, hur det känns att frysa, att föda oönskade kattungar som man inte har mjölk till.

Att deras katt om den blir dumpad till ett katthem kommer att uppta en plats för en arm kisse som kanske behöver den bättre, som inte har någon att förlita sig på.

Din katt har ju iallafall DIG brukar jag säga, men det biter inte. De är inte intresserade av att en enda gång i sitt liv lösa framtiden för sin egen katt, de vill inte ha råd om hur jag skulle gå tillväga om jag vore i deras sits och behövde omplacera sin katt.

Vad de vill ha är ett erbjudande på stående fot om hjälp. Inte hjälp till katten, utan att jag ska hjälpa DEM.

De har tyvärr missförstått detta med ideellt arbete, att man vill göra något för djuren. De tror att jag finns där för deras skull och blir snarstuckna och irriterade över att jag har en egen åsikt och lite milda pekpinnar, att jag protesterar istället för att bara ta emot. Undrar om jag väcker några tankar hos dem?

Jag skulle så gärna vilja veta exakt VAD det är som utlöser denna desperation, för den föder tydligen en enorm passivitet.

Personligen kan jag bara inte förlikas med tanken, jag kan inom mig inte acceptera att folk som påstår sig älska sina katter som de beskriver är "underbara, kan inte vara svårt att hitta hem till", hur de har mage att ringa runt till främmande människor med andan i halsen och med kallt och berått mod vara redo att slänga in den en gång frivilligt införskaffade kattungen i en bur på ett katthem.

Amanda - Matildas syster.

För det är ju det deras hysteriska rundringande syftar till, att finna en röst i andra änden luren som svarar med en adress dit de kan åka och lämna.

De kan hjärtlöst lämna sin katt de har levt med i x antal år för att sitta i en liten bur och dela ett rum med andra utsatta katter.

En liten katt som sitter där med stämpeln "kasserad" mellan de sneda ögonen. Där förlorar de ju kontrollen över sin katts framtid, men helt skrupellöst är man uppenbarligen benägen att släpa iväg sin katt till den första som svarar.

Jag kan bara inte begripa hur man resonerar. Finns det förmildrande omständigheter, kan det vara så att folk tror att en omplacering av en katt är något som behöver skötas professionellt?

Är det samhällets problem, vårt smidiga system med välordnade avdelningar, där allt kan lösas genom ett telefonsamtal och en handläggare. Har vår struktur gjort att människan inte längre vågar ta egna initiativ?

Så många personer ringer varje vecka och berättar om sina bekymmer. Hur svårt det har varit att hitta hem och undrar om avlivning är enda lösningen. Det är tydligen meningen att jag ska känna sympati för dem.

Skulle slås ihjäl- jobbigt att kastrera mamman till henne.

Vad de inte tänker på är att jag varje dag brottas med problemet som de vid ett enda tillfälle i sitt liv ser som oöverkomligt. Och jag tycker inte att det är någon ursäkt att "Du har ju valt det själv, du arbetar ju ideellt med detta, det är din funktion". Vad då för funktion?

De talar om avlivningshotade katter, men det är ju faktiskt de själva som hotar katten med döden, inte jag, grannen eller arbetskamraten.

De vill fly sitt ansvar och utvägen är döden. Ja, inte deras, utan kattens död.

Och när de väl sitter med den skrikande katten i väntrummet till veterinären, då mår de dåligt över den utvägen, men då förstår de fortfarande inte att det här är det val de gjorde, utan de skyller absurt nog kattens alltför unga död på "Djurskyddsföreningarna som inte gjorde något".

Det är passiviteten som talar när de förtretat upplyser mig om vid förfrågan att de minsann gjort allt de har kunnat för att försöka hitta hem till sin katt, de har ringt runt till samtliga katthem. Missnöjt och uppbragt talar rösten om för mig att de minsann ringt och ringt, men få har ens svarat, ocn än mindre ringt tillbaka.

De förstår inte hur idiotiskt jag tycker att de resonerar. De har alltså jagat ett hem till sin katt, men inget permanent hem utan ett tillfälligt på ett i regel fullbelagt katthem.

De har ödslat sin tid och energi på att jaga rätt på någon människa som sedan i sin tur ska få lägga ned sin fritid på att fortsätta jakten på ett riktigt hem.

Kullsysko till missen ovan -oönskade båda två.

Och till råga på allt har de förmåga att beklaga sig över att dessa människor tidvis är svåra att nå. Vad tror de själva att det beror på?

Kanske, kanske för att dessa personer som hela tiden blir överbelamrade med katter, andra människors katter, har en hel del att göra, dagligen, varje år, för någon annans katt.

Än en gång, vad föranleder denna passivitet?

Varför ingen insikt eller förståelse för att katthemmen och dess medarbetare är det sista ställe man som ägare och ansvarig för en enda katt ska vända sig till.

Bara för att det existerar katthem är det ingen garanti eller ursäkt för att smita undan sitt eget ansvar.

För hur är man funtad om man inte kan känna det ansvaret gentemot sin egen katt. Oavsett anledningen till omplaceringen har man ingen giltlig ursäkt att lasta över sin börda på någon annan.

Alla skäl är faktiskt faktorer som man som någorlunda intelligent människa borde ha haft med i beräkningen ifrån dag 1. Katter lever upp till hög ålder. Om man inte är beredd att ansvara för en katt under en hel levnad kan man faktiskt välja att överta en äldre katt.

Vad är det som är så viktigt med kattungar, att "vara med ifrån början" när man inte vill vara med "till slutet"?

Om man börjar att bli allergisk, ska flytta ihop med en sambo som är allergisk, får ett allergiskt barn, börjar bli allergisk mot att byta kattströ så är det få fall där förloppet är så dramatiskt att det är fara för livet.

Samma sak de som ska flytta. Jag har ännu inte hört talats om en stad dit det är förbjudet att ta med sig katten om man bosätter sig där. Favoriten är de som inte vill ha katten inne, att de gör det bästa med hänsyn till katten själv.

Om katten själv får välja, ja då vill den säkerligen sitta jamandes i en bur på ett katthem i hopp om att "Huset på landet" ska dyka upp från ingenstans.

Skulle också slås ihjäl.

Mer rimligt är att den får fortsätta sitt liv i någon annans lägenhet. Någon som köper den ifrån katthemmet som redan har haft stora utgifter för att vaccinera,avmaska och kastrera katten. Katten som en gång var någon annans ansvar.

Om man verkligen ville skulle man kunna inackordera katten hos någon annan under den tid det krävs för att finna ett annat hem. Det finns även kattpensionat.

När jag berättar det möts jag alltid av högljudda protester. "Det har jag inte råd med" är den vanligaste.

Och jag tycker att det är så intressant att samma personer som inte har råd med kattpensionat förväntar sig att andra ska ta sig råd att härbärga deras katt med allt vad det innefattar i husrum, foder, veterinärvård tills den får ett eget hem.

Själva tycker de sig inte ha råd, men att låta andra betala, det är inte lika kostsamt tydligen. För de jobbar ju ideellt.

Det största problemet är att få inser att det är katten som behöver ett hem. De talar sällan om sin katt som en individ, vad de tror att den skulle må bra av, utan samtalen kretsar kring vad de mår bra av, vad de vill ha för en lösning, deras problem. De tänker inte ens på katten utan enbart på sig själva.

Högst beklagligt är det ofta även en ekonomisk fråga. Man har nämligen förhört sig om veterinärens priser för att avliva en katt. Och den som inte vill ta sig tid att finna ett bra hem med allt det inbegriper, de brukar ha en benägenhet att även vilja spara in på den humana sprutan.

För några veckor sedan lyssnade jag av min telefonsvarare. En klar kvinnoröst berättade för mig att de akut behövde hitta nya hem till sina två katter.

Torsen - Skulle avlivas pga allergi.

Hon muttrade något om allergi och rabblade upp alla sina telefonnummer. Det var akut. Såklart. Annars skulle de ju inte ringa.

Sedan kom den känslomässiga utpressningen i vanlig ordning då hon fortsatte sin monolog på svararen med att förklara hur sorgligt det skulle vara att behöva avliva två friska och fina, kelna katter, hur gulliga de var, och att det var dessutom väldigt dyrt.

Hon hade inga pengar till det.

Hon avrundade sedan det intalade meddelandet med att förklara att om jag inte kunde hjälpa henne att omplacera dem skulle hon gärna vilja ha hjälp med pengar till avlivningen.

Denna lilla anekdot från min vardag tycker jag kan avsluta min text om kattägarnas brist på känsla och ansvar och belysa min situation som ideellt arbetande djurvän.

 

Text:
Christine Leijd  www.hittehund.nu
Publiceras här med tillstånd av Christine Leijd

 

// Jennie - Sajtvärd för Katter, Hamster, Dvärghamster, Brott och Litteratur. 

~Välkommen!~

Anmäl
2012-04-13 22:49 #1 av: OberonsMatte

Den här texten är tyvärr ständigt lika aktuell...

Medarbetare på Förskolan.ifokus

Anmäl
2012-04-13 22:53 #2 av: Imasy

#1

Ja visst är den det, sanna mina ord, och lika ledsen blir man varje gång man inser det.

// Jennie - Sajtvärd för Katter, Hamster, Dvärghamster, Brott och Litteratur. 

~Välkommen!~

Anmäl
2012-04-15 14:49 #3 av: [Emma--]

Det är verkligen starkt att orka jobba med hemlösa katter och få höra sånt där hela tiden.
Jag vet ärligt inte om jag skulle klara av det.

Medarbetare på devon rex ifokus & katter ifokus

Anmäl
2012-04-15 15:17 #4 av: Kinne

Håller helt med #4 !

Anmäl
2012-04-15 17:59 #5 av: Ruzicka

Det är ett svårt ämne. Jag håller helt med vad gäller folk som vill omplacera sina katter pga allergi/flytt som de känt till sedan tidigare, och det skall hända på studs, men samtidigt känner jag mig lite tveksam till hur det hela läggs fram i artikeln.

Jag hittade en katt i vintras för två år sedan (på den tiden donerade jag pengar till katthjälporganisationerna). Katten var i mycket dåligt skick. Jag ringde runt till alla jag kände med kattintresse och bad de höra med sina bekanta, men ingen kunde hjälpa till. Jag spenderade en hel dag med telefonen konstant i handen, utan att kunna hjälpa katten. Då vände jag mig till katthemmen, och kände att jag fick ett mycket dåligt bemötande. De sade precis samma saker till mig som tas upp i artikeln som "svar på tal" till "dåliga" omplacerare. Dessutom upplevde jag alla jag pratade med som mycket otrevliga och ohjälpsamma.

"Katten har ju ett hem, vi måste prioritera de som inte har det", sades det. Men katten hade ju inte ett hem! Jag hade tagit in henne för dagen, men kunde inte behålla henne (jag hade redan en katt som var mycket aggressiv mot andra katter, och det hade inte gått att introducera en ny katt). Jag hade inget som helst ansvar för henne. Jag hade kämpat som ett djur för att lösa problemet, men det gick helt enkelt inte. Och att då få samma bemötande som de som inte ens har försökt att få ett hem till sin katt, det tyckte jag var kränkande.

Jag grät så det skvalade, men jag hade tillslut inget val. Antingen släppte jag ut henne i kylan, eller så avlivade jag henne. Jag avlivade henne. Och det var fruktansvärt. (Ja, jag gjorde det hos veterinär och betalade för det själv.)

Alla hade vi samma mål - att hjälpa hemlösa katter. Jag gjorde mitt bästa, men jag tycker inte att kattorganisationerna gjorde det. Det var många som lade på direkt när jag sade att jag hade en katt att omplacera, och de som inte gjorde det var otrevliga. Jag frågade om råd och hjälp och ingen gav mig något, utom "ring dina vänner", vilket jag hade spenderat hela dagen att göra, eller "behåll henne", vilket jag omöjligt kunde. Kunde de ge mig numret till någon annan katthjälpsorganisation? Kunde någon ge mig råd om det fanns någon annan jag kunde ringa, som inte var min vän eller en katthjälpsorganisation? Kunde någon berätta för mig vad jag skulle göra om jag inte hittade hem till henne? Icke. Det enda jag fick höra var "Vi har inte plats, hejdå."

Jag kräver inte att man skall kunna få hjälp på studs, det går inte. Men jag tycker att man kan utgå från att inte alla är hemska djurägare. Jag tycker att man kan inse att det faktiskt finns de som behöver hjälp direkt, och att man försöker hjälpa till lite mer vid de tillfällena. Inte med plats till katten (man kan ju trots allt inte trolla!) men med råd. Alla som vill omplacera katter till katthem är inte hemska människor.

Anmäl
2012-04-15 18:06 #6 av: Hawknestgrove

#3 tyvärr, det är det vi inte gör. Vi klappar igenom ibland. Så är det bara.... OCh då är hoten ofta av värre art än vad som står i den här suveräna artikeln...

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2012-05-02 00:36 #7 av: mikael-43

Anmäl
2012-05-02 00:43 #8 av: mikael-43

fina katter är intre serad av båda och jag är upp vexst med djur fråd jag föddes så får vi dom så tar vi dom och dom får leva tils dom dör hjälva ett jur ärsom en unge lika värdefull

Anmäl
2012-05-02 00:48 #9 av: mikael-43

hoppas det är dära finspång norköping linköping motala annar får man årna det på något sätt

Anmäl
2012-05-02 03:44 #10 av: Lamina

Riktigt bra artikel, även om jag gärna vill hålla med Ruzicka lite i det hon säger. Den känns lite vinklad, jag kan faktiskt inte tänka mig att alla som ringer in och letar efter plats till sina katter beter sig på dethär viset. En del har säkert verkligen försökt med allt och är helt enkelt desperata. Obestämd

//Lamina

Before we work on artificial intelligence, why don't we do something about natural stupidity?

Anmäl
2012-05-02 10:25 #11 av: Imasy

#9

Jag kanske missuppfattar dig helt nu, men katterna i artikeln är katter som jag har tagit hand om och hittat nya hem till, så ingen av dem söker hem nu.

// Jennie - Sajtvärd för Katter, Hamster, Dvärghamster, Brott och Litteratur. 

~Välkommen!~

Anmäl
2012-05-02 11:23 #12 av: [Fröken P]

att omplacera pga allergi eller andra hälsobesvär är för mig helt ok, däremot så tycker jag inte att det är ok att omplacera för att katten gjort sitt i aveln, då är de inte önskvärda längre. jag förstår varför uppfödare gör så, men nej, jag tycker det är långt värre än pga hälsoproblem, eller ekonomiska problem. men det kanske var ot i denna tråd Cool

Anmäl
2012-05-02 11:58 #13 av: MonicaLagerquist

#12 Varför är det fel att omplacera katter som gjort sitt i aveln?Hur ska man annars kunna avla har du tänkt dig.Jag har valt att köpa in mina hankatter och sen efter parning så kastreras de och flyttar.Har kö på de katterna.Annonserar aldrig utan det hör av sig folk som vill ha vuxna katsrerade katter.

Det enda som blir lidande är ju mitt Matte Hjärta.

S*Blå Katten Cornish Rex & La Perm uppfödning.

Alla katter har ett livsvärde,men alla katter har inte ett avelsvärde.

www.blåkatten.se

Anmäl
2013-07-27 19:16 #14 av: Amoz

Tyvärr är det ju såhär med de flesta (alla?) djur även om katter känns extra utsatta :/ var med om under min praktik i en djuraffär en morgon när jag kom dit så fanns det tre nya djur. 2 Marsvin (en dräktig) och en kanin. Hon som jobbade där berättade att en kvinna kommit in strax före stängning och sagt att hon ville att djuraffären skulle ta dom. Personalen sa att de inte kunde det men hon kunde gärna hjälpa till att hitta någon organisation som kunde ta dom. Kvinnan brydde sig inte om det, i stället var hon redan påväg ut med orden "Då släpper jag dom på vägen så är det ditt fel!"

Det är tragiskt att vissa inte tänker längre och inte vill ta sitt ansvar att vid behov verkligen försöka hitta nytt hem till sitt djur

Anmäl
2013-07-27 19:25 #15 av: Amoz

(Märkte inte att den var gammal... men det är ju en ständigt aktuell artikel ^^')

Anmäl
2013-10-03 16:28 #16 av: Nordqvist

Jag reagerade på " Oavsett anledningen till omplaceringen har man ingen giltlig ursäkt att lasta över sin börda på någon annan." i den här artikeln. 

Jag har en katt som inte trivs här hemma. Jag räddade honom och hans syskon från att bli skjuta som kattungar. jag har haft honom i 6 år nu och i 6 år har min katt kissat inne... Jag har testat alla knep, pratat med olika veterinärer osv... Slutsatsen är att han inte trivs med min andra katt som jag hade sedan innan.

Om jag nu då vill att han ska må bra och få vara glad, får jag inte omplacera honom då om det är vad som krävs?

Folk har ständigt sagt "avliva katten" medan jag säger att jag räddade hans liv! Och jag vill att han ska fortsätta leva, därav att jag stått ut i 6 år med att tvätta och torka kiss. MEN!! Jag vill inte att han ska vara olycklig och jag kan inte lämna bort min andra katt för då blir han ju ensam och jag är inte hemma så mycket på tex helger och även om jag har kattvakt så kan de inte komma och släppa ut och in honom hela tiden.
Därför letar jag envist efter ett nytt hem åt honom ocvh jag har gjort det lite då och då under 3 års tid. Folk har även sagt "ring katthemmet" men jag vill inte att han ska sitta inlåst där och inte få gå ut. Då kommer han må ännu sämre.

Gör det mig till en dålig människa och dålig kattägare som vill omplacera min katt? Har jag ingen giltig ursäkt?
Bara en nyfiken fråga.....

Anmäl
2013-10-03 16:52 #17 av: [Emma--]

#16 Som jag ser den här artikeln så riktar den sig inte mot folk som omplacerar allmänt, och inte mot folk som gör allt för att försöka lösa problemet och ha kvar sin katt. 
Den riktar sig mot dom som inte besökt veterinär för att undersöka om det är så att katten kissar inne, eller som inte ens försökt annonsera själva och som hotar att avliva katten om inte katten kan få ett nytt hem eller komma till ett katthem.
Katthem finns ju i grunden för dom hemlösa katterna, inte för att hjälpa andra personer omplacera katter som faktiskt redan har ett hem, som redan har en ägare som har ansvaret över katten.

Alla kan vi hamna i sitsen där vi måste omplacera ett djur. 
Det är ju tydligt att du bryr dig om vad som händer med katten. Glad

Medarbetare på devon rex ifokus & katter ifokus

Anmäl
2013-10-03 16:58 #18 av: Nordqvist

#17 Tack, det gör jag! Jag älskar ju den lilla lurven trots att min soffa är förstörd! Soffa kan man ju köpa ny! men ett liv går inte att ersätta!

Anmäl
2013-10-03 17:03 #19 av: [Emma--]

#18 Precis Glad

Medarbetare på devon rex ifokus & katter ifokus

Anmäl
2013-10-03 17:04 #20 av: [ElisabethYL]

#16 #18 Självklart ska man kunna omplacera en katt om det är det bästa för katten! Att bry sig om vad djuren får efter flytten är ju en del av en omtanke..

Tyvärr betraktas djur allt för ofta som handelsvaror och inget man bryr sig om när de flyttat.

Familjen som sålde mina katter till mig (p.g.a. allergi) har hört av sig ett par gånger och hört sig för hur det går med missarna, så där är det som jag tror det i grunden handlar om för dig - kattens bästa.

En omplacering på den grunden är aldrig fel, däremott anser jag att det är fel att omplacera djur p.g.a. lathet eller att inte vilja träna bort ett problem...

Anmäl
2013-10-03 17:08 #21 av: Nordqvist

#20 revirkissande gär nog inte att träna bort så länge den "rivaliserande" andra katten bor kvar... Eller? jag tar gärna emot tips (Har redan läst inlägget och kiss och bajs här! haha!)

Anmäl
2013-10-03 17:13 #22 av: [ElisabethYL]

#21 Får någon med den typen av erfarenhet svara på.. Skämtar

Anmäl
2013-10-03 17:18 #23 av: [Emma--]

#21 Du kanske kan starta en tråd och göra en lista på vad du redan testat? Glad Så kan vi se om någon kanske kan komma med en ny idé. 
Omöjligt är det säkert inte, ibland kan det ju vara något så enkelt som lådans placering i hemmet. 

Medarbetare på devon rex ifokus & katter ifokus

Anmäl
2013-10-03 17:28 #24 av: Nordqvist

#23 haha bra idé!! Skrattar Kramas

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.