2005-10-27 01:33 #0 av: Pia

Så här blev jag med katt.

Jag har alltid varit fascinerad av katter som varelser. Trots tjatande blev det aldrig någon egen katt för mig som barn, nåja inte förrän i tidiga tonåren ialla fall. Utan det var på somrarna jag passade på att umgås så mycket som möjligt med alla katterna hos bönderna på landet.

Det hände väl en och annan gång att jag slank in i en lada för att kolla nytillskotten, blev sittandes och min mormor var färdig att ordna skallgång eftersom jag varit borta så länge (allt är relativt...) och förmodligen blivit kidnappad av någon illasinnad typ i hemlackad epa-traktor...

Hemmavid fick jag nöja mig med små kattfiguriner i plast och porslin samt allehanda kattböcker - med andra ord var jag en ordentligt påläst och beskäftig liten filur när det äntligen blev dags...

När det till slut blev djur i vår familj så handlade det om övergivna och omplacerade sådana. Det började med två koboltblå undulater, Max och My, som vänner till familjen inte ville ha kvar.

Max var en vän och mycket vacker undulat, några år äldre än My och fullständigt betuttad i henne. Hon å sin sida var en pigg och ganska elak liten rackare, som gärna ansåg sig förmer och hackade på Max när tillfälle gavs.

Max dog av ålderdom och, jag skäms att säga det, men vi lämnade in honom och fick honom uppstoppad... Han sitter fortfarande på en hylla hemma hos min mamma och varje gång jag kommer dit funderar jag på om man egentligen borde begrava honom. Frågan är om han ens förmultnar...

My dog av förstoppning några år senare, hon begravdes däremot på landet.

Det blev också en vansinnigt söt, grå omplacerings-kanin, Trulsa, i familjen. Våra grannar skötte inte om henne ordentligt och på något vis lyckades vi få ta över henne. Hon anpassade sig väl och jag tror hon fick ett gott och bra liv hos oss. Omhuldad och frigående hemma på vinterhalvåret och delandes utomhusbur med undulaterna på sommaren.

Sedan flyttade en hittekatt in, jag var ungefär 14 år då. En svartvit liten stackare som vänner hittade ute en iskall vinter. Jag tyckte Sebastian passade som namn, men med tiden blev det bara Bubben av det.

Han var väl runt 1 år när vi fick honom, och okastrerad. Jag minns att jag vaknade en natt och tyckte att jag hade fått väldig fotsvett, det var så blött i sängen, och somnade om... Men nej det var ju Bubben som visade att han blivit vuxen och markerat med en liten drill i min säng. Så det blev ganska rask kastrering och sedan slapp man sådant.

Även Bubben fick ett långt och bra liv hos oss, innekatt om vintrarna och frigående på landet om somrarna. Även om han var ”min” katt så tydde han sig snabbt till min mamma, för vem skämde bort honom med kokt fisk jämt? Så när jag flyttade hemifrån fick han bo kvar hos henne. Han blev över 17 år och dog av njursvikt.

Det blev ju lite katt-abstinens när jag flyttade hemifrån, så det blev en alldeles egen liten huskatt, en verkligt tvättäkta bondkatt från Västmanland. Justitia af Tofsöra, till vardags Tussan. Med lång vacker päls (svartsmoke-vit) och alldeles underbart söt... Hon blev lite över 12 år och dog av något så märkligt som skrumplever.

På den tiden tänkte även jag som så många andra, ”varför betala tusentals kronor för en konstig raskatt, när man kan få en billig en från närmsta bondgård?” Med tiden ändrade jag av olika skäl uppfattning och kattantalet steg med åren aningens lite...

Men det är verkligen alldeles fantastiska djur! Suveränt go’a, roliga och personliga små familjemedlemmar, sköter sig själva på många sätt, men är samtidigt väldigt sällskapliga och i stort behov av närhet och kärlek - ja lite som vi alla, både två- och fyrbenta jordiska varelser.

Av: Pia

Datum för publicering

  • 2005-10-26